Annorlunda jakttider

Den här jaktanordningen står numera framme hela tiden på vår skänk. Ett dricksglas ovanpå en styvare bit papper, ett presentkort på Melanders som vi ännu inte har hunnit lösa in. Den står framme eftersom den behöver användas i tid och otid, troligen hela augusti ut.

Jaktanordning för insekter. Iittala-glas och presentkort.

Och vad sjutton jagar vi med den?

Jo, alla dessa förbenade insekter som envisas med att fladdra in. Dygnet runt men framförallt på kvällarna. Det är flugor, svärmare, de där små beigebruna mininattfjärilarna som tycks gå 25 på dussinet, en och annan spindel och, inte att förglömma, alla förvirrade harkrankar som panikslaget virrar runt med alla ben åt alla håll, särskilt framför TV:n.

Jag har inte hjärta att låta dem dö en långsam död i inomhusvärmen. Jag klarar inte att ha ihjäl dem. Gunnar jagar dem – tack och lov – inte. Återstår att hjälpa dem ut i friheten igen. Och det är där glaset kommer in.

Rutinen är som följer: lokalisera insekten, vänta tills den landat, fånga den under glaset, peta in presentkortet som golv/lock, lyft upp hela anordningen, släpp ut den hysteriska insekten. Emellanåt kan rutinen inledas med momentet ”hämta en stegpall” för det fall insekten i fråga väljer taket som trygg tillflyktsort.

Jag har tappat räkningen på hur många gånger om dagen jag fångar och släpper ut insekter. Men det är trots allt rätt okej. Det som är tröttsamt är när den korkade insekten, precis när jag lättat på glaset utomhus för att låta den flyga iväg, flyger tillbaka in igen. Mest irriterande är det när harkrankarna väljer att göra så. Som om de inte begriper vilket pysselarbete det är att få in dem i det där glaset tillsammans med alla ben och vingar utan att något hamnar i kläm. Till ingen som helst nytta, uppenbarligen.

Maken skrattar gott från sitt soffhörn över mina verkningslösa vedermödor varje gång det händer. Frågar varför jag envisas, när de ju ändå bara flyger tillbaka in.

Varför? Tja. Kanske är jag en smula knäpp. Men varje insekt som får leva lite längre därute, istället för att ge upp andan i mitt kök, oavsett hur många gånger jag måste släppa ut den, är på något sätt en seger. Ett liv sparat. Och förflyttat dit det hör hemma.

Och så slipper jag ju spretiga insektshögar på golven.

Annons