Tysta, mörka, hotfulla

Okej. Det var inte som Hitchcocks ”Fåglarna”. Men det var baske mig inte långt ifrån.

De här senaste dagarna har det varit ovanligt kylslaget ute. Förväntningarna och besöksantalet på fågelmatningen har därför varit höga. Liksom kraven på service.

För det mesta har jag varit ute med fågelfrukost redan innan det ljusnar. Frön, äpplen, russin, talgbollar, nötter – rubbet. Och varje gång har jag mötts av en tyst, mörk skara av koltrastar, sittande på grenarna i äppelträdet. Bevakar varje steg jag tar. Följer mig med ögonen. Tysta, svarta, hotfulla mot de mörka grenarna och ljuset från gatlyktan. Allt är stilla, mörkt och tyst.

Jag får känslan av att ifall jag stannar, ifall jag inte går direkt upp med maten till fågelmatsbehållarna, ifall jag inte passerar äppelträdet nu genast, så kommer något hemskt att hända. De kommer attackera mig. Jag kommer att bli hackad till döds, få ögonen utstuckna, jag kommer att falla ihop i en hög medan jag skyddar min kropp mot vassa näbbar och slående vingar, sedan sakta bli översnöad och bortglömd, hittad först någon gång i vår. Allt för att jag inte var snabb nog att servera fågelfrukost.

Och i nästa sekund flyger alla koltrastar förskräckt iväg när en granne går förbi på trottoaren med sin hund på morgonpromenad. Så mycket för skräckinjagande, dödsbringande, hackande fåglar.

Så jag fortsätter upp till matningen, serverar hela menyn och går tillbaka in.

En stund senare har det ljusnat tillräckligt för att jag ska se hur marken under fågelmatningen är täckt av glada koltrastar som förnöjt skrockar medan de pickar i sig frön. Långt ifrån bilden av livsfarliga Hitchcock-fåglar.

Ja jösses.

Här brukar de sitta. Tysta, mörka, farliga koltrastar. Bevakar varje steg jag tar.

Annons