Hur gick det med det där biboet?

Ni kanske undrar hur det gick med det där biboet. Alltså den där sandhögen jag skulle fixa för att bidra till att minska bostadsbristen för solitärbina.

Jodå. Det blev ett nytt bostadsområde. Efter lite funderande kom jag fram till att jag inte ville ha en sandhög på husets framsida. Den bästa platsen var istället vid makens egenbyggda stenmur på baksidan. Sol hela dagen, i lä, väldränerat och avskilt. Perfekt.

Tyvärr hade en del gräs och ogräs flyttat in först. Orörda markytor i naturen är sällan orörda särskilt länge. Med hjälp av en spade, en skottkärra och lite handlingskraft övertalade jag gräset att flytta ut igen. Det tog ett tag. Men till sist var marken rensad, tilljämnad och förberedd. Sen började det roliga – att göra sandslott.

Det var faktiskt ungefär så. Jag hade följt instruktionerna och köpt hem sandlådesand som jag nu glatt tömde ut och började forma. Det blev inget ståtligt sandslott förstås. Mer en oformlig klump. Men det var ju tanken. ”40-50 cm hög, sluttande mot söder”, allt enligt instruktion.

När jag vara färdig såg det en aning futtigt ut, ska jag erkänna. Jag som hade köpt så mycket sand. Ändå blev det en ganska liten sandhög. Inget vidare stort bostadsområde. Mer ett parhus än en radhuslänga, så att säga.

Det blir till att köpa mer sand på Bauhaus. Och bygga ut. Tur att ingen flyttat in ännu. Vilket jag väljer att tro beror på det myckna regnandet och minusgraderna de senaste dagarna snarare än missnöje med nybygget.

Vad gäller farhågorna om att traktens lösspringande katter, inklusive Gunnar, skulle anse biboet vara en ypperlig kattoalett, har de ännu inte infriats. En kompakt klump var kanske inte så lockande att göra sina behov i. För hög och svårgrävd. Men jag fortsätter hålla ett vakande öga för säkerhets skull.

Och drömmer om en sommar med många små surrande grannar i min sandbädd. Vi kan bli många till midsommarfirandet i år.