Trötta tonåringar

Trots att vi har relativt varmt på dagarna har nätterna börjat bli kyliga. Det går därför åt solrosfrön i en rasande fart vid vår fågelmatning hemma. Främst är det de omättliga tonårsgängen av steglitser, grönfinkar och nötväckor som gör slut på all mat. Det må vara hänt. Om det kan hjälpa dem att klara vintern köper jag gärna en extra säck.

Men häromdagen fick jag hjärtat i halsgropen.

I lördags förmiddag travade jag som vanligt upp för den lilla slänten med min fröhink för att fylla röret som tomt och anklagande fladdrade i vinden. Och höll så när på att trampa på en liten fågel.

Jag lyckades hejda foten i sista stund. Men lille vän! Ställde ner burken, böjde mig ner och tittade närmare. En liten grönfink var det. Ungfågel. Tonåring. Den satt där alldeles framför matningen, med huvudet under vingen och såg allmänt ynklig ut.

”Men åh lille stackare”, tänkte jag. ”Den ser ju sjuk ut. Tänk om den har fått gulknopp! Åh nej. Stackars liten. Och det betyder att jag måste sanera matningen också….”

Kommen så långt i tankegångarna drog jag sen invärtes suck och kastade om planerna för lördagen. Istället för trädgårdsarbete verkade det bli fågelhantering och matningsstädning.

Grönfink, ungfågel
Foto: https://pxhere.com/sv/photo/1004005

Men kanske var inte min suck så invärtes som jag trodde. För plötsligt spratt den lilla fågeln till. Precis som om den hört min suck och just blivit varse att den inte var ensam. Den drog upp huvudet ur vingen och plirade förskräckt mot mig med sina små pepparkornsögon, innan den hals över huvud började hoppa upp den sista biten för slänten, mot matningen, flaxande med vingarna, bort från faran.

Jag satt kvar en stund. Tänkte jag skulle se hur den betedde sig. Hur sjuk den var. Om den skulle krypa ihop någon annanstans. Om jag måste ha ihjäl den för att den inte skulle lida.

Och medan jag tittade och funderade insåg jag att den lilla parveln inte längre uppvisade några sjukdomstecken. Den hoppade förstrött omkring och pickade i sig solrosfrön som trillat ner på marken. Emellanåt blickande upp på mig. Med klar, vaken blick.

Detta var inte alls var en grönfink sjuk i gulknopp. Det var snarare en trött tonåring som blivit väckt ur förmiddagsslummern. Som nu väntade på frukost. Eller brunch, snarare. Man blir väl lite hungrig när man sover halva dagen.

Jag blev lite full i skratt. Och väldigt, väldigt lättad för att den lilla parveln inte alls var sjuk. Reste mig upp, klev över den lilla ungfågeln som hoppade undan och fyllde upp matröret. Kastade lite extra mat på marken också.

Sen gick jag försiktigt därifrån och lät den vara ifred.

Jag ropade dock inte hej ännu. För säkerhets skull tittade jag till matningen igen en stund senare (denna gång med kikare). Nu var det fullt hus med steglitsgänget som gjorde sitt bästa för att slå lördagsrekord i fröätning, både vid röret och på marken. Men av den lilla grönfinken syntes inte ett spår. Det betydde att den hade tagit sig därifrån för egen maskin. Frisk och kry. Vilken lättnad!

Inget gulknoppsutbrott, inga sjuka fåglar, bara mätta tonåringar. Skönt.

Jag undrar vad som hade hänt. Om den hade krockat med någon eller något. Kanske en annan fågel vid matningen. Det är vanligt bland just ungfåglar, som Roffe beskriver här. Kanske behövde den bara ta igen sig ett tag för att piggna till.

Eller så var det bara en trött tonåring, helt enkelt.