Idag äter vi ute, gumman!

Det kanske man kan tänka sig att han sa. Herr ringduva alltså. Till fru ringduva.

I vilket fall satt det igår ett ringduvepar och snaskade solrosfrön ur fröröret på baksidans fågelmatning för glatta livet.

Jag vill i sammanhanget påpeka att detta rör är avsett för små tättingar. Typ talgoxar, blåmesar, nötväckor och så vidare. Ringduvor är typ 10 gånger större än dessa småfåglar. Och kan således inte sitta på sittpinnarna utanför fröhålen. Röret är, för att tala klartext, inte avsett för ringduvor.

Vilket paret ringduva förstås inte brydde sig ett skvatt om. De löste problemet genom att parkera sig på kanten av nätskålen (avsedd för matbitar, t ex osttärningar) och sträcka sig upp till röret. På det viset nådde de bekvämt till rörets nedersta matningshål. Där satt de och trängdes och åt i tur och ordning.

Man får ju beundra uppfinningsrikedomen. Och ingen fågel ska behöva gå hungrig i min trädgård. Så jag klagade inte.

Det är bara ett litet bekymmer.Eftersom ringduvor är typ 10 gånger större än småfåglarna är de också typ 10 gånger tyngre. När två feta ringduvor sitter på samma sida av nätkorgen och lutar sig fram för att äta ur samma hål blir det därför en viss överbelastning på en sida av matningen, så att säga. Så när herr och fru ringduva till slut var nöjda och lämnade restaurangen för att fortsätta sin dejt någon annanstans, lutade matningsstolpen ungefär 45 grader riktning sydväst och minskande. Det vill säga att lutningen blev större och större. Den mjuka marken orkade inte riktigt hålla emot. Utan åtgärd skulle stolpen snart ligga i backen. Igen.

Så jag gick ut och rätade upp stolpen till 90 grader. Igen.

Men jag klagar inte. Det är ju fågelliv i min trädgård. Igen.

Annons