En katt för mycket

– Det ligger en grå katt under bordet på altanen, ropade maken där han stod vid altandörren häromkvällen.
– En grå katt? svarade jag och kom för att titta. Har Gunnar bytt färg?
– Nä. Det är inte Gunnar. Det är den där andra grå som brukar stryka omkring här.

Nu hade jag kommit fram till altandörren jag också. Och titta ja. Där låg en förskrämd grå liten ungkatt och tittade upp mot oss. Vi hade sett den några gånger tidigare under det senaste året, när den försiktigt smugit runt på antingen altanen eller husets framsida.

En liten grå besökare

– Den försökte komma in här häromdagen, fortsatte maken.
– Komma in? Här? sa jag förvånat.
– Japp. Jag satt här i soffan med altandörren öppen och då stack det plötsligt in ett katthuvud genom dörren. Som inte var Gunnars.
– Hm, sa jag eftertänksamt. Det här var ju intressant. Är vi en allmän drive through-restaurang för alla traktens katter numera, inte bara Gunnar?
– Kanske. Men när den fick syn på mig så blev den förskräckt och försvann illa kvickt.
– Var nog inte mat den var ute efter då, sa jag.
– Nä, svarade maken. Den vill nog bara ha kattsällskap. Jag tror den vill bli kompis med Gunnar.
– Haha, ja så är det säkert, skrattade jag. Det skulle förklara varför den stryker runt här trots att den vet att det är Gunnars revir.

För så har det varit. När de båda katterna har stött på varandra på vår tomt har de suttit på – oftast – varsin sida om förstutrappan på framsidan och blängt på varandra. Morrjamande på katters vis, för att visa vem som bestämmer. Vems reviret är. Det hela har alltid slutat med att den lilla grå fått ge sig iväg, ofta med Gunnar farande efter. King of the revir. Men den grå har alltid envist kommit tillbaka. Och nu var den alltså här igen.

– Hur länge har den suttit där? frågade jag.
– En ganska lång stund nu, svarade maken.
– Men var är Gunnar då? frågade jag. Är han inte här?
– Jodå, nickade maken. Han sitter längre bort på altanen och blänger farligt. Men inget morrande.
– Jahaja. Han orkar inte ens försvara reviret längre. Den lille slapphögen.
– Eller så har han insett att den lille grå bara vill bli kompis och inte utgör någon egentlig fara.
– Mm. Och själv vill han förstås inte vara kompis.
– Nä. Han ser mest trött och irriterad ut. Ser ut att tänka ”dumma unge, gå hem någon gång”, typ.

Ungefär nu öppnade vi altandörren för att bryta dödläget. Den lilla grå, som alltid rädd av sig, försvann som en oljad blixt runt hushörnet till vänster och var borta. När vi vände blicken åt höger såg vi Gunnar ligga på sin vanliga plats intill husväggen, där dagens sista solfläck just försvunnit, och argt blänga mot platsen där den grå just legat.

Gunnar revirmarkerar medelst ilskna blickar mot inkräktaren

Vi gick närmare för att klappa om den lille revirkungen och kolla om han ville komma in på en sen middag. Men han reste sig på stela ben, brydde sig inte ett skvatt om oss utan smög sakta mot bordet, oavbrutet stirrande mot stolen där den grå just synts till.

– Den har gått nu, Gunnar, sa maken. Du behöver inte hålla bevakning längre.

Gunnar brydde sig naturligtvis inte ett dugg om vad han sa. Han gick en bit till, satte sig sedan ner och väntade. Stirrande mot hushörnet där den grå försvunnit. Den kunde ju komma tillbaka. Sånt måste bevakas.

Till sist gav vi upp. Vi lät honom sitta där och gick in för kvällen.

Vi har inte sett till den grå sen dess. Men jag tvivlar inte på att den kommer dyka upp igen. Frågan är vad som kommer att hända. Jag misstänker att vi inom kort trots allt kommer att ha två katter hängande hemma hos oss som kräver utfodring. Och alltså ingen av dem vår egen. Hm. Jag behöver ta reda på vem som äger den grå, tror jag.

Annons