Jag råkade vända ryggen till

Rosenhallon är en trevlig trädgårdsväxt som ger mycket grönska, som har fina rosa blommor som humlor gillar och är ett finfint insynsskydd. En toppenväxt i vår trädgård således. Tyvärr är den också brutalt livskraftig och frodig. Det vill säga att den växer och växer och växer. Och tar över herraväldet om man inte håller efter.

Eftersom vi nu har två gigantiska bestånd av rosenhallon som hotar att kväva allt annat runt omkring inklusive vår björnbärsbuske beslöt jag mig för att klippa ner det ena beståndet helt i höstas. Varenda gren. Snipp, snapp, bort! Sekatören gick varm och högen med rosenhallongrenar blev allt högre. När allt var borta och björnbärsbusken kunde andas igen dumpade jag kvisthögen i faunadepån (läs: kompostrishögen, typ) i skogen, till fromma för igelkottar och insekter att bo i och äta av. Alla nöjda således.

Vintern gick, våren kom, trädgården började vakna. Jag tittade till det gamla rosenhallonbeståndet. Fortfarande kalt, även om några enstaka nya skott av rosenhallon hade börjat skjuta upp. Tog bort dem. Nöjd med att mitt arbete burit frukt. Fortfarande öppet och luftigt runt björnbärsbusken.

Sen råkade jag vända ryggen till i några dagar. Och då hände det här.

Men vad f….?

Där det nyss varit en kal, fin fläck med ängsgräs och enstaka blommor fanns nu istället en tjock mur av rosenhallon. Igen.

Och jag insåg hur obotligt korkad jag än en gång varit. Vad trodde jag? Att rosenhallonen skulle lägga sig ner och ge upp på walk over bara för att jag klippte bort förra årets grenar? Och helt glömde att den alltid, ALLTID, skjuter typ 5 000 helt nya skott varje år?

Det enda mitt tilltag ledde till var att de nya skotten fick mer plats. Föryngringsbeskärning, med ett vackrare ord. Om växter kunde tala skulle den här busken förmodligen sagt något i stil med ”Tack för hjälpen, hörru! Nu fick jag mycket bättre förutsättningar att växa! Bussigt!”.

Överlistad. Igen.

Annons