En rökt midsommar

I år var det nog den varmaste midsommaren på flera år, tror jag. Sol och blå himmel. Som upplagt för det perfekta firandet med sill & co i trädgårdar runt om i landet. Jag hoppas ni alla hade en sån fin midsommar som ni önskat.

Det hade vi. Till slut i alla fall. Men det började inte optimalt, kan man säga.

Vi kom upp till torpet redan på torsdagskvällen. Vi var inställda på att fredagen, midsommarafton, skulle bli slitsam eftersom vi inte varit uppe på två veckor och gräset fått frodas utan tillsyn. Men vi var kanske inte helt beredda på vad som väntade oss. Det var närmare 2 dm högt. Vi fick vada genom ett gräshav för att få in grejerna. Utöver det hade kirskålen kämpat hårt för att återerövra förlorad mark runt om torpet och växt sig hög. Igen. Så medan jag ställde i ordning stugan slet maken fram lien och fick bukt med den värsta kirskålen redan på torsdagskvällen.

På midsommarafton var vi uppe redan 07.30 och satte igång med gräsklippningen direkt efter frukost. Eller ja, maken i alla fall. Det är 2 000 m2 samt 800 m gräsbevuxen skogsväg att ta hand om, så han tog traktorn och gav sig iväg med målet att ta hand om väg och gräsplan. Mitt jobb var de knappa 1 000 m2 runt huset och uthusen med handgräsklipparen. Inga problem. Men först skulle jag sätta eld i vedspisen för att få ut fukten och få varmvatten.

Det började bra. Jag fick fyr, det brann skapligt. Sen började det krångla. Eftersom vi inte eldat på ett tag var min föreldning i skorstensstocken troligen för svag, för gissningsvis föll köldproppen ner igen i den höga skorstenen. Vilket gjorde att det började ryka in. Och det rejält. Trots mixtrande med luckor och spjäll fick jag inte ordning på det. Grå rök bolmade ut genom spisringar, sotluckan, askluckan, springorna, ja genom i stort sett varenda hålighet i den gamla spisen. Till slut blev stugan så rökfylld att jag fick utrymma. Ögonen rann och det stack i halsen. Jag ställde upp alla dörrar eftersom fönstren inte gick att öppna och gjorde mitt bästa för att vädra ut. Maken kom puttrande tillbaka på sin gräsklippartraktor i hopp om förmiddagskaffe, men jag upplyste honom att det av säkerhetsskäl fick vänta. Det gick helt enkelt inte att vistas i stugan utan hälsorisk.

Så han puttrade i väg igen. Snällt nog utan vidare kommentarer om mina misslyckade eldningsförsök. Och jag tog tag i handgräsklipparen och gav mig i kast med djungeln runt huset och uthusen. Jag klippte och klippte, bytte vedrök mot bensinångor, vilket bara var marginellt bättre. Efter en stund, kanske en halvtimme, blev jag varse att jag glömt solhatten inne. Och att det var väldigt, väldigt varmt i solen att köra en tung gräsklippare för de branta slänterna. Jag började bli ordentligt varm. Men jag ville också bli klar så jag matade på. Tills maken dök upp en stund senare och tvingade mig att ta en paus. Jag såg ut som en tomat i ansiktet. Värmeslaget var nära.

Så vi tog en paus i skuggan. Jag trotsade rökutvecklingen och gick in i stugan för att göra kaffe. Röken hade lättat något så nu gick det någorlunda att andas, men inte att vistas särskilt länge därinne. Synd. För det var det enda svala stället på tomten.

Halva midsommaraftonen passerad och där satt vi, slutarbetade, i skuggan av friggeboden med vårt kaffe, utan skymten av en sillunch eller midsommarfrid. Svettiga efter kampen mot gräset, som ännu inte var avklarad men som vi dock såg ut att vinna, och med en inrökt stuga där frukostdisken fortfarande stod kvar. Onekligen en annorlunda start på midsommarfirandet.

Men vad fan. Det var ju fint väder. Det var sommar och ledighet. Och efter att ha kört ner huvudet i en balja kallt vatten (egen brunn är guld värd) för att svalka hjärnan tog jag det sista av gräsklippningen och sen var det värsta gjort.

Resten av midsommaraftonen förflöt faktiskt i lugn och ro. Vi fick vår sill framåt eftermiddagen, vi kunde sitta på vår veranda när värsta hettan lagt sig och det gick att vistas inne i stugan fortare än vi trott. Visst satt röklukten kvar men den var i stort sett borta dagen efter. Rätt fantastiskt. Till slut var det bara kökshanddukarna som bar spår av missödet i form av röklukt, men de gick ju att tvätta. Friden lägrade sig. Till slut.

Nu blev det mycket text i det här inlägget, så för att kompensera lägger jag till några bilder. Det får bli av all blomsterprakt vi hade omkring oss. För när kirskålen tuktas belönas vi med mängder av blomsterängar, ända in på gräsmattan. Och med sparade öar av prästkragar i gräsmattan har vi små ängar överallt. Till insekternas fromma.

Annons