Veronika och fjärilarna

Den här sommaren verkar ha varit gynnsam för växtligheten rent allmänt. Jag antar att det beror på värmen i juni följt av omväxlande regn och sol. Oavsett så växer det så det knakar i villaträdgården hemma. Gräs, buskar, träd, sly, ogräs – allt frodas som aldrig förr.

På ett sätt är det praktiskt. För en som inte har vidare värst gröna fingrar är det tacksamt när växter växer utan min inblandning. Som mina kransveronika. Jag körde ner två plantor i ett hörn av tomten för några år sen, där de har fört en blygsam tillvaro. I år är detta hörn det frodigaste någonsin. Kanske tack vare närheten till berget och ständig fukt i marken. Kransveronikorna brukar kämpa sig upp till ungefär en halvmeters höjd. I år når de över två meter. Jösses. Och det enda jag behövde göra var att vända ryggen till och låta dem sköta sig själva. Praktiskt, som sagt.

Inte bara jag är glad över blomsterprakten. Humlorna och fjärilarna flockas i dessa kransveronikor. Kanske smakar de extra bra. Eller så börjar det bli brist på blommande växter när det mesta blommat över i trädgårdarna. Kanske både och.

Jag stod och förundrades över mängden insekter i blommorna en sommarkväll. Som mest räknade jag till 8 fjärilar av påfågelöga samtidigt. Stora, mörka, vackra fjärilar som stillsamt fladdrande runt bland de lila blomstänglarna, flankerade av diverse jordsnylt- och ängshumlor.

Och det blev på något sätt själva essensen av de där semesterdagarna i slutet av juli. När man lyckats koppla ner och koppla bort en bit in i semestern och har ro att bara stå en lång stund och titta på insekterna i sin trädgård. Luften är varm, solen är på väg ner bakom trädtopparna, allt är stillsamt och rofyllt. Ingen har bråttom. Det finns tid.

En sån där kväll som man sen minns i det råkalla novembermörkret.

Men där är vi inte än. Så passa på att njuta ni också. Av sensommaren.

Påfågelöga i kransveronika

Påfågelöga