Maj är kommen med sol och värme. Det spirar i rabatter och gräsmattor. Inte bara av det man vill ska spira utan också av det man inte vill ska spira. Ogräsen, alltså.
Men innan man sätter igång och svär över sina ogräsodlingar kan man tänka ett varv till. Vi har tidigare avhandlat maskrosorna och varför de bör sparas (även om jag är den förste att erkänna att några av dem ryker vid gräsklippningen). Nu är det dags för nästa nivå av ogräskunskap.
Jag läste Natursidans artikel ”Var inte rädd för ogräsen i trädgården!”. Och då insåg jag hur mycket av det som växer som faktiskt kan vara livsmiljöer och mat åt många arter. Till och med för en själv.
Jag är ingen fan av brännässlor men de är livsnödvändiga för många insekter. Och kan bli bra gödning.
Röllekor har jag några fattiga stackare som inte stör någon men som tydligen också är busviktiga för många djur. Här ska jag faktiskt rentav ordna fler.
Kråkvicker och rödplister gillar humlorna så de får stå kvar i idegranshäcken oavsett hur det kliar i röjarfingrarna.
För att bara nämna några av växterna i artikeln.
Det där med mat åt en själv då? Tja. Det är där peston kommer in. Eller som en bekant till en kollega uttryckte saken: ”Rensa ogräs? Tok heller. Gör löktravspesto istället.”
Amatörbiologen 
If you can’t defeat them, eat them är ett motto som gäller för många av ogräsen. Det gäller dock att ha koll på att de är ätliga. Få saker som slår vårens första nässelsoppa med pocherat ägg enligt min mening. 🙂 Om man håller efter nässelbeståndet (med handskar och sax) kan man fortsätta att skörda hela sommaren. Och späda maskrosblad smakar lite som ruccola om man gillar det, och då blir ju blommorna kvar till insekterna, eller… 🙂
GillaGillad av 1 person