Det blir nog grodor i Trylen i år

Häromdagen blev det en tur till den lilla tjärnen Trylen i Rudans naturreservat. Med betoning på ”lilla”. Den känns ungefär lika stor som vårt hus till ytan (som är 120 m2), även om den påstås vara 2 ha stor. Den är hur som helst ett trevligt utflyktsmål, precis på gränsen mellan Huddinge och Haninge. Läs mer om den här: https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Trylen

Det tog en knapp timmes vandring genom skogen hemifrån, en lagom tur denna soliga soliga sommardag. Precis när jag började lessna på de envisa myggen öppnade sig skogen och Trylen visade sig mellan träden, med en inbjudande och solglittrande vattenyta.

Men det är ingen pöl man badar i, direkt. Det är en grund skogstjärn omgiven av kärrväxter och med brunt vatten som faktiskt visade sig vara ännu varmare än luften, hur nu det var möjligt.

Men en trevlig omgivning är det och perfekt för en fikautflykt. Trollsländorna surrade över vattenytan när jag kom fram till bästa rastplatsen vid klipphällen i söderläge, tog av mig ryggsäcken och slog mig ner. Och medan jag satt där på klippkanten med fingrarna lättjefullt virvlande i det varma vattnet, vilandes mina trötta fötter och med kaffetermosen hägrande i ryggsäcken, föll min blick på det som rörde sig precis under vattenytan.

Ett helt gäng små, svarta klumpar.

Grod- och paddyngel. I mängder.

Det tog faktiskt pinsamt nog någon sekund innan jag fattade att det inte var någon slags algpåväxt eller snäckor. Det var istället en ofantlig mängd grodyngel som trängdes, alldeles under ytan. Betandes alger på klippväggen, lojt simmandes upp till ytan för att hämta luft, knuffandes och puffandes på varandra.

Jag satt alldeles fascinerad. Kaffetermosen helt glömd för stunden. Så många yngel hade jag nog aldrig någonsin sett på samma ställe. Så coolt!

Eller yngel förresten – de flesta hade redan utvecklat både ben och grodkropp. När som helst såg de ut att kunna studsa upp ur vattnet och ge sig iväg över klipphällen, på väg mot sitt vuxna grodliv. Även om många av dem sorgligt nog kommer att hamna i någon annans mage innan de ens hunnit in i skogen. Typ.

De största ynglen var nästan dubbelt så stora som de blivande minigrodorna. Och de befann sig en bit efter i utvecklingen. De hade knappt utvecklat bakben än och påminde fortfarande mer om yngel än färdiga djur. Jag misstänker att det var paddyngel. De kanske har en långsammare utvecklingscykel än grodorna. Jag har ingen aning.

Men alldeles oavsett så verkar det bli gott om både grodor och paddor i Trylen i år. Vi får hålla tummarna att så många som möjligt överlever.

(Och nej, ingen av dem hoppade upp ur vattnet som mirakulöst färdig groda just under tiden det tog mig att fika och sen packa ihop och ge mig av igen på min fortsatta vandring. Jag får nog ge mig till tåls någon vecka till eller så. )

Annons