Nu är det snart två månader sedan Gunnar fick somna in. Ingen katt väntar längre på trappen eller sover i våra sängar. Det känns förstås fortfarande enormt tomt.
Och det är inte bara hemma hos oss det är tomt. Ingen Gunnar patrullerar ju heller reviret längre. Och det börjar upptäckas av kvarterets övriga kattpopulation. Sedan Gunnar försvann är det betydligt fler katter som försiktigt tassar in på vår tomt för att annektera den som eget revir, nu när konkurrensen från Kungen av Kolartorp är borta.
För ett tag sedan såg jag en alldeles ny liten gynnare. En vit bengal, gissningsvis några månader gammal bara, som posterat sig under bilen. Där höll den noga uppsikt över omgivningen, framförallt över fågelmatningen, men hela tiden på helspänn. Jag smög fram för att hälsa. Men så fort jag kom för nära smög den iväg.
Några dagar senare hade den dristat sig ännu längre in på tomten och satt nu bredvid själva fågelmatningen. Till synes väldigt förvånad över att alla fåglar plötsligt försvunnit. Jag närmade mig för att fylla på frön, och den satt faktiskt kvar. Kanske att den börjar vänja sig. Eller så var den bara ivrig att försöka fånga mina matgäster.
Den lilla grå, som så gärna ville bli kompis med Gunnar, har vi inte sett till hos oss på länge, bara på avstånd i andra delar av Gunnars f d revir. Men en annan bengal, äldre och gråare och betydligt mer försigkommen, patrullerar skamlöst vår tomt. Mer än en gång har jag hittat den gömd i närheten av fågelmatningen, med siktet tydligt inställt på fågelmiddag. Hittills har jag lyckats övertyga den om att det är en väldigt dålig idé.
Det är förstås himla trevligt med katter som vill hänga hos oss. Det ersätter åtminstone litegrann frånvaron av Gunnar i våra liv. Även om jag inte alls har för avsikt att låta dem komma in och äta, friheter som Gunnar utan att tveka tog sig. Det är ju inte våra katter. Men de är välkomna att hänga här. Om de är snälla och trevliga. Och låter bli att jaga mina fåglar. I så fall får vi ta en förnyad diskussion om tillgången till vår trädgård.
Amatörbiologen 
Fint skrivet och jag förstår att ni saknar Gunnar. 💞
GillaGillad av 1 person
Tack Annemor! 🙂 Ja visst gör vi det, så tomt….
GillaGillad av 1 person
Såklart är Gunnar saknad! Trevligt med kattbesök, men tyvärr är de nog bara ute efter att skaffa sig ett skrovmål … såna är de 🙂
Bengaler är verkligen vackra djur …men Röda ”bonnkatter” är bäst!
GillaGillad av 1 person
Just bengaler är tydligen riktiga monster på att jaga fåglar, enligt en arbetskamrat (som har två). Så jag får hålla ögonen på dem. Och japp, håller med – hellre bondkatt än raskatt. 😉
GillaGilla
Alltså Gunilla, det ska bli mycket spännande och intressant att följa utvecklingen av detta. Den där lilla grå under bilen tycker i alla fall jag är oemotståndligt. Det är klart man kan ju inte ta till sig andras katter, men dom lär ju bestämma det själva som bekant. Fåglar i all ära, men det finns gränser….
Du skriver sååå bra!
GillaGillad av 1 person
Tack för fina ord Eva! 🙂
Ja de är ju hur söta som helst, särskilt den lilla gråvita. Så härligt att de vill hänga här. Men som sagt, de får ge fasen i att jaga mina fåglar om de vill stanna…. de är viktiga för mig 😉
GillaGillad av 1 person
Jag har ju själv katt, en sibirisk katt, och vet vad en katt betyder och vad en katt tillför till hemmet. Så jag förstår att det uppstår ett stort tomrum när ens älskade katt går bort.
GillaGillad av 1 person
Pingback: Det bruna undantaget | Amatörbiologen