Vad man gör för en räv

– Godmorgon i snöyran! sa jag imorse till grannen på min morgonpromenad.
– Godmorgon! svarade grannen medan han höll in sin schäfer, som efter turen i morgonens snöfall mer såg ut som en vit snöhund.
Och så fortsatte han direkt på väsentligheterna. En naturnörd till en annan som vet vad som är intressant.
Han sa:
– Vi såg rävarna idag!
– Va?! utbrast jag. Var då?
– Nere på fälten. Två stycken. Det gick att komma ganska nära. De jagade sork, tror jag.
– Åh, tack för tipset! Då får det bli den rundan idag!

Och så blev det. Rutten ändrad från stillsam promenad till höger i villaområdet, till att istället svänga vänster och kämpa sig fram i motvind och snöyra, genom snömodd på stigen över fältet. Små vassa snökorn som letade sig in mellan mössa och krage, trögt och ansträngande för ett ben som fortfarande saknar en del muskelmassa.

Men vad gör man inte för att få se rävar?

Och det fick jag. Fast så värst nära kom jag väl inte. Och bara en räv, inte två. Vi blev stående i varsin ände av fältet och tittade på varandra, jag och räven. Och strax därefter sprang den till skogs. Morgonens sorkjakt var tydligen över.

Men ändå. Räv! Jag fick se räv! Några hundra meter hemifrån! Vid en morgonpromenad, bara så där.

Sånt kan göra en hel dag lite gladare.