Vill ni ha en bebislönn?

Den frågan fick jag av en god vän som håller på att röja i sin trädgård. Med tiden börjar det ju alltid växa saker i ens trädgård där det inte är tänkt att de ska växa. Den här lönnen hade etablerat sig i hennes rosenhäck och behövde flytta hemifrån.

Jag vidarebefordrade frågan till maken som glatt svarade ”Ja vi testar!” Tydligen skulle vi alltså bli med bebislönn.

Så häromkvällen kom den goda vännen förbi med bebislönnen prydligt förpackad i en påse med jord, genomdränkt med vatten. ”Den har stått skuggigt, i lerjord”, var de skötselråd vi fick i samband med adoptionen. Det lät ju bra. Det är typ de förhållanden vi kan erbjuda här. I alla fall vad gäller leran.

I sitt glada tillrop glömde maken att vara specifik i exakt var i trädgården han ville att denna bebislönn skulle testas. När jag lyfte frågan fick jag ett mumlande otydligt svar innan han försvann in i sina just nu pågående intensiva studier. Oklart, alltså.

Men bebislönnen måste ju i jorden. Så jag tog ett eget initiativ. På framsidan, bredvid den japanska röda lönnen vi satte för några år sen. Två lönnar på behörigt avstånd från varandra och som ger skugga och insynsskydd så småningom. Super.

Ner med grepen i jorden. Klonk! sa det. Jahaja. Sprängstenen som hela tomten vilar på. Sten med lera ovanpå och sedan matjord som gräsmattan växer i. Så ser markförhållandena ut. På sina håll är stenen rätt nära ytan. Här var tydligen en sån plats.

Jag valde en meter åt andra hållet. Klonk! Men vad fan. Var det sprängsten överallt?

Det verkade inte bättre. Några hål senare gav jag upp. Hela framsidan bestod av ytlig sten. Plötsligt inser jag varför det går så trögt för den japanska lönnen. Den försöker väl växa i sten, den också. Trots att vi var noga med att fylla upp med sand och jord.

Nåväl. Ett lönnproblem i taget. Jag såg mig om efter en bättre plats för vår bebislönn, som nu började sloka betänkligt i sin lerpåse. Det fick bli på kortsidan, vid sidan av garaget. Inte sol hela dagen, men det kanske inte var någon nackdel.

I med grepen igen. Här var det bättre. Nu kom jag faktiskt några decimeter ner innan det klonkade i sprängstenen. Men det var åtminstone en mindre sten som gick att flytta, inget flyttblock.

Jag blandade den urgrävda leran med generöst med planteringsjord och lika generöst med vatten. Nu står den där, bebislönnen.

Adopterad bebislönn i jorden

Förhoppningsvis tar den sig. Och ger ett lummigare intryck till vår kala kortsida.

Kvar stod jag med en trasig fryspåse full med halvflytande lerjord. Var göra av den? Hm. Lerjord är näringsrik. Upplöst i vatten borde den ju vara lätttillgänglig och bra för växterna. Jag vet! Jag häller ut den i slänten ner mot trottoaren, där det är torrt och stenigt, så kan bergklintarna, prästkragarna och rödklövern få lite extra fredagsgott.

Så det gjorde jag. Hällde ut den i små högar, i diket, till gagn för vildblommorna.

Misstänkta små högar i diket

Och medan jag knölade ihop den tomma leriga påsen för vidare förpassning till soptunnan, insåg jag att de små lerhögarna såg ut precis som det grannskapets hundar brukar lämna i exakt samma dike när de är lite halvdåliga i magen.

Hm. Ännu en lyckad dag i trädgården. Typ.

Annons