Tomten är full av slapphögar

Just nu är tomten full av slapphögar. Och med det menar jag inte slafsigt klädda semesterfirare som ockuperar gräsmattan med solstolar och kaffekorgar. Det är alla humlehanar jag syftar på.

I den snart överblommade väddklinten på framsidan hänger nästintill hela dagarna hela gäng av jordsnylthumlehanar. De kravlar sakta runt för att leta käk, flyger emellanåt slött till någon annan klintblomma.

Fyra hanar av jordsnylthumla i väddklint. En stenhumlehane skymtar i blomman till vänster.

På baksidan hänger andra gäng i kransveronikan, oftast hanar av stenhumla eller jordhumla, förutom jordsnylthumlorna.

Hanar av jordhumla och jordsnylthumla, samt kanske en liten åkerhumlearbetare?

Som sagt. Slapphögar som segar runt utan att göra värst mycket nytta, till skillnad från det fåtal flitiga arbetarhonor som fortfarande viner runt och samlar pollen och nektar till boet. Det kan tyckas snedfördelat i arbetsbelastningen mellan könen.

Men egentligen är det lite synd om humlehanarna.

De har liksom dragit nitlotten i humlesamhället. Från det ögonblick de föds frampå högsommaren sparkas de ut ur boet för att klara sig själva. De har en livsuppgift: att hitta en ung drottning att para sig med. Och det finns väldigt gott om hanar men inte särskilt gott om honor. Så det är inte särskilt stor chans att de ens lyckas med sin livsuppgift.

Slappandet kommer sig av att det är ansträngande att ragga brudar. Hanarna banflyger varje dag, längs en liten bestämd rutt, där de sprider sin doft och hoppas på att locka honor. Varv på varv på varv. Lite som raggarbilar, men utan musiken. Och oftast utan napp, som sagt.

När energin är slut gäller det att tanka ny, lämpligen i någon klintblomma eller veronika. Tills det är dags att ge sig ut igen.

Så om man hittar ett gäng humlor som slöar i samma blomma så här års kan man vara rätt säker på att det är humlehanar. Vill man går det bra att lyfta upp dem i handen och titta närmare. Hanar har nämligen ingen gadd så man riskerar inte att bli stucken.

Vad gäller den fortsatta historien är det rätt tragiskt. Humlehanarna hänger kvar så länge det finns mat och värme utomhus. Ju mer hösten närmar sig, desto mer närmar det sig slutet för dem. De alltså antingen svälter eller fryser ihjäl till slut.

Som sagt, nitlotten i humlesamhället.

Men än så länge är det varmt ute. Jag vattnar mina blommor i torkan och ser till att hålla mina humlor med käk. Passar på att artbestämma och njuta av dem så länge det går. Tids nog är de borta för i år.

(Tips: vill man läsa mer om hur humlesamhällena fungerar är boken Galen i humlor av Dave Goulson mycket bra läsning.)

Annons