Humleflugan

– Kolla, sa maken där han stod precis utanför altanen på landet. Här ligger en död humla.

Att säga en sån sak är ett bra sätt att fånga min uppmärksamhet. Jag satt vid bordet och läste men la förstås genast ifrån mig boken och klev ner för att titta efter. Jag böjde mig ner och skärskådade den lilla insekten som låg hopkrupen på sidan. Gul och svart, vit rumpa, luden och rätt stor, jo det torde ju vara en arbetare av någon av jordhumlearterna. Som var lite illa ute. Men den var faktiskt inte död.

– Titta, den rör på benen, sa jag. Den är inte död. Den är kanske bara utmattad. Jag hämtar sockervatten.

Maken höll den lilla oidentifierade humlan under uppsikt medan jag tillredde lite ”Red Bull” á la humla. Det vill säga mycket socker utrört i lite vatten till en gröt på ett fat. Snabb energi till utmattade insekter. Väl ute med fatet igen var konsten att få upp humlan i sockervattnet så den kunde äta men utan att putta ner den i sockerlösningen. Det gick inte den här gången heller. Svag som den var tumlade den rakt ner i i geggan när jag lyfte upp den med hjälp av ett blad. Och tämligen snabbt var humlan glaserad i sockervatten. Som vanligt. Men jag tänkte att det löser sig sen. Det viktiga var att den fick energi.

Där låg den sen i några timmar. Sprattlade lite med benen då och då. Jag antar att den drack av lösningen. Men det verkade tyvärr inte hjälpa. Den blev inte piggare. Den kravlade inte iväg för egen maskin och flög hem, som jag tänkt.

Lite sorgligt. Men så blir det ibland. Man kan inte hjälpa alla.

Men en sak var lite märklig. Jag kunde inte identifiera humlan. Färgerna stämde med jordhumla, två gula streck och vit rumpa. Men den här individen hade även gul nos. Och det har bara humlehanar. Och de är inte födda än. De brukar komma först i slutet av juli, när humlesamhället når sin kulmen. Så hur kunde vi ha en halvdöd jordhumlehane på en tallrik redan nu?

Svaret var att det inte var någon humla. När man tittade ännu närmare såg man att huvudet inte stämde. Det var inte ett humlehuvud med humleögon. Inte heller vingarna stämde, som maken uppmärksamt konstaterade. De var mer trekantiga och bara ett vingpar, inte två. Och ögonen stora och runda. Vi gissade på någon sorts fluga. En helt annan insekt än humla i alla fall. Men väldigt, väldigt lik. Jag vet inte vad det var för art. Inte alls. Men förmodligen en art som tjänat på att efterlikna en humla, av någon anledning. Kanske för att slippa bli uppäten. Vad vet jag.

Den fick hur som helst ligga kvar i sin sockerlösning. Ett liv är ett liv som man räddar om man kan. Men när den framåt kvällen, många timmar senare, fortfarande låg kvar i samma ställning i sockerlösningen, fortfarande levande men utan förbättring, var det dags att ge upp. Jag lyfte ner den lilla flugan på en sten i en av våra rabatter och tänkte att den får sluta sina dagar bland lite grönska i alla fall.

Det blev natt och det blev morgon, midsommarsöndagen. Jag vaknade, tog min tekopp och gick ut i solen. Fick syn på stenen i rabatten och gick dit för att se hur det gått för flugan från kvällen före.

Och den var borta. Märkligt. Jag hade väntat mig att hitta ett litet fluglik. Men inte ett spår fanns av den. Undrar vad som hänt. Kanske en hungrig fågel som kommit förbi och fått kvällsmål och efterrätt i ett (med tanke på allt socker flugan var indränkt i)?

Sen tänkte jag inte mer på det. Det var dags att börja plocka ihop och förbereda för avfärd och lämna stugan. Packa, slänga sopor, tömma vatten och så vidare. Det tar ju några timmar.

Men.

Precis när vi var klara att åka fick jag en överraskning. Jag hade precis tagit ut det sista ur stugan och var i färd med att trycka igen stugdörren för att låsa. Då kommer en rätt stor, gul och svart, luden insekt flygande och sätter sig alldeles intill mig på stugväggen.

Och det var inte en humla. Det var en slags fluga som var väldigt lik en humla. Och väldigt lik den hopkrupna, vissna lilla stackaren som jag marinerat i sockerlösning kvällen innan. En alldeles frisk och kry fluga som flög runt utan problem.

Förmodligen var det en annan individ än den jag räddat. Fanns det en, fanns det säkert fler runt stugan. Men tänk om. Tänk om min räddningsinsats faktiskt hjälpte? Tänk om det var samma fluga som på något sätt ville tacka för hjälpen? Och visa att den nu var frisk och mådde bra?

Jag väljer att tänka så. Man blir lite gladare då.

Annons