Livskraftig

Kommer ni ihåg den där novemberkaktusen från i somras? Som rasade ned, splittrades och dog och sen fick återuppstå i ny form genom de grenar som kunde räddas? Och som – framförallt det, faktiskt – fick bo i planteringsjord för utomhusbruk?

När väl den konkurrerande maskrosen, som osynligt och en smula lömskt följt med utomhusjorden in, var avlägsnad ur bilden fick den fart, kaktusen. Växte och trivdes rent ofantligt. Inte ens mina ogröna fingrar har lyckats ta död på den.

Och nu, i november, ganska exakt tre månader efter pånyttfödelsen, har den börjat BLOMMA.

Alltså, blomma? Det brukar ta minst TVÅ säsonger innan en nyplanterad novemberkaktus ens kommer på tanken att börja blomma. Två. Säsonger. Och nu står den här, grön och frodig med flera knoppar och blommor, hur nöjd som helst med livet.

Det var tydligen en bra idé att använda utomhusjord. Det var väl mycket näring, tänker jag. Där ser man. Kanske något att ha i åtanke när jag i vår ska försöka rädda fikusarna som flämtar i köket.

Nöjd yngling av novemberkaktus

Annons