Kommer ni ihåg? För ett halvår sen satt jag och slet med mina vårlökar och i min gräsmatta och svor över Weibulls lökjärn som vek ned sig likt en politiker inför en obekväm fråga. Men jag gav inte upp utan fortsatte envist att trycka ner alla mina tjugofem lökar i jorden, i hopp om att åtminstone några skulle överleva.
Och vet ni vad? Det gjorde de. Överlevde.
I gräsmattan blommar nu fem fina påskliljor, fulla med finfint pollen till humlorna. Det där med exakt sådjup var tydligen inte livsavgörande ändå.
De övriga påskliljorna och irislökarna frodas lite långsammare i köksängsrabatten innanför min krokussäkring 2.0 (kompostgallret alltså), men de lever. Och växer. Jag är förundrad.
De lökar som det gått sämst för är faktiskt de sista fyra irislökarna som hamnade i en kruka tillsammans med en övervintrande vädd (eftersom jag lessnade på att gräva). Krukan står i skuggan på altanen på baksidan så det är först de sista dagarna när solen orkat över taket som jorden börjat tina. Typ. Vad jag kan se är det tre gröna små stänglar som kämpat sig upp. En saknas alltså.
Tjugofyra levande av tjugofem möjliga får väl ändå anses som lyckade lökar. Jag är nöjd.
Amatörbiologen 
👍🌷
GillaGillad av 1 person