Restaurangfilial

När vi åkte upp till stugan i nationaldagshelgen, 5 juni, hängde vi upp en fågelmatare full med solrosfrön i det vi tror är ett äppelträd. Det fanns ju fullt med tättingar i skogen runt omkring stugan så det var ju klart att vi skulle mata fåglar även där, precis som hemma. Men med tanke på att ingen säkerligen matat på flera år och att varningslätena från sagda tättingar skräller högt från träden varje gång vi kommer upp hade vi inga större förhoppningar om några besökare. Fåglarna var inte vana vid människor, så att säga.

Döm därför om vår förvåning när röret var soptomt när vi kom upp till midsommarhelgen. Inte ett frö kvar. Jösses.

Men som maken torrt konstaterade:
– Med vår tur är det väl ekorrarna som har rensat rent.

Jag kunde dock glädjande nog snabbt konstatera att han hade fel. Det var inte bara ekorrar som varit där. När jag fyllde på röret med nya fräscha frön såg jag fågelspillning överallt på bladen runt om. Det hade suttit fåglar där! Och ätit! Ha!

Nu väntade vi förstås med spänd nyfikenhet på vilken eller vilka matgäster vi hade haft, och om de skulle dyka upp igen. De var ju som sagt skygga.

Inte förrän sent på midsommardagen vågade de sig fram. Vi satt på vår veranda med något kallt att dricka och njöt av den tidiga kvällen. Vi hade slagit vad sinsemellan om vilka arter som skulle dyka upp. Jag gissade på talgoxe eller blåmes. Maken trodde på koltrastar. Jag hävdade att de inte äter frön ur rör. Dessutom äter de mask på sommaren.

Medan vi dividerade dök den första matgästen plötsligt upp. Ett vingfladder in bland bladen. Äntligen! Vi väntade spänt. Vingfladdraren också. Så vågade den sig ner. Hopp och hopp. Ett sista hopp ner på en pinne framför ett hål på mataren. Fullt synlig. Tog ett frö och flydde. Och det var en – bofink.

Bofink, hane
Foto: Hasse Andersson
http://www.hasseandersson.se/

Vi tittade lite snopet på varandra. En bofink! Det var typ det sista vi väntat oss. Jag har aldrig sett bofinkar äta ur frömatare tidigare. Bara på marken under. Men någon gång skulle väl vara den första.

Mysteriet med middagsgästen var löst och kvällen fortskred. Men än var överraskningarna inte över. Någon timme senare kom nämligen nästa middagsgäst. Och den var sannerligen en överraskning.

En domherre.

Det var om möjligt ännu mer osannolikt än en bofink. De brukar ju vara tokskygga. Hemma har vi bara sett dem någon enstaka gång. Men å andra sidan. Här bodde vi ju mitt i skogen med många barrträd. Kanske inte så osannolikt ändå.

Den dök inte upp igen under vår vistelse utan lämnade walk over till sin polare bofinken, som var mer frekvent vid mataren när den väl insett att vi inte utgjorde någon fara. Och innan vi åkte hem på söndagen kunde vi konstatera en tredje middagsgäst – större hackspett.

Där ser man. Fågelmatning etablerad vid stugan på bara två veckor. Det hade jag inte väntat mig.

Vi åker upp första helgen i juli nästa gång. Jag tar med mig extra mycket frön då. För jag gissar att röret är tomt och att jag har hungriga middagsgäster som väntar. Så kul!