Som om vi hade något val

Jag fick ett meddelande på telefonen från Gunnars husse i söndags. Han skrev att han hastigt behövde resa bort några dagar. Mellansonen skulle vara hemma, men inte i någon större utsträckning eftersom han jobbade mycket, så det fanns risk att vi kunde få besök av Gunnar. Var det ok?

Det var ju lite rart att han frågade. Ungefär som om någon av oss, vi eller husse, skulle ha något att säga till om. Gunnar gör ju som han vill. När husse är bortrest hänger Gunnar hos oss. Oavsett av oss eventuella uppgjorda planer och oavsett bemanning i den ordinarie bostaden.

Vilket jag svarade husse strax innan jag la till en extra låda kattmat på inköpslistan för veckan. Den skulle nog behövas.

Och visst fick vi besök. Flera gånger dagligen. När det var dags för mat. Han kom, han åt, han gick. Emellanåt stannade han kvar och slaggade en stund. Företrädesvis i makens nya från kontoret hämtade bekväma och noga rengjorda kontorsstol, avsedd för coronarelaterat hemifrånarbetande. Gunnar tackade och tog emot. Maken fick fortsätta sitta på den gamla obekväma stolen. (Nej men hur kan ni tro att vi låter grannens katt bestämma i våra liv?)

Men mest var han faktiskt rastlös. Som alltid när husse är bortrest. Allt som oftast satt han på framsidan och spanade. Efter husse såväl som revirkonkurrenter i form av hankatterna från radhuslängan. Men mest efter husse, tror jag faktiskt.

Och när husse väl var åter några dagar senare kunde han slappna av en smula. Det innebar förstås inte nödvändigtvis att han gick hem och stannade där, som man skulle kunna tro. Istället övergick vi från att vara husse-backup till att tillhandahålla den vanliga vardagsservicen igen. Såsom utfodring. Och emellanåt en bekväm kontorsstol. Men han var åtminstone lugnare och gladare.

Som sagt. Gunnar gör som Gunnar vill. Som vanligt.

Väntar på ny mat

Min stol nu

Var är husse?

Annons