Par i damer

Duns! sa det plötsligt i min vänstra överarm bäst jag rehab-kämpade mig uppför en backe med mitt halvsamarbetsvilliga högerben (ja, fortfarande).

Vad var nu detta? Någon slags stor svart insekt hade flugit in i mig. Och for nu förbi mig, utan att be om ursäkt för krocken, och landade i ett stånd mjölkört i sluttningen till höger om mig. Jag följde den med blicken. Det var misstänkt likt en väldigt stor humla. Och så stor och svart tydde på en alldeles särskild humla: en drottning av stensnylthumla.

Detta måste undersökas närmare. Jag kämpade mig nerför sluttningens grusvall för att få en bättre uppfattning. Humlan satt kvar och frossade i blommorna. Jag böjde mig närmare.

Jomenvisst var det en stensnylthumledrottning! Stor och vacker, helt svart förutom den röda rumpan. Och helt rätt i tid var hon. Nu var stenhumlesamhällena i full gång. Massor av arbetare i fungerande bon. Bara för en snylthumledrottning att glida in, doftmaskera sig i ett hörn och så vid ett lämpligt tillfälle döda stenhumledrottningen och ta över samhället. Låta arbetarna föda upp hennes larver istället för sina egna. Så gör de, snylthumlorna. Inte så bussigt, kanske. Men naturen är som den är. Och stensnylthumledrottningarna är vackra. Och hörs på lång väg när de kommer, stora som de är.

Jag hoppas hon låter bli stenhumlorna hemma hos mig i alla fall. Nu när jag äntligen fått ett humlebo, menar jag.

Detta var igår. Rubriken på inlägget anger Par i damer. Det vill säga minst två. Och den andra damen såg jag vid lunchtid idag. Hemma. I rödklinten under köksfönstret.

Jag satt med en kopp kaffe och en bok och Gunnar slöande bredvid när en stor humledrottning kom farande och landade i rödklinten. Stor och tung så blomman nästan vek sig.

Jag var så säker på att det var en jordsnylthumla. Eller kanske sydsnylthumla (som snyltar på mörk jordhumla). Såg framför mig ett blogginlägg med bara snylthumledrottningar. Vilken grej!

Men jag fick inte ihop det. Den här damen liknade ingen snylthumla i mina humleböcker.

Sydsnylthumlan finns tydligen enbart mer söderut så den gick bort. Och en jordsnylthumla var det inte, det var fel mönster. De har bara en gul rand, den här damen hade två. Inte heller trädgårdssnylthumla trodde jag på, eftersom de är sällsynta och ljusare gula med fler gula ränder.

Jag stod där framåtböjd och studerade den ivriga lilla humlan. Gunnar och kaffet var glömda sen länge. Teckningen, med två gula ränder och vit rumpa tydde ju på en jordhumla av något slag. Jag insåg att det kanske inte alls var fråga om en snylthumla. Och om det inte var en snylthumla för jordhumlor så torde det väl vara just en jordhumla? Och om det var en drottning, vilket stod utom allt tvivel, borde det vara en i den nya generationens drottningar. En som är född nu i sommar och just var i färd med att äta upp sig, para sig och sen gå i dvala för att vara en av dem som ser till att vi får humlor även nästa år, när hon vaknar och startar upp sitt samhälle.

Det var ju faktiskt sannolikt, med tanke på att det nu är juli. Och lite coolt. Att få träffa en i den nya generationen så här lite i förtid. Lite vördnadsfullt. Och vilken tur att jag hade käk att bjuda på.

Om det nu inte var så att det var en drottning vars bo misslyckats och hon var tvungen att börja om, 3 månader efter att hon vaknat i april. Men hon samlade inget pollen i säckarna så hon verkade vara helt fågelfri att frossa för egen välmåga enbart. Så det är mer sannolikt att hon var en s k ung drottning.

Men alldeles oavsett fick jag ju par i damer. Eller par i drottningar, rentav. Inte illa.

Detta inlägg publicerades i Humlor och märktes , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Par i damer

  1. Anki skriver:

    Naturen är underbar … och du fick fina bilder på den vackra humledrottningen 🙂

    Gillad av 1 person

  2. Eva skriver:

    Härligt inlägg och urfina bilder. Jasså benet är inte riktigt OK ännu!?

    Gillad av 1 person

    • Gunilla skriver:

      Tack Eva! 🙂
      Nä, inte helt ok. Det kan ta upp till 2 år innan alla muskler och senor är helt återställda. Benet är läkt, men jag har fortfarande svårt att gå längre sträckor och upp- eller nedför. Benet är för svagt eller så gör det ont. Men det är bara att kämpa på. 🙂

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.