Livräddning i Sandviken

– SUUUUUUUCK!

Makens suck hördes inte högt men jag kunde se hur den fyllde upp hela hans inre.

Vi hade stannat till i Sandvikens centrum på väg hem från stugan för att inhandla diverse nödvändigheter. På väg tillbaka till bilen från affären med varsin kasse gick vi först jämsides tills vi inte gjorde det längre. Vilket maken upptäckte först när han var framme vid bilen, hundra meter längre fram. Jag hade stannat. Jag hade fått annat att göra.

När detta andra var ombesörjt skyndade jag ikapp (så snabbt som nu min högerfot med metatarsalgi tillät) och mötte makens irriterade blick med ett vänt leende.

– Låt mig gissa, sa han trött. Du hittade en humla att titta på igen, eller hur?
– Ja, svarade jag lugnt och ställde ner min kasse. Jag hittade en drottning av mörk jordhumla som hade kraschat på trottoaren i brist på mat och var rätt nära att ge upp och dö.
– Va? Men oj. Då var det ju tur att du såg henne, svarade maken, nu lika bekymrad som jag över humlan, välsigne honom.
– Ja det var nog i sista stund, tror jag.
– Vad gjorde du med henne? frågade han medan vi packade in varorna.
– Jag satte henne i en daggsalvia i en av de där stora planteringskrukorna som staden ställt ut längs gågatan. Det fanns jättemånga bra blommor för pollinerare där men salvia är tveklöst bäst.
– Gick det bra då?
– Ja hon blev ivrig och började kravla runt direkt, om än väldigt långsamt. Hon var rätt slut, som sagt. Men jag hoppas hon ska få ihop tillräckligt med nektar för att få upp bränslenivån över minimigränsen så hon kan flyga igen. Sockervatten hade varit bäst men jag tror inte de kan erbjuda det i grillkiosken intill.
– Nä, det hade nog varit deras märkligaste beställning hittills i så fall. Men det fanns kanske fler blommor för henne att välja på i den där krukan? undrade maken medan han satte sig bakom ratten.
– Japp, det fanns många salviastänglar där som hon borde kunna kravla till utan att behöva flyga, svarade jag medan jag knäppte bältet.
– Då får vi hoppas att det går bra, sa maken medan vi rullade ut ur stan vidare söderut.
– Ja, det får vi hoppas, sa jag medan jag kastade ett öga över axeln tillbaka på planteringskrukan där det nu kravlade runt en tokhungrig jordhumledrottning. Om hon klarar sig betyder det att det kan bli ännu ett nytt humlesamhälle med massor av jordhumlor nästa år, när hon vaknat efter vinterdvalan, och det vill vi ju.

Jag får ju aldrig veta hur det gick för just den här humledrottningen. Men jag gjorde vad jag kunde. Nu i augusti går årets humlesamhällen mot sitt slut, den gamla drottningen dör liksom arbetarna, och det är istället de nya drottningarna som flyger. Men bara ett kort tag. De ska para sig, äta upp sig och sen gräver de ner sig i jorden, redan långt innan höstlöven har fallit. Där inväntar de våren för att skapa nästa års humlesamhällen.

Så tänk på det om ni ser en humla som sitter stilla på marken, långt ifrån någon blomma. Den kan vara i akut behov av mat. Då behöver den hjälp. En mätt humla är alltid bara 40 minuter från svältdöden. Ge den sockervatten eller hitta någon blomma med mycket nektar i så löser den det på egen hand.

Och är det en stor humla är chansen stor att det är en ny drottning. Extra värdefull att hjälpa. För ja, de finns så här års också. Inte bara på våren.

Mörk jordhumla i bolltistel, en riktigt bra humleblomma

Annons