Fina Gunnar

Fina Gunnar, världens snällaste och mysigaste lille kattfarbror, finns inte längre. Han fick somna in i fredags. Hans lilla kropp orkade inte längre.

Vi märkte redan sent i våras att han började bli trött och långsam. Plötsligt hade han blivit så gammal. Han blev tunnare, sov mera, orkade inte lika mycket, gick långsammare. Han var inte längre lika pigg och glad, även om han alltid spann och alltid var glad att se en.

Under sommaren ville han inte längre vara inomhus. Han ville hellre ligga avskilt, i en rabatt eller på gräsmattan och spana ut på omgivningarna eller sova. Maten fick serveras utomhus. Korta stunder kunde han vara inne, ligga en stund i soffan, få lite närhet. Men mest gjorde han nog det för att vara snäll. Helst låg han ensam. Drog sig undan.

Samtidigt växte magen. Den blev mer och mer svullen. Medan resten av Gunnar blev tunnare och tunnare. I augusti blev det ett par turer till veterinären för diverse provtagningar. Röntgen, blodprov, urinprov (jag ska bespara er beskrivningen av hur man säkrar ett urinprov av en utekatt, men den involverar en tålmodig husse, en transportbur av plast och en bilresa med många krokiga vägar) bland annat. Men proverna visade inget konstigt. Vilket var konstigt.

En av de sista bilderna på Gunnar. Den uppsvällda magen syns tydligt.

För Gunnar blev inte bättre. Han blev sämre. Magen blev större, Gunnar ännu tröttare. Förmodligen var det någon form av cancer som växte i magen. Eller kanske en invärtes varböld efter alla slagsmålsskador han fått de senaste åren. Kanske båda. Oavsett fick han till slut svårt att äta. Drack nästan ingenting. De sista dagarna ville han mest ligga och vila ute i solen. Bli klappad. Låg och väntade. Som att han var färdig. Att det räckte nu.

Det blev dags för den sista turen till veterinären. Allt gick fint och lugnt. Både Gunnars husse och jag var med när Gunnar stilla somnade in. Och lämnade ett stort, stort tomrum efter sig.

Så gör de, våra husdjur. De flyttar in i ens hjärta utan att be om lov, och sen tar de en bit av det med sig när de går. Just nu, när tårarna rinner, saknaden är enorm och huset alldeles för tomt kan det kännas alldeles omöjligt att fortsätta. Hur gör man det?

Men då väljer vi att tänka på allt det fina med Gunnar. Allt som var han innan han blev sjuk.

Det kurrande glada ljud han gav ifrån sig när man öppnade dörren och han med svansen i vädret satte kurs mot köket och matskålen. Ett ljud som raskt förbyttes i ett uppfordrande jamande om matserveringen inte var tillräckligt snabb.

Hur han krafsade bort mina omsorgsfullt uppodlade salladsplantor i pallkragen när han skulle ha den som sin sandlåda.

När han bredde ut sig i halva ens säng så man själv bara fick en hörna att sova på. Och lagom till att man äntligen somnat vaknade han och började jama för att få gå ut, varpå man fick gå upp igen.

Hur han njutningsfullt tuggade på och rullade runt i mina kantnepetor, så alla stjälkar bröts och humlorna blev utan mat, bara för att de smakade kattmynta.

Alla gånger han stal pålägget från min smörgås när jag råkade titta bort en sekund eftersom han älskade smörgåsskinka.

Hur han la sig nära och spann när man var sjuk för att skänka tröst.

När man slog sig ner med en kopp kaffe på förstukvisten och han materialiserade sig från ingenstans och slog sig ner bredvid för att njuta av solen, dagen och livet tillsammans med en.

Hur han så självklart för fem somrar sen stövlade in på vår altan, rakt in i våra liv och krävde mat, uppmärksamhet och ett hem. Trots att han redan hade ett hem. Som han behöll. Och detta – att ha två hem, två familjer, och få det att vara den naturligaste saken i världen – var så typiskt Gunnar.

Någon gång kommer vi inte längre att titta ut genom fönstret för att spana efter en gul liten katt på väg nerför backen, hem till oss. Någon gång slutar vi sträcka oss efter dörrhandtaget för det fall Gunnar kanske väntar utanför och är hungrig. Någon gång förväntar vi oss inte längre att han sitter på trappen och väntar när vi kommer hem från jobbet. Men det kommer att dröja. Än så länge tittar vi. Och sträcker oss. Och väntar. För det känns så ofattbart att han faktiskt är borta.

Tack för att du lät oss vara en del av ditt liv, Gunnar. Det har varit en ära.

Detta inlägg publicerades i Katter och märktes , , , . Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Fina Gunnar

  1. Helena Flemström skriver:

    Beklagar sorgen

    Kram

    Gillad av 1 person

  2. Anki skriver:

    Så sorgligt att läsa Gunilla! Så svårt detta att ta farväl till en fin vän. Jag vet ju hur det känns … och även att det trots sorgen även känns som en lättnad när det är över …
    Kram

    Gillad av 2 personer

  3. Maria skriver:

    Så fint skrivet, Gunilla! Det kändes som att man kände Gunnar. Stor kram!

    Gillad av 1 person

  4. Anna Thoursie skriver:

    Hej Gunilla,

    Men kära hjärtanes då, fina, rara, söta Gunnar! ❤❤❤❤❤

    När vår katt Amalia dog (första gången jag var med om att låta en älskad kisse somna in) så skickade en kompis i USA den här dikten till mig.

    Den betyder mycket för mig, jag tänker ofta på den, och vill gärna dela med mig av den till dig.

    We who choose to
    surround ourselves with lives
    even more temporary than our own
    live within a fragile circle
    easily and often breached.

    Unable to accept its awful gaps,
    we still would live
    no other way.

    We cherish the memory as the only certain immortality,
    never fully understanding
    the necessary plan.

    by Irving Townsend
    ”The Once Again Prince”

    En stor och varm kram till dig, Gunilla! 🤗 Det vore roligt att ses på en lunch eller en fika.

    Sköt om dig.
    Anna

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.