Jag blev så arg

Åh så arg jag blev! Min rosenbuske, min fina stora nyponrosbuske, var fullständigt jämnad med marken. Det tog bara en sekund och så var katastrofen ett faktum.

Det var den nitiske kommunalarbetaren som var nidingen bakom dådet. Han kom körande igår förmiddag i någon slags gigantisk vägrensningsmaskin för att hålla vägkanterna rena från gräs, växter och småsly i villaområdet. Jag tänkte inte mer på det. De gör det av och till, kommunen. Vilket är tacksamt för då blir jag av med björkslyn och ogräset i mitt dike.

Men den här snubben hade siktet inställt på grövre växtlighet än björksly. För plötsligt hördes ett ljudligt brak, gnisslande och mullrande från vår framsida. Maken störtade fram till köksfönstret och ropade:
– Nu rök nyponrosen!

Och jag slängde på mig ytterskorna och rusade ut genom dörren. Tvärstannade framför de sorgliga resterna av vad som nyss varit en ståtlig, knappt två meter hög, fin blommande nyponrosbuske. Nu var där bara stumpar kvar, omgivna av avslitna grenar och blad. Kalt och skövlat. Jag bara gapade.

Bara stumpar kvar av rosenbusken

Och lyfte blicken och spände ögonen i den överviktige kommunalarbetaren av manligt kön som körde helvetesmaskinen, som fortfarande stod kvar och brummade olycksbådande. Han såg förvånat på mig. Insåg att jag inte skulle ge mig. Sköt omständligt fönstret i styrhytten åt sidan och tittade tålmodigt och frågande ut.
– Jag ville gärna ha kvar min rosenbuske, sa jag behärskat, trots att jag helst ville skrika och kasta något hårt i huvudet på honom.
– Den är invasiv och ska tas bort, svarade han. Order från kommunen.
– Det är möjligt, svarade jag. Men jag har koll på den här. Jag klipper ner den varje höst och låter den inte sprida sig. Den växer på min sida av diket så det är min buske att ta hand om, inte kommunens. Förra gången ni var här fick jag spara den.
– Den är invasiv och ska tas bort, blev svaret.
– Du sa det, ja, svarade jag. Men det är som sagt min buske, som jag har koll på. Ni kan inte bara skära bort den hur som helst.
– Den är invasiv och ska tas bort, sa han igen.

Men det var väl själve fan. Var han helt dum? Lyssnade han inte eller var det de enda ord han kunde yttra? Jag insåg att vi inte kom längre. Skakade på huvudet, vände och gick, bedrövad. Skadan var ju redan skedd. Ingen idé att bråka. Bakom mig mullrade han vidare. Man kan ju hoppas att han åtminstone tog några björkslanor när han nu ändå vandaliserade.

Jag var så arg. Men mest ledsen. Det var en fin buske. Den blommade fortfarande, till glädje för humlor och bin som fortfarande surrar omkring. Och traktens hundar har valt ut den som lämpligt ställe att utbyta information med varandra på (alltså kissa). Den skänkte skugga till häcken och nypon till pensionärer som syltar såna. Och nu var den borta.

Jag tröstade mig med att den kommer att komma tillbaka. De är ju som sagt invasiva och seglivade. Nästa år kommer där vara nya skott som blommar. Har den växt upp från en ensam liten stängel till en stor buske på sex år kommer den göra det igen. Vad kommungubbarna än säger och gör.

När jag kom in igen sa maken att han skulle skriva ett protestbrev till kommunen och klaga på att de gjort åverkan på vår tomt. Gulle honom. Han kan vara envis nog att trötta ut även de envisaste kommunaltjänstemännen så att de till sist ger med sig. Det har vi lyckats med förr.

Men oavsett så får jag väl sätta stängsel runt min rosenbuske nästa år. Bara för att.

Skövlat dike, utan rosenbuske

Annons