Dialog om spindlar

– Jaha hej? sa jag från min plats vid middagsbordet, med blicken mot dörren till tvättstugan.
– Vem hejar du på? frågade maken, från sin plats mittemot vid middagsbordet, och vände sig om för att se vem jag hejat på.
– Din källarspindel, sa jag.
– Var då?
– Där nere på golvet, invid bänkskåpet. Ser du den inte?
– Ja, där ja. Titta!
– Ja, titta ja. Jätteskoj.
– Vadå?
– Jag vet att vi har spindlar i garaget. Och att det är bra att ha dem där, för de gör nytta och äter skadeinsekter och så vidare. Men kan de då inte hålla sig där? Måste de klättra in i tvättstugan och vidare in i köket?
– Han ville väl se sig omkring.
– Det är möjligt. Men det kan han väl göra i garaget? Eller möjligen tvättstugan? Det är tillräckligt stort. Jag vill inte gärna ha dem inne i huset.
– Men den är ju inte farlig. Och titta vad fin den är.
– Det är möjligt. Igen. Men en 3 cm stor spindel, benen inräknade, som tänker sig spatsera omkring inne i mitt kök? Nä tack.
– Nu är du lite ogin, tycker jag.
– …
– …
– Har du tänkt på att den kanske är hungrig?
– Hungrig?
– Ja, att den gör som Gunnar brukar göra – kommer in och blänger på oss tills vi serverar mat?
– Tja…
– Det kanske börjar ta slut på riddarskinnbaggar under golvet i garaget, eller vad den nu äter. Du får ordna käk, helt enkelt.
– Haha, ja jag får väl gå ut och fånga flugor sen.
– Gör du det. Men först får du återbörda den lille rymlingen till garaget igen.
– Okej då.

Spindeln återbördades och allt var frid och fröjd. Och jag vill understryka att jag inte har något emot spindlar. Det är trevliga djur. Men på lite avstånd.

Annons