Det blev en påsk vid Tåkern

Andra påsken under pandemin beslutade vi oss för att fira isolerat i Östergötland. Inte en trist ensam påsk hemma en gång till. Vi bokade en stuga utanför Vadstena där vi höll oss för oss själva och spenderade övrig tid vid den stora fågelsjön Tåkern och i det vackra reservatet Omberg. På vederbörligt avstånd från andra människor, förstås.

Förhoppningen med resan, förutom semester och se det vackra Östergötland i vårskrud, var att äntligen få se skäggmes som är vanlig vid just Tåkern. (Och en av de arter jag hade velat se den där dagen i Tyresö när jag bröt benet istället. )

Skäggmes, hona och hane Foto: Dennis Heidrich http://www.pinterest.com

På långfredagen byltade vi på oss och gav oss glatt iväg i den soliga men kyliga vårdagen. En fyra km lång promenad på spängerna vid Tåkerns strandängar och vassbälten väntade.

Naturligtvis var det gott om fåglar i fågelsjön. Det var ju april. Vårflyttning. Det var fåglar precis överallt i sjön och på strandängarna. Tranor, svanar, änder, skrakar, rovfåglar, kråkor, små tättingar, stora tättingar – alla möjliga. Men det största utrymmet, både i luften, vattnet och i den ofantliga ljudmattan som uppstod av alla fågelläten, upptogs av grågässen. Grågäss pratar oavbrutet. Högt och ljudligt. Och inte särskilt vackert. Och var det inte grågässen som hördes, var det skrattmåsarnas gigantiska släktträff som tog över. Det var inte tyst en sekund. Ett sånt där tillfälle när man kanske inte är fullt så tacksam över sina hörapparater, så att säga.

Vi travade vidare på spängerna, ljudmattan avtog i takt med att vassen tätnade. Snart var vi djupt inne.

Långa spänger tar en ut i vassbältet runt Tåkern

Nu var det tystare. Fåglarna färre, liksom övriga tvåbenta besökare. Vi tittade och lyssnade. Spanade efter skäggmesarna. Jag visste att de skulle vara svåra att se. Men kanske kunde vi höra dem?

– Stanna ett tag, sa jag till maken som travade före med kameran i högsta hugg. Om vi står still och lyssnar kanske vi hör skäggmesarna. Det ska vara ett väldigt kort anonymt läte.

Så vi stannade. Lyfte huvudet och lyssnade. Kamerorna beredda.

Och så kom en flock grågäss inseglande över vasshavet, karaktäristiskt skränande, dränkande precis alla övriga fågelläten. Och resten av sjöns samlade gåsstyrka svarade på gässens vis i samma tonart. Det blev ett skränande utan like. Som pågick länge.

Och så fortsatte det. Av och till. Vi insåg att någon skäggmes skulle vi inte höra så länge gässen höll låda i sjön. Vilket de ju skulle fortsätta göra i några veckor till. Så vi gav upp tanken på en skäggmes. Igen. Inte den här gången heller, alltså. Men nästa gång. Kanske.

Men ni ska inte tro att vi gick lottlösa. Någon kilometer till in i vasshavet och plötsligt flaxade det till i toppen av ett vasstrå en bit bort. En fågel! En liten en! För en kort stund hägrade glädjen – kunde det ändå vara en skäggmes? – men kameran avslöjade något helt annat.

En sävsparv.

Sävsparv, en signalart för Tåkern

Vi kunde knappt tro vår tur. En sävsparv! En art typisk för Tåkern! Vilken jackpot! Och den satt stilla länge nog så vi kunde få schyssta foton. Bara en sån sak.

Minst lika bra som en skäggmes. Faktiskt.

Därifrån blev det om möjligt bara bättre. Vi lyckades få ännu en för Tåkern typisk fågel på bild. Den bruna kärrhöken. Den var det förvisso gott om, men likt Kalle Ankas tröstlösa försök på julafton att få en vettig bild på en fågel så gäckade oss den bruna kärrhöken allt som oftast – grått blurr mot blå himmel var det vanligaste resultatet.

Men till slut så.

Brun kärrhök

En imponerande figur. Och livsfarlig för de mindre livsformerna i sjön. De små däggdjuren och fåglarna.

Det blev dags att vända tillbaka längs spängerna mot naturum och strandängarna. Ju närmare vi kom, desto oftare blev det möte med andra människor som i likhet med oss var på fågelspaning i det vackra vädret. Eftersom spängerna inte var gjorda för coronaavstånd fick alla turas om att klafsa ner i våtmarken. Vilket vi alla förstås gjorde med gott humör. Vad gör man inte för att alla ska kunna komma ut i naturen.

Strandängar runt Tåkern

Under ett sådant stopp fick vi syn på det här gänget. Brunänder.

Medan jag fascinerades av de rödögda änderna lyckades maken få en tjusig tofsvipa på bild. Det är tur att hans kamera är bra. Jag trodde det var en strandpipare. Min kikare räcker uppenbarligen inte till hela vägen emellanåt.

Den fick bli det sista vi fotograferade för den här gången i Tåkern. Men jag hoppas vi snart kan komma tillbaka. Om inte annat för att någon gång få se den där j-a skäggmesen.

En vacker kväll vid utsiktsplatsen Västra Väggar på Omberg, med sin vidsträckta utsikt över Vättern, får avsluta inlägget. Glad påsk så där i efterskott på er.

Utsikt från Västra Väggar på Omberg

Annons