Igelkottar och humlebon

I år är det sjätte sommaren i huset sen vi flyttade hit. Det tog ungefär fyra år att få till en anständig trädgård, med växter och boplatser för insekter och fåglar. Och så i år, äntligen, fattade en humledrottning det drastiska beslutet att flytta in. Mina damer och herrar, vi har äntligen ett humlebo på tomten!

 

Det är en stenhumla som flyttat in, någon gång i slutet av maj tror jag. Boet ligger i sluttningen på baksidan ovanför fågelbadet (den röda ringen i bilden). Gissningsvis ett gammalt musbo.

Det var maken som upptäckte henne. Åtminstone en fördel av hans ständiga rökande, han står still tillräckligt länge för att hinna se det jag missar. Nu är hela samhället igång och vi har drösvis med små stenhumlor som samlar pollen och nektar i trädgården. Full service helpension med boende och mat kan vi erbjuda, alltså. Tur att vi har så mycket vitklöver, blåeld, snokört och honungsfacelia överallt.

Stenhumla i honungsfacelia

Och som om inte den lyckan skulle vara tillräcklig hade vi finbesök en sen kväll för ett tag sen. Igelkotten har kommit tillbaka!

Den puttrade runt på gräsmattan i jakt på smaskiga maskar som inte koltrastarna redan lagt beslag på. Glada som vi var utsatte vi den för en lite väl ihärdig fotosession, vilket fick till följd att den skräckslaget skyndade in i det höga gräset och tog betäckning under björnbärsbusken intill berget. Hm. Vi lät den vara ifred. Dagen efter var den borta. Men vi har hört av andra grannar, lika glada som vi, att en och ibland flera igelkottar synts till hos dem också. Himlen vare tack, igelkottarna är tillbaka! De är bra naturgrannar. Och nu har jag ännu ett giltigt skäl att fortsätta ösa upp slygrenar och gamla löv i en hög i hörnet av tomten istället för att som de mer pedantiska villaägarna åka till återvinningen med dem. Det blir bra igelkottsbon i vinter.

Det är nästan lite komiskt. Men samma sak har faktiskt hänt på landet. Igelkottar och humlebon. Samtidigt som hemma.

Vi var osäkra på om igelkottar fanns norrut, även om norra Gästrikland ju inte är jättelångt norrut. Men en dag, nästan hemma från affären i Ockelbo, såg jag en bekant skepnad larva över bilvägen på väg mot diket på andra sidan. Naturligtvis var jag tvungen att stanna bilen för att kliva ur och ta ett foto. Om inte annat så för att övertyga maken. Även denna lilla kotte var blyg och rädd och ville dra ihop sig när den upptäckte att den blivit föremål för väldigt intensiv uppmärksamhet. Så jag lät den ta skydd bland lupinerna, återvände till bilen ( som syns i bild) och svängde vänster in på skogsvägen till stugan. Och tänkte två saker:
1) hade vi tur skulle vi få igelkottsbesök även på vår tomt en bit därifrån
2) robotgräsklipparen vi skulle installera för att tukta den värsta djungeln i vår frånvaro skulle bara få gå på dagtid – inga kottar skulle få råka illa ut!

Humlebona då?

Jo. På landet har vi gott om humlor eftersom vi har gott om vilda blommor och bor rätt ensligt. Mest har vi faktiskt ängshumlor. Och en sådan humla hade byggt bo i vår bastuvägg, av alla ställen. Det var maken som uppmärksammade det vid ett av tillfällena när vi bastade. Ju varmare det blev i bastun, desto livligare blev surret i väggen. Värmen var inte uppskattad av hyresgästerna. Vi gissade då på getingar. Men dagen efter såg jag ett flertal små arbetare av ängshumla kravla sig in i en springa mellan taket och väggen på högra sidan av bastun med sin last av pollen. Så maken fick vackert ställa tillbaka sin insektssprej i kemikalieförrådet. Här skulle inte sprutas på några humlor!

Hane av ängshumla
Foto: de.wikipedia.org

Visst blir man lite glad? Både igelkottar och humlor! Alldeles inpå. Sånt får mig att känna både en slags barnslig glädje och en vördnad av att vara utvald. Djuren har valt att bosätta sig alldeles intill. Det ska man vara tacksam för. Och förvalta noga.