Första humlan – i resterna av krokusrabatten

Det var ju som typiskt. Det tog inte många timmar efter att jag konstaterat att min krokusrabatt blivit frukostbuffé för haren innan den första humlan dök upp. I just krokusrabatten. Vrålhungrig. Just när det inte längre fanns något att äta.

Det var, som väntat så här års, en drottning av mörk jordhumla. Hon var så desperat på energi att hon förtvivlat försökte bryta sig in i en vit krokus som ännu inte slagit ut (och kanske därför ratats av haren) men det var ju rätt lönlöst.

Mitt förmiddagskaffe fick kallna på trappen medan jag speedade in och gjorde i ordning energidryck till humlor – mer strösocker utrört i mindre vatten till en tjock, sockrig lösning.

Tillbaka ut till den uttröttade humledrottningen som nu kravlade runt bland fjolårets vissnade blomstjälkar. Lite sockerlösning på fingret och upp mot humlans ansikte. Och hon var inte sen att reagera. Girigt slickade hon i sig all den söta, viktiga energin.

Jag smetade av en stor klump på en stjälk och lät henne frossa i lugn och ro. Ställde fatet med resten av lösningen nedanför. Hon länsade rent överallt, kan jag säga. Inte så konstigt. Om jag inte hade ätit på ett halvår skulle jag också vara rätt hungrig.

Jag lutade mig bakåt och gladdes åt det faktum att årets första humla dykt upp redan i slutet av mars. En högtidsdag värd att markera i almanackan. Väntan är äntligen över. Humlorna är här!

Men jag kan ju inte springa ut med sockergegga varje gång jag får syn på en humla. Med uppäten vårblomsrabatt var det nya vårblommor som måste lösas.

Vilket senare på kvällen också var löst. Efter ett besök på Blomsterlandet pryder nu ett par lila gyllenlack verandan.

Ett gott val, tydligen. Jag har redan haft besök av flera nässelfjärilar. Och en humla.

Annons