Kapitulation eller maktdemonstration?

Den lilla grå katten dök upp på trottoaren utanför vår tomt igår morse. Nu var det ett tag sen vi såg den. Kanske har familjen varit bortrest. Nu var den i alla fall här. Och Gunnar också.

Jag kom just hem från en blåbärsplockningsrunda och blev varse de två katterna som starrbligade på varandra i vanlig ordning, på vår uppfart. I och med att jag kom gående bröts dödläget och den grå slank iväg, som alltid undergiven i rang, erkännande Gunnar som revirkungen. Inget slagsmål denna gång heller, alltså.

Men Gunnar verkade märkbart skakad. Orolig. Svansen låg. Följde efter mig mot dörren – ingen situation får den katten att riskera att missa en erbjuden måltid – men kastade hela tiden blickar över axeln. Kollade att den grå inte slank tillbaka.

Väl inne satte han i sig en andra, eller möjligen tredje frukost, innan han oväntat satte kurs mot badrummet. Utan tvekan stegade han rakt in och satte sig i sin sandlåda.

Till saken hör att Gunnar avskyr sandlådor och bara använder dem i yttersta nödfall (och ett sånt inträffade senast i januari 2019 när det var snöstorm). Han har alltså inte gått på lådan hos oss på tre år. Och nu, med strålande sommarväder och öppen altandörr, med alla möjligheter att göra sina behov utomhus, valde han alltså att gå på lådan.

Vi begrep ingenting.

Eller kanske ändå. För de senaste månaderna har Gunnar blivit märkbart äldre och tröttare. Han är inne på sjuttonde året, hör dåligt, ser dåligt, går dåligt. Han har inte riktigt samma ork längre. Och kanske orkar han inte med tanken på att bråka om revir med de yngre förmågorna längre. Han inser sina begränsningar och avstår fajten. Drar sig tillbaka. Och vågar inte gå och kissa i rabatten som han brukar, med risk för att bli påhoppad kanske? Väljer istället det säkra alternativet inomhus, sandlådan.

Så tänkte vi att det kanske låg till. Den gamle gubben lämnar walk-over, typ.

Fast det var nog för tidigt att ropa hej, visade det sig. Medan jag tömde den stelnade klumpen i sandlådan stegade Gunnar demonstrativt ut och la sig under altanbordet (där den grå brukar ligga), intog sfinxposition och stirrade sen stint mot husknuten (där den grå brukar dyka upp). I timmar. Orörlig. Bevakning. Försvar. Hold the fortress. Inte det minsta undergiven. Tvärtom. Snarare herre på täppan.

Så vi omvärderade vår tidigare slutsats. Att han valde sandlådan var nog inte alls ett tecken på kapitulation, dvs att han inte vågade kissa utomhus. Det var nog snarare en maktdemonstration: ”Detta är MIN sandlåda. Små grå ungkatter göre sig icke besvär. Revir inmutat! Så det så!”

Han ville säkert bara försäkra sig om att den grå fattade vinken: tillträde förbjudet, både inne och ute på den här adressen.

Gunnar. Still going strong.

Detta inlägg publicerades i Katter och märktes , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Kapitulation eller maktdemonstration?

  1. Eva skriver:

    Heja Gunnar! Man får aldrig ge upp. Jag vet hur det kan kännas med både hörsel, syn, leder och ork när åren börjar ta ut sin rätt. Men man måste hålla på sin värdighet. Andra små grå katter skall lära sig att ha respekt för en.

    Gillad av 1 person

  2. melkerlarsson skriver:

    17-år är en ansenlig ålder på en katt, den äldsta katt jag träffat var dock 26 år.

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.