En stuga med överraskningar

I mellandagarna tog vi en tur upp till stugan. Förutom att rent allmänt se till den och få en liten utflykt i det trista decembervädret var det några saker som behövde fixas. Ett solcellsdrivet kamerabatteri som trillat ned behövde sättas upp och laddas och vedspisen skulle mätas och fotograferas inför vårens byte till en ny.

Men mest var jag nyfiken – och orolig – på vad mössen skulle ha ställt till med.

När vi senast kom upp för att stänga stugan för vintern hade de ju ätit upp det mesta inomhus, framförallt allting av gummi och plast. Efter det hade vi tätat med både stålull, silvertejp och enris. Frågan var om det skulle räcka. Tänk om de hade gett sig på något annat? Mattorna? Madrasserna? Hade jag kommit ihåg att lägga in stearinljusen i garderoben? Eller skulle vi nu ha nedmalt stearin över hela golvet? Frågorna och oron tätnade ju närmare stugan vi kom.

Den första överraskningen var trots allt trevlig och hade inget med mössen att göra.

Det hade snöat under natten. Stugan och träden var täckta av snö och på marken låg ett nästan två decimeter tjockt snötäcke. Så vackert!

Vi tillät oss att njuta av den tysta vinterfriden ett ögonblick innan vi tog ett djupt andetag och klev upp för stugtrappen för att ta itu med vad som än väntade oss.

Det första vi såg var spåren efter någon som definitivt velat in på vår veranda. För att undvika alltför mycket snö och höstlöv som måste röjas ut på våren plastar vi in hela verandan på hösten. Någon gillade inte det. Någon ville söka skydd och hade därför gnagt hål i dörrplasten.

Vem det var har vi ingen aning om. Det fanns nämligen inga spår efter något bo inne på verandan. Kanske var det bara en nyfiken grävling. Kanske var det mössen. Hur som helst var jag tacksam att slippa städa upp djurbajs på verandan. Jag misstänkte att det skulle finnas mycket av den varan inomhus.

Vi låste upp och klev in i det nollgradiga huset. Och javisst. Visst fanns det musbajs. Lite överallt. Mest i farstun och köket. Och i vindstrappan förstås.

Men mattorna var orörda, madrasserna likaså. Och jodå, stearinljusen låg trygga och oätna i garderoben så inget stearinsmul överallt. Och det var mycket mindre musbajs än förra gången. Uppenbarligen hade vår tätning fungerat. En liten utputtad enriskvist på golvet från springan under skafferiet skvallrade om att de tagit sig in där. Men som sagt, mycket färre möss än i höstas.

Det var ju en lättnad. Inte det katastrofområde vi befarat. Men så hade vi också stuvat undan allt tugg- och ätbart. Nästan, i alla fall. Jag hade glömt en påse städservetter på en hylla. De var utrivna och söndertuggade. Och de sista plastdetaljerna på den redan halvätna övervakningskameran på kökshyllan var nu borta. Uppätna de också. Det var ett under att kameran fortfarande fungerade.

Man kan ju inte låta bli att skoja till det över vad de valt att äta upp. Tydligen ville de inte vara övervakade medan de raidade runt, och inte skulle det kunna städas upp efter dem heller.

Men överlag var situationen alltså mycket bättre än väntat. Vi drog ännu en lättnadens suck innan vi tog itu med att göra det vi var där för att göra medan vi frös något vansinnigt om fötterna. Golv i ouppvärmda timmerhus blir verkligen kalla.

Snart var vi klara och började packa ihop för att åka hem. Att städa var ingen idé. Fler möss skulle komma in under vintermånaderna så vi skulle ändå behöva städa igen. Men nu visste vi vad som väntade oss framåt april i form av mushärjningar och städinsatser. Och hoppades att det inte skulle bli värre.

Innan vi gav oss av fyllde jag på fågelfrön vid matningen. De skulle inte räcka länge, men några hungriga fågelmagar skulle de i alla fall mätta.

Innan jag klev in i bilens efterlängtade värme såg jag mig om en sista gång på det vackra vinterlandskapet. Och skickade en stillsam önskan till vädergudarna om ifall de kanske, kanske kunde tänka sig att låta det snöa även över Stockholm.

Det vore en trevlig inledning på det nya året.

Annons