Märkliga tider

Ja hörni. Märkliga tider är det vi lever i.

Aldrig trodde jag att jag skulle få vara med om en tid när man ska undvika varandra så totalt i vardagen. Eller att bli förvisad till sitt hem för att utföra sitt arbete. De fåtaliga gånger man av nöden tvingas till kontoret känner man sig nästan som en kriminell. Smyger hukad fram till ingången med datorn under armen och hoppas att ingen ser en. För att inte tala om kollektivtrafiken på vägen dit och hem. Man dansar ständigt runt varandra, flyttar sig och anstränger sig på alla sätt för att respektera enmetersregeln. En utmaning i en fullsatt spårvagn kan jag säga.

Jag lyckades dessutom pricka in att börja ett nytt arbete mitt i alltihop. Det innebär att jag måste lära känna både arbetsuppgifter, organisation och kollegor över datorn. Inga luncher, inga introduktionsmöten, inga gemensamma fikapauser i bekväma soffor. Istället navigering på egen hand och fika över nätet i det digitala mötesverktyget. I sanning en utmaning. Men man får gilla läget. Det är ju lika för alla.

Något annat som blivit lidande är rehabträningen av benet. Gym ska man ju hålla sig undan. Det får bli hemmaträning framför hallspegeln med lite improvisation av utrustning. Stå i en hög kuddar istället för på en balansplatta, till exempel. Men för det mesta tar jag promenader i närområdet (där man hejar på andra hemförvisade tjänstemän – dock alltid med två meters avstånd) för att hålla benet igång. Numera går jag med ljudeffekter, för övrigt. Det knäpper i vristen och krasar i knät. Klick-kras, klick-kras. Så kan det gå när man bryter benet. Men det hörs ju när jag kommer i alla fall.

Men det värsta är ändå isoleringen. Att inte få träffa folk. Att inte få besöka sina äldre nära och kära för att inte riskera att smitta ner dem. Nog för att vi svenskar är distanserade och håller sig för sig själva i vanliga fall, men nu är det nog lite extremt även för oss.

Vad ska man göra då? För att stå ut?

Jag tänker att man får glädja sig åt de små tingen som ändå finns kvar i vår vardag. En solig förmiddag. En kopp kaffe på trappan. En varm glad katt som sällskap. Världen utanför i form av väder, vind och natur fortsätter ju ändå. Oberoende av corona. Våren är här. Fåglarna kvittrar, ekorren stjäl solrosfrön, råbocken gör mellis av mina krokusar.

Och i onsdags såg jag årets första humla! Drottning av mörk jordhumla, som vanligt. De är alltid först ut på säsongen. Hon hade hittat till mina nyutslagna våririsar och glufsade ivrigt i sig av nektarn.

Det blir en humlesäsong även i år. Trots corona. Ännu en glad sak att tänka på.

Ta hand om er därute, allihopa. Och håll ut. Det blir bättre.

Annons