Japp. Det var vad som mötte oss vid söndagens promenad. Simmande ögon i motljus. Poetiskt, eller hur? Eller – lite läskigt? Kanske låter det äckligt rentav?
Det är inte så knasigt som det låter. Vi tog en skogspromenad. Och återigen hamnade vi vid den lilla sjön Trylen. På något sätt dras man väl till vatten, oavsett om det bara är små tjärnar i skogen. Det är något rofyllt att rasta en stund vid ett vattendrag.
Och där, i Trylen, möttes vi av simmande ögon i motljus. Hela pölen var full av små simmande ögon som rörde sig kors och tvärs över ytan. Små knöliga ögon, typ.
Det tog några sekunder innan vi fattade att det var grodor. Förstås. Vår. Värme. April. Parningstid. Och vad passar bättre när man är groda i Haninge än att knata upp till Trylen för att hitta en partner?
För det var tydligen Trylen som var det hetaste raggningsstället just nu. Överallt, både över och under vattenytan satt det grodhannar och hängde. Tysta. Stilla. Väntade på brudarna. Det var bara ölen och bardisken som saknades.
Vi blev förstås kvar en stund och fotograferade. Pekade. Ropade. Gladde oss. Men efter ett tag kändes det nästan lite – ja, olustigt. Som om vi trängde oss på i något privat. Att vi kom och störde i något som vi människor inte ska komma och störa i.
Så vi tystnade och smög iväg. Efter några sista blickar på grodhannarna. Som blickade tillbaka upp på oss från sina barstolar strax under vattenytan.
Jag önskar dem all lycka och fruktsam avkomma. Det gick ju rätt bra förra året.
Amatörbiologen 