Jord som jord – eller?

För några veckor sen fick min novemberkaktus vandra vidare från detta livet. Den överlevde inte kraschen.

Det var naturligtvis en olyckshändelse. Eftersom den stod i ett fönster och inte fritt på en piedestal, som den säkert borde ha gjort, hade den bara utvecklat grenar på ena sidan, den in mot rummet. Det förelåg alltså en viss snedfördelning av krukans tyngd, så att säga. Så när maken dammsög och råkade knuffa till den där den stod i sovrumsfönstret krävdes det inte mycket för att tyngdlagen skulle träda i kraft.

Efter att ha beskådat förödelsen av krukskärvor, jord och brutna grenar överlät jag åt maken att städa upp röran (det var ju trots allt han som orsakat den) medan jag räddade de grenar som kunde räddas.

En praktisk sak med novemberkaktusar är att de är lätta att ta skott av. Bara att ta en gren och trycka ner i jord. Färdigt.

Problemet var att jag inte hade någon blomjord för krukväxter. Problemet löstes genom ett besök till storsäcken med resterna av den planteringsjord jag köpt till vårbruket i trädgården. Avsedd för utomhusbruk, javisst, men jord som jord väl? Kunde väl inte spela någon roll?

Så jag fyllde upp en kruka med min utomhusjord, tryckte ner några grenar, vattnade och ställde den nya krukan där den gamla stått. Ersättare. Det gamla ropet ”Kungen är död, länge leve kungen”, kom för mig på något osökt vis.

Det gick ett tag. Grenarna slokade. Jag misströstade. Men till sist tog de sig, rotade sig och började växa.

De var inte det enda som växte. Det kanske fanns ett skäl att inte använda utomhusjord ändå.

För den här jorden var visst inte helt fri från rotogräs, som sådan jord ska vara. En liten maskrosplanta hade börjat växa upp jämte mina novemberkaktusgrenar.

Jag tänkte att den nog inte skulle trivas inomhus, den lilla maskrosen, utan ge upp och dö. Det gjorde den inte. Den frodades och växte, fortare än kaktusen. Till sist fick jag rycka upp den.

Det är nog första gången jag rensar ogräs inomhus.

Novemberkaktus med maskros som bonus

Annons