Delad vårdnad och orosanmälan

Jag satt i frisörstolen när mobilen surrade till i mitt knä. Jag tråcklade ut den under skyddskappan och läste meddelandet under alltmer rynkad panna.

– Något bekymmer? frågade frisören omtänksamt medan hon gjorde min nacke mer civiliserad.
– Tja, jo, på sätt och vis, svarade jag och stoppade tillbaka telefonen. Det var ett meddelande från Gunnars husse. Tydligen hade Gunnar varit i slagsmål med en annan katt igår eftermiddag, nedanför husses altan. Ett rejält bråk. Husse fick hälla kallt vatten över dem tre gånger innan den andra katten kom loss och kunde springa iväg. Gunnar for efter. Sen dess har husse inte sett röken av någon av dem och undrar om vi möjligen har sett till Gunnar hos oss.
– Oj då! Så otäckt! utbrast frisören. Och hade ni det, sett till Gunnar alltså?
– Jodå, det hade vi. Han dök upp hos oss just igår eftermiddag för käk. Uppspelt och dyngsur var han. Nu förstår jag varför han var så blöt…
– Tur att han var oskadd i alla fall.
– Javisst. Jag ska skicka ett meddelande till husse sen att allt är lugnt, att han hängde hos oss och inte är skadad eller försvunnen.
– Ni har verkligen delad vårdnad om den där katten, eller hur?
– O ja. Det har Gunnar sett till.

Gunnar slappar framför TV:n i sitt extrahem

För visst är det så. Vi har fortfarande katt på deltid, ifall ni trodde annorledes. Gunnar accepterar inget annat än att ha två hushåll att välja emellan. Mat och sovplats ska finnas tillgänglig hos båda. Vilket vi förstås fortfarande tillhandahåller. Så delad vårdnad är en bra beskrivning av sakernas tillstånd.

Men på det temat, vårdnad alltså, kan det kanske just nu vara visst fog för en orosanmälan gällande vår omsorg. Häromdagen hade Gunnar smitit in genom den öppna altandörren utan att vi märkte det. Och efter att ha länsat matskålen fortsatte han in i tvättstugan och ut genom dörren till garaget som tillfälligt stod öppen eftersom maken just då stod i sitt hantverkarhörn och hantverkade någonting. Utan att märka att Gunnar smugit ut.

Så när maken hantverkat färdigt släckte han ner i garaget, gick in i tvättstugan och stängde och låste dörren. Kvar i mörkret låg alltså Gunnar.

Det gick några timmar. Sen kom jag in i köket och råkade få syn på den tomma matskålen. Som väl hade varit full för inte så länge sen?

– Har Gunnar varit här? ropade jag till maken.
– Nä, inte vad jag vet, svarade han från sitt arbetsrum. Hur så?
– Tja, matskålen är tom och det var den inte för några timmar sen. Jag har för mig att jag fyllde upp den när han gick efter sin lunch. Så om inte Gunnar är här, vem har då ätit?
– Kan han ha smitit in utan att vi sett?
– Ja det är ju inte omöjligt. Rackarns katt.

Ett noggrant letande på hans vanliga sovplatser vidtog – under sängar, på stolar, i tvättkorgen, bakom soffan. Vi kollade till och med i garderober ifall han skulle ha råkat bli instängd. Utan framgång. Ingen Gunnar. Hade jag misstagit mig på maten ändå?

– Jag kollar i garaget för säkerhets skull, sa maken till slut.

Efter en ganska lång stund kom ett glatt utrop där utifrån:
– Jag har hittat honom! Han låg här ute i garaget! På hyllan bland resväskorna! Ovanpå din kabinväska!
– Men vad i hela friden…..! svarade jag och klev ut i garaget jag också. När kom han in? Och varför gick han ut i garaget?
– Tja du. För att det var öppet? För att han kunde? För att han är Gunnar?
– Jäkla katt. Tänk om vi inte hade hittat honom?
– Ja, han har ju legat här några timmar nu. Men han verkar rätt nöjd ändå. Kolla, han är ju helt nyvaken. Han har nog bara sovit här i mörkret.
– Himla tur att du kom på att kolla här.
– Ja. I fortsättningen får vi nog ta ett varv i garaget innan vi släcker och låser. Utifall att.

Gunnar ovanpå min kabinväska i garaget. Tydligen ännu en bra sovplats. Som vi får komma ihåg att leta på.

Annons