Vår egen tuting

Det var i början av sommaren förra året, uppe vid stugan, som vi hörde den första gången. En fågel med ett kraftfullt läte. En entonig ramsa, på morgonen och på kvällen. Gärna från något av de högre träden mellan oss och kalhygget. Det var lögn att få syn på den. Det var bara sången som hördes. Men det kraftfulla lätet tydde på att det borde vara någon form av trast, tyckte vi. Men vilken?

Så vi jämförde med fågelböcker. Och lyssnade på fågelläten. Inget stämde. Vi laddade ner andra appar med fågelläten. Inget stämde. Besökte andra webbsidor med inspelade fågelläten. Stämde inte heller. Ingenstans hittade vi rätt läte att jämföra med. Frustrationen växte. Vad VAR det för fågel egentligen?

När maken så efter mycket letande fick för sig att lätet stämde överens med någon extremt sällsynt rovfågel som i princip bara förekom nere på kontinenten insåg jag att det hela började gå överstyr. Jag tillgrep alla amatörbiologers sista utväg och mejlade till Jourhavande biolog på Naturhistoriska riksmuséet, Didrik Vanhoenacker, för hjälp.

Det blev ett rätt intressant mejl. Alla som försökt beskriva ett fågelläte i text vet vad jag menar. Det blev ungefär så här:

”En väldigt ihärdig tätting som sjunger med fyra stavelser/strofer i fallande tonart, typ ti-ti-tu-tu. Ibland bara tre, ti-ti-tu. Långa, långsamma, sorgsna toner. Ser nu att det skulle kunna misstas för en talgoxe, men det är inte den snabba drillen, utan en långsam och ganska kraftfull sång som faller i tonart, börjar högt och slutar lågt, alla toner lika långa. Vet du möjligen vilken fågel det kan vara?”

Och den arme Didrik svarade diplomatiskt:
”Hej Gunilla! Svårt med beskrivningar, men kanske rödvingetrast eller taltrast. Testa att spela in den med mobilen om den inte låter jättesvagt.”

Naturligtvis. Spela in lätet. Att vi inte tänkte på det.

Och nu har vi gjort det. Det tog typ ett år efter att jag ställde frågan, gud vet varför, men nu är den inspelad. För nu är det maj igen, och vår egen lilla tuting är återigen i full gång från sina grantoppar.

Men vi behövde inte skicka någon inspelning till Didrik, visade det sig.

För en kväll slog tutingen sig ner i en av våra grantoppar, fullt synlig från stugan, för första gången. Högst upp, i den nedgående solens sista strålar, sjöng den för full hals. Ti-ti-tu-tu! Ti-ti-tu-tu!

Den här gången hördes även den efterföljande korta drillen vi missat förut. Det, i kombination med storleken och det ljusa bröstet, fick mig att gasta åt maken att hämta kameran (kikaren låg tyvärr 25 mil söderut hemma i villan) för att bevisa det jag misstänkte.

Han ångade in i stugan och ångade sen ut igen med kameran i högsta hugg. Riktade. Zoomade. Det blev inga bra bilder. Men genom displayen fick jag min misstanke bekräftad: en rödvingetrast.

En rödvingetrast! Det var ju en rödvingetrast! Vi hoppade av glädje över att mysteriet äntligen var löst. Vår tuting var en rödvingetrast!

Rödvingetrast. Foto: https://www.fageln.se/art/roedvingetrast.aspx

Så hur kom det sig då att vi inte upptäckt det tidigare? Vid allt vårt idoga letande i fågelböcker, i appar och på webbsidor?

Svaret är att rödvingetrastar kan vara dialektala. Det vill säga att sången inte låter likadant överallt. Så de inspelade rödvingetrastlätena överensstämde inte med vår tutings. Ingen hade det där säregna fyrtons-fallande lätet i början som vår rödvingetrast.

Jag tillåts inte lägga upp min ljudinspelning här i bloggen av rättighetsskäl, men vill ni lyssna på rödvingetrasten rent allmänt kan ni göra det här i P2-fågeln. Eller i det här youtube-klippet av herr Ottosson, vars första inspelade trast låter ungefär som vår gör.

Nu gläds vi åt vår egen dialektala rödvingetrast. Han sjunger glatt när vi äter frukost och när vi äter middag och ibland däremellan. Utan att bry sig om förvirringen och frustrationen han skapat.

Själv har han ju haft svaret hela tiden.