Märkliga tider

Ja hörni. Märkliga tider är det vi lever i.

Aldrig trodde jag att jag skulle få vara med om en tid när man ska undvika varandra så totalt i vardagen. Eller att bli förvisad till sitt hem för att utföra sitt arbete. De fåtaliga gånger man av nöden tvingas till kontoret känner man sig nästan som en kriminell. Smyger hukad fram till ingången med datorn under armen och hoppas att ingen ser en. För att inte tala om kollektivtrafiken på vägen dit och hem. Man dansar ständigt runt varandra, flyttar sig och anstränger sig på alla sätt för att respektera enmetersregeln. En utmaning i en fullsatt spårvagn kan jag säga.

Jag lyckades dessutom pricka in att börja ett nytt arbete mitt i alltihop. Det innebär att jag måste lära känna både arbetsuppgifter, organisation och kollegor över datorn. Inga luncher, inga introduktionsmöten, inga gemensamma fikapauser i bekväma soffor. Istället navigering på egen hand och fika över nätet i det digitala mötesverktyget. I sanning en utmaning. Men man får gilla läget. Det är ju lika för alla.

Något annat som blivit lidande är rehabträningen av benet. Gym ska man ju hålla sig undan. Det får bli hemmaträning framför hallspegeln med lite improvisation av utrustning. Stå i en hög kuddar istället för på en balansplatta, till exempel. Men för det mesta tar jag promenader i närområdet (där man hejar på andra hemförvisade tjänstemän – dock alltid med två meters avstånd) för att hålla benet igång. Numera går jag med ljudeffekter, för övrigt. Det knäpper i vristen och krasar i knät. Klick-kras, klick-kras. Så kan det gå när man bryter benet. Men det hörs ju när jag kommer i alla fall.

Men det värsta är ändå isoleringen. Att inte få träffa folk. Att inte få besöka sina äldre nära och kära för att inte riskera att smitta ner dem. Nog för att vi svenskar är distanserade och håller sig för sig själva i vanliga fall, men nu är det nog lite extremt även för oss.

Vad ska man göra då? För att stå ut?

Jag tänker att man får glädja sig åt de små tingen som ändå finns kvar i vår vardag. En solig förmiddag. En kopp kaffe på trappan. En varm glad katt som sällskap. Världen utanför i form av väder, vind och natur fortsätter ju ändå. Oberoende av corona. Våren är här. Fåglarna kvittrar, ekorren stjäl solrosfrön, råbocken gör mellis av mina krokusar.

Och i onsdags såg jag årets första humla! Drottning av mörk jordhumla, som vanligt. De är alltid först ut på säsongen. Hon hade hittat till mina nyutslagna våririsar och glufsade ivrigt i sig av nektarn.

Det blir en humlesäsong även i år. Trots corona. Ännu en glad sak att tänka på.

Ta hand om er därute, allihopa. Och håll ut. Det blir bättre.

Annons
Detta inlägg publicerades i Humlor, Växter och märktes , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Märkliga tider

  1. Eva skriver:

    Tror att du även i ”vanliga” fall hade glatt dig åt årets första jordhumla. Så fint att den kommit. Knepigt med jobbyte mitt i allt detta. Tillvaron förändrades verkligen snabbt och mycket. Matförråden är fyllda nu, men hur länge till finns det varor att fylla på med? Det är faktiskt svårt att hålla distansen när en bekant inleder ett samtal på gatan. Man vill inte vara oartig, men man måste backa något. Som 70 plussare skall man ju vara extra försiktig. Hur länge skall vi ha det så här? Och om man nu överlever hur kommer det att bli sedan? Nej vi måste fokusera på de glädjeämnen som faktiskt finns. Våren, humlor, knoppar och fröer och vad nu kan vara. Njut av livet!

    Gillad av 1 person

  2. Anki skriver:

    Det är verkligen en konstig tid vi lever i! Förstår att du har det extra jobbigt med nytt jobb och allt som hör till. Själv lever jag livet ungefär som vanligt, men gör förstås så gott jag kan för att skydda mig mot smitta och hoppas på ett liv efter detta. Dessutom är jag en ensamvarg, så att inte träffa folk gör mig ingenting – förutom att jag saknar barnbarnen!
    Jag såg första humledrottningen i onsdags, men vet inte vilken art … citronfjärilar och påfågelsögon fladdrar runt, fåglarna kvittrar … och på något vis går livet vidare.
    Var rädd om dig och ta hand om varandra!
    Kram

    Gillad av 1 person

  3. Meggie skriver:

    Ja, det är verkligen dystert just nu. Vi tillhör ju din föräldrargeneration och försöker sköta oss så gott vi kan, men vi måst ju handla. Försöker storhandla en gång i veckan, tidigt på morgonen (kl 7), men den tanken var vi inte ensamma om. Nästa gång får det bli strax före stängningsdags istället, vid halvtiotiden på kvällen. Vi har också ställt in vårt årliga påskfirande i stugan. Hade verkligen sett fram emot att få åka lite långfärdsskridskor eftersom det i år varit en fantastisk is på sjön. Normalt brukar den vara täckt med 4-5 dm snö så här års. I övrigt unnar vi oss långa spaningsturer i skogen där vi är i stort sett ensamma. 🙂 Säger som Churchill, keep calm and carry on!

    Gillad av 1 person

    • Gunilla skriver:

      Mina föräldrar upptäckte att kl 14 på eftermiddagen var en bra tid för butiksbesök. Det gäller att hitta tider då man är ensam. Galet….
      Vi har också ställt in påskhelgen i stugan. Visst känns det tråkigt. Jag sörjer den uteblivna skridskoåkningen med er. Men vad ska man göra.
      Skogen funkar. Jag tog en tur idag, kämpade med knät. Det var det värt.
      Håll huvudet kallt, hjärtat varmt och händerna rena så överlever vi nog Corona!

      Gilla

  4. Roffe skriver:

    Visst är det en konstig tid vi har nu, men det är så trösterikt att naturen inte bryr sig ett dugg. Så det är nu det bästa att vara där ute och njuta, snacka lite med vitsipporna heja på en nyanländ bofink. Önskar dig allt gott.

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.