En tur till veterinären

Idag hade jag tänkt blogga om mina potatisar. Men Gunnar kom emellan. Han blev trasig igen. Så det behövdes plötsligt ett veterinärbesök igen, och den här gången fick jag rycka in.

Han har varit hängig några dagar. Inte ätit lika mycket som han brukar, mest sovit när han varit här, allmänt loj men velat ha mycket sällskap, klapp och kel. Spunnit onormalt mycket.

Det brukar ju vara tecken på att något är tokigt. Men vi hittade inget fel. Ingen hälta, inga sår, inget konstigt alls.

Förrän igår kväll. Då upptäckte maken att han nu hade fått en bula på huvudet ovanför vänster öra. Kunde han ha blivit påkörd? Eller attackerad? Medan ilskan mot ovarsamma bygglastbilar växte, fortsatte vi undersöka. Och Gunnar började klia sig i vänsterörat. Kraftigt.

Och se där. Ett litet sår i kanten av vänsteröra. Som gick upp av allt krafsande. Och ut vällde inte bara blod, utan mängder med var.

En hängig Gunnar, med varböld mellan öronen och geggigt vänsteröra.

Bulan var ingen bula. Det var en varböld. Som bildats till följd av att det lilla såret blivit infekterat.

Det är väldigt vanligt. Troligen hade såret uppstått i ännu en revirstrid mellan Gunnar och någon av de nyinflyttade katterna som vill etablera sig, förmodligen för flera dagar sedan. Och sen har det bildats sårskorpor som kapslat in bakterierna. Och som kattpersonal märker man inget förrän det gått så här långt. Att det blivit infekterat och katten är slö.

Jag ringde precis innan veterinären stängde och fick en tid tidigt på fredag morgon, alltså i morse. Husse var upptagen så jag fick rycka in som ställföreträdande kattansvarig och lämna in en eländig Gunnar som fick sövas för att de skulle kunna göra rent såret.

Allt gick dock bra och husse kunde på eftermiddagen hämta en snaggad men betydligt piggare katt, med ett prydligt sytt sår på huvudet och ett snyggt dräneringsrör genom örat. Och dumstrut runt huvudet förstås.

Man kan ju hoppas att en sån här upplevelse skulle få honom att sluta bråka. Det kan ju inte var kul att ha ont i flera dagar och sen behöva sitta inomhus med tratt i flera dagar. Men dessvärre tror jag inte det var sista gången. Det har ju hänt ett par gånger förr – ”jaha, är Gunnar här igen” som de sa på veterinärkliniken – och det lär hända igen.

Vi i personalen får väl helt enkelt bli bättre på att undersöka honom. När han slutar uppföra sig som han brukar, alltså sover mer och äter mindre, har han med största sannolikhet ett hål någonstans som måste lagas.

Han håller oss sysselsatta. Men det är kärt besvär förstås. Bara han blir frisk är jag glad.

Det här inlägget postades i Katter och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till En tur till veterinären

  1. Vilken tur att han fick bort varet,

    Gillad av 1 person

  2. Anki skriver:

    Stackars Gunnar … bra att du kunde ställa upp! 🤗

    Gillad av 1 person

  3. Eva skriver:

    Så skönt att det ordnade sig. Du är en ängel!

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.