Ett visst svinn på grönsiskor

I år har jag haft gott om grönsiskor vid matningen. När det var dags att rapportera till Vinterfåglar inpå knuten hade jag långt över hundra. Och de har fortsatt komma. Soliga vinterdagar är björken så full med skönsjungande grönsiskor att förbipasserande häpet stannar och tittar.

Men som alltid finns det en baksida. Livet som småfågel är hårt. De flesta blir bara ett år gamla, många inte ens det. Det är kyla, rovdjur och brist på mat som ställer till det. Och grönsiskorna är små och nätta och har inte mycket att sätta emot något av detta, föreställer jag mig.

Således har vi vant oss vid att hitta små grönsiskor här och där i trädgården som dukat under. Förra året hade en fallit framstupa bredvid vattentunnan, ett annat år var det en som sonika lagt sig på stenmuren bakom häcken och somnat in.

Men i år har de valt en ny variant. De har valt att lägga sig ner i fågelmatningshuset och lämna in.

För två veckor sen hittade jag en död grönsiskehanne därinne en morgon. Han förpassades medelst trädgårdsspade och gummihandskar till avskild begravningsplats i skogen, där naturens renhållningsarbetare kan göra sitt jobb. Därefter tömde jag huset och slutade mata där, för det fall sjukdom varit boven i dramat. Sedan lämnade jag huset åt sitt öde, i väntan på varmare väder så jag kan montera ner det.

Men det gjorde inte grönsiskorna. Trots bristen på mat i huset numera hade ännu en siska krupit in. Och dött. För ett tag sedan, uppenbarligen. Vinterstormar och töväder har gått hårt åt den lilla kroppen. Möjligen även andra fåglar.

Det får bli ännu en tur till begravningsplatsen i slänten. Sen får jag väl, inte vet jag, montera upp små dörrar så inte fler kryper in och dör. Det är något så sorgligt över att hitta döda fåglar i ett hus avsett för mat.

Naturens gång. Ett visst svinn på grönsiskor. Men likväl sorgligt.

Annons