Äpple surprise

Förra året blev jag varse att vi hade ett flitigt äppelträd på jobbet. Det trädet är flitigt i år också. Det blev många äpplen även i år. Och det är ju lyxigt med egna äpplen på jobbet. Som det är helt okej att plocka av. Så i likhet med några kollegor tog jag en påse och plockade med mig ett gäng hem, även i år.

Och precis som tidigare år var de sådär syrliga så att tungan litegrann fastnar i gommen, eller att kinderna liksom sugs in, när man tar en tugga. Men goda. Precis som förra året.

Vad som inte var sig likt från förra året var dock den lilla överraskningen inuti flera av äpplena. Äpple med surprise. Inte lika festligt som det låter. Den lilla överraskningen stavas nämligen rönnbärsmal.

Vad ljust det blev! Och vem åt upp min bostad?

Rönnbärsmalen är en liten grå fjäril som tillhör gruppen spinnmalar. Den föredrar, som namnet antyder, att lägga sina ägg på rönnbär, men de år då det är taskigt med rönnbär tar den till det näst bästa: äpplen. Och eftersom torkan i juli i år har medfört att rönnbären på många håll torkat bort har rönnbärsmalsmammorna helt enkelt gått till plan B. Eller plan Ä som i Äpple.

Och därför gjorde jag en spännande upptäckt vid min fruktstund igår förmiddag. Det lilla bruna området upptill i äpplet var inte bara dåligt. Det var en bostad. Med en högst levande invånare. En larv av rönnbärsmal.

Jag tappade plötsligt lusten att äta mer av just det där äpplet. Och var rätt tacksam över att larven fortfarande befann sig i äpplet och inte i min mage. Urk.

Den lilla larven fick raskt via en kort luftfärd flytta upp i skogsdungen, tillsammans med sin bostad. Därefter gick jag igenom resten av äpplena. Hittade små misstänkta ingångshål, typiska för rönnbärsmal, i en del av dem. Den halvstora skörden blev således något mindre. Men inte obefintlig. Vissa äpplen var orörda. Det tackar jag för.

Så. I år får man kanske hålla lite extra koll på sina egenplockade äpplen. Om man nu inte vill ha ett extra proteintillskott, vill säga. Det är ju trendigt att äta insektsprotein numera.

Jag tror jag står över.

Publicerat i trädgård, Växter | Märkt , , , | 5 kommentarer

Vad man inte förväntar sig att se från sitt köksfönster

Nu kan det ju förstås vara en hel del man inte förväntar sig att se från sitt köksfönster. Men en sak jag inte hade väntat mig att se när jag tittade ut vid halv sju-tiden imorse var en räv med ett stort rådjursben i munnen.

Den rundade bilens front på uppfarten med god fart och fortsatte framåt på trädgårdsgången, alldeles nedanför köksfönstret där jag stod. I munnen bar den en stor blodig rådjursskank, avsliten vid höftleden.

Jag blev fullkomligt häpen. Stod där helt paff. Det var så verkligen vad jag INTE hade väntat mig att få se. Inte nu. Inte någonsin, någonstans. En räv med en bit rådjur i munnen, liksom.

Räven fortsatte förbi, rundade gissningsvis huset i detta nu och jag fann mig och rusade in i vardagsrummet lagom till att genom altandörrens fönster se räven tassa upp på altanen på baksidan. Fortfarande med det stora rådjursbenet i ett fast grepp mitt på, med rådjursklöven hängande ut på ena sidan munnen och det söndertrasade låret på den andra.

Räven fortsatte upp för bergskanten upp på gräsmattan på baksidan. Den tog först av mot slänten till vänster, gissningsvis med sikte på allmänningens skogsdunge, men lyckades nog inte forcera hallonsnåren som kantar tomten för strax var den tillbaka och försvann istället bakom bergknallen till höger på gräsmattan. Och jag väntade. Och den dök inte upp igen.

Jag insåg att räven valt att stanna på gräset bakom berget och vår stora björnbärsbuske för att där sätta i sig sin rediga frukost. Lite egoistiskt kände jag att jag nog inte ville ha trädgården full av rådjursslamsor, så jag öppnade altandörren för att föreslå en annan picknickplats. Ljudet från dörren fick fart på räven som nu fortsatte framåt över gräsmattan och över på grannens tomt där den enklare skulle kunna ta sig upp på allmänningen. Nu blev jag varse alla kraxanden från traktens kråkor och skator som följde efter räven på avstånd och säkerligen ville ha en del av kakan.

Lika fort som den dykt upp var den borta. Med sitt rådjursben. Jag stod kvar rätt omtumlad. Visst har vi vant oss vid att se rävar i vårt villaområde. Men inte med bitar av rådjur i munnarna. Jag kunde inte låta bli att undra var resten av rådjuret fanns någonstans. Hoppas att det inte låg i någons trädgård.

Och var tacksam över att det inte var Gunnar eller någon annan av traktens katter som blivit rävfrukost.

Räv med rådjurskid i munnen.
Foto: Svensk Jakt, https://svenskjakt.se/viltvard/viltvardstips/raven-tar-halften-av-radjurskiden/
Publicerat i Katter, räv, Rådjur | Märkt , , , , | 7 kommentarer

Jord som jord – eller?

För några veckor sen fick min novemberkaktus vandra vidare från detta livet. Den överlevde inte kraschen.

Det var naturligtvis en olyckshändelse. Eftersom den stod i ett fönster och inte fritt på en piedestal, som den säkert borde ha gjort, hade den bara utvecklat grenar på ena sidan, den in mot rummet. Det förelåg alltså en viss snedfördelning av krukans tyngd, så att säga. Så när maken dammsög och råkade knuffa till den där den stod i sovrumsfönstret krävdes det inte mycket för att tyngdlagen skulle träda i kraft.

Efter att ha beskådat förödelsen av krukskärvor, jord och brutna grenar överlät jag åt maken att städa upp röran (det var ju trots allt han som orsakat den) medan jag räddade de grenar som kunde räddas.

En praktisk sak med novemberkaktusar är att de är lätta att ta skott av. Bara att ta en gren och trycka ner i jord. Färdigt.

Problemet var att jag inte hade någon blomjord för krukväxter. Problemet löstes genom ett besök till storsäcken med resterna av den planteringsjord jag köpt till vårbruket i trädgården. Avsedd för utomhusbruk, javisst, men jord som jord väl? Kunde väl inte spela någon roll?

Så jag fyllde upp en kruka med min utomhusjord, tryckte ner några grenar, vattnade och ställde den nya krukan där den gamla stått. Ersättare. Det gamla ropet ”Kungen är död, länge leve kungen”, kom för mig på något osökt vis.

Det gick ett tag. Grenarna slokade. Jag misströstade. Men till sist tog de sig, rotade sig och började växa.

De var inte det enda som växte. Det kanske fanns ett skäl att inte använda utomhusjord ändå.

För den här jorden var visst inte helt fri från rotogräs, som sådan jord ska vara. En liten maskrosplanta hade börjat växa upp jämte mina novemberkaktusgrenar.

Jag tänkte att den nog inte skulle trivas inomhus, den lilla maskrosen, utan ge upp och dö. Det gjorde den inte. Den frodades och växte, fortare än kaktusen. Till sist fick jag rycka upp den.

Det är nog första gången jag rensar ogräs inomhus.

Novemberkaktus med maskros som bonus
Publicerat i Växter | Märkt , , | 1 kommentar

Livräddning i Sandviken

– SUUUUUUUCK!

Makens suck hördes inte högt men jag kunde se hur den fyllde upp hela hans inre.

Vi hade stannat till i Sandvikens centrum på väg hem från stugan för att inhandla diverse nödvändigheter. På väg tillbaka till bilen från affären med varsin kasse gick vi först jämsides tills vi inte gjorde det längre. Vilket maken upptäckte först när han var framme vid bilen, hundra meter längre fram. Jag hade stannat. Jag hade fått annat att göra.

När detta andra var ombesörjt skyndade jag ikapp (så snabbt som nu min högerfot med metatarsalgi tillät) och mötte makens irriterade blick med ett vänt leende.

– Låt mig gissa, sa han trött. Du hittade en humla att titta på igen, eller hur?
– Ja, svarade jag lugnt och ställde ner min kasse. Jag hittade en drottning av mörk jordhumla som hade kraschat på trottoaren i brist på mat och var rätt nära att ge upp och dö.
– Va? Men oj. Då var det ju tur att du såg henne, svarade maken, nu lika bekymrad som jag över humlan, välsigne honom.
– Ja det var nog i sista stund, tror jag.
– Vad gjorde du med henne? frågade han medan vi packade in varorna.
– Jag satte henne i en daggsalvia i en av de där stora planteringskrukorna som staden ställt ut längs gågatan. Det fanns jättemånga bra blommor för pollinerare där men salvia är tveklöst bäst.
– Gick det bra då?
– Ja hon blev ivrig och började kravla runt direkt, om än väldigt långsamt. Hon var rätt slut, som sagt. Men jag hoppas hon ska få ihop tillräckligt med nektar för att få upp bränslenivån över minimigränsen så hon kan flyga igen. Sockervatten hade varit bäst men jag tror inte de kan erbjuda det i grillkiosken intill.
– Nä, det hade nog varit deras märkligaste beställning hittills i så fall. Men det fanns kanske fler blommor för henne att välja på i den där krukan? undrade maken medan han satte sig bakom ratten.
– Japp, det fanns många salviastänglar där som hon borde kunna kravla till utan att behöva flyga, svarade jag medan jag knäppte bältet.
– Då får vi hoppas att det går bra, sa maken medan vi rullade ut ur stan vidare söderut.
– Ja, det får vi hoppas, sa jag medan jag kastade ett öga över axeln tillbaka på planteringskrukan där det nu kravlade runt en tokhungrig jordhumledrottning. Om hon klarar sig betyder det att det kan bli ännu ett nytt humlesamhälle med massor av jordhumlor nästa år, när hon vaknat efter vinterdvalan, och det vill vi ju.

Jag får ju aldrig veta hur det gick för just den här humledrottningen. Men jag gjorde vad jag kunde. Nu i augusti går årets humlesamhällen mot sitt slut, den gamla drottningen dör liksom arbetarna, och det är istället de nya drottningarna som flyger. Men bara ett kort tag. De ska para sig, äta upp sig och sen gräver de ner sig i jorden, redan långt innan höstlöven har fallit. Där inväntar de våren för att skapa nästa års humlesamhällen.

Så tänk på det om ni ser en humla som sitter stilla på marken, långt ifrån någon blomma. Den kan vara i akut behov av mat. Då behöver den hjälp. En mätt humla är alltid bara 40 minuter från svältdöden. Ge den sockervatten eller hitta någon blomma med mycket nektar i så löser den det på egen hand.

Och är det en stor humla är chansen stor att det är en ny drottning. Extra värdefull att hjälpa. För ja, de finns så här års också. Inte bara på våren.

Mörk jordhumla i bolltistel, en riktigt bra humleblomma

Publicerat i Humlor, Insekter | Märkt , , , , , , | 9 kommentarer

Den lille gårdssorken

Det finns gårdshundar och så finns det gårdsträd. De brukar finnas vid större eller äldre gårdar, att vakta och värna gården.

Och så finns det gårdssorkar. Åtminstone en. Vid vår stuga.

När vi första gången såg den lilla bruna skepnaden pila omkring på trappen utanför förrådet utbröt viss irritation. Som maken uttryckte det:
”Ännu en j***a mus som ska äta upp grejer i förrådet!”
Skrämd av utbrottet och alla trampande människofötter försvann den förmodade musen snabbt iväg in utom räckhåll under förrådet. Suck.

Men några timmar senare var den tillbaka på trappen. Kilade fram och tillbaka. Sen blev den djärvare. Stegvis började den förflytta sig. Först en rusch över gräset bort till snöbärsbusken några meter bort. Sen över till gäststugans veranda, ytterligare några meter. Några turer till ölandstokarna, sen tillbaka till gäststugan igen. Där höll den sig.

Det var väl ungefär nu som vi började misstänka att det inte handlade om en mus. Den uppförde sig lite för annorlunda för det. Den höll sig utomhus hela tiden. Var lite för djärv. Och den såg inte riktigt ut som en mus heller. För små öron och för små ögon. Även om storleken stämde: ungefär fem centimeter plus svans.

Maken lyckades komma nära nog för ett foto. Sen vidtog googling.

Och det var ju en sork, visade det sig. En ungsork. Tonåring.

Oklart vad för sorts sork. Åkersork, kanske. Men det spelade ju ingen roll. Huvudsaken var att det inte var en mus. Möss ställer till problem inomhus. De äter och skitar ner. Sorkar går inte inomhus. Alltså var den lille sorken en helt okej granne.

Men det är klart. Sorkar kan säkert också förstöra. Äter upp grödor, lökar och rötter man är rädd om i sina rabatter. Det återstår att se om vår lille gårdssork tar sig såna friheter framöver. Men just nu verkar den mest nöjd med att springa runt på tomten. Mellan buskar och byggnader, i små korta ryck.

Det trista är att den verkar helt ensam. Inga andra sorkar har synts till. Eller så är de kanske flera sorkar men vi ser bara en i taget. Jag har ingen aning.

Men jag blir ändå alltid glad när jag får syn på den lille sorken som pilar omkring. Särskilt om det har gått ett tag sen vi sist såg den. Då vet vi att den fortfarande lever och trivs. Vår lille gårdssork.

Publicerat i Däggdjur, Gnagare, trädgård | Märkt , , , , , , | 2 kommentarer

Tomten är full av slapphögar

Just nu är tomten full av slapphögar. Och med det menar jag inte slafsigt klädda semesterfirare som ockuperar gräsmattan med solstolar och kaffekorgar. Det är alla humlehanar jag syftar på.

I den snart överblommade väddklinten på framsidan hänger nästintill hela dagarna hela gäng av jordsnylthumlehanar. De kravlar sakta runt för att leta käk, flyger emellanåt slött till någon annan klintblomma.

Fyra hanar av jordsnylthumla i väddklint. En stenhumlehane skymtar i blomman till vänster.

På baksidan hänger andra gäng i kransveronikan, oftast hanar av stenhumla eller jordhumla, förutom jordsnylthumlorna.

Hanar av jordhumla och jordsnylthumla, samt kanske en liten åkerhumlearbetare?

Som sagt. Slapphögar som segar runt utan att göra värst mycket nytta, till skillnad från det fåtal flitiga arbetarhonor som fortfarande viner runt och samlar pollen och nektar till boet. Det kan tyckas snedfördelat i arbetsbelastningen mellan könen.

Men egentligen är det lite synd om humlehanarna.

De har liksom dragit nitlotten i humlesamhället. Från det ögonblick de föds frampå högsommaren sparkas de ut ur boet för att klara sig själva. De har en livsuppgift: att hitta en ung drottning att para sig med. Och det finns väldigt gott om hanar men inte särskilt gott om honor. Så det är inte särskilt stor chans att de ens lyckas med sin livsuppgift.

Slappandet kommer sig av att det är ansträngande att ragga brudar. Hanarna banflyger varje dag, längs en liten bestämd rutt, där de sprider sin doft och hoppas på att locka honor. Varv på varv på varv. Lite som raggarbilar, men utan musiken. Och oftast utan napp, som sagt.

När energin är slut gäller det att tanka ny, lämpligen i någon klintblomma eller veronika. Tills det är dags att ge sig ut igen.

Så om man hittar ett gäng humlor som slöar i samma blomma så här års kan man vara rätt säker på att det är humlehanar. Vill man går det bra att lyfta upp dem i handen och titta närmare. Hanar har nämligen ingen gadd så man riskerar inte att bli stucken.

Vad gäller den fortsatta historien är det rätt tragiskt. Humlehanarna hänger kvar så länge det finns mat och värme utomhus. Ju mer hösten närmar sig, desto mer närmar det sig slutet för dem. De alltså antingen svälter eller fryser ihjäl till slut.

Som sagt, nitlotten i humlesamhället.

Men än så länge är det varmt ute. Jag vattnar mina blommor i torkan och ser till att hålla mina humlor med käk. Passar på att artbestämma och njuta av dem så länge det går. Tids nog är de borta för i år.

(Tips: vill man läsa mer om hur humlesamhällena fungerar är boken Galen i humlor av Dave Goulson mycket bra läsning.)

Publicerat i Humlor | Märkt , , , , , | 9 kommentarer

Den här gången gick det bättre

Förra året gav vi oss för första gången ut för att leta hjortron i närheten av stugan. Det gick väl så där – vi fick ihop drygt 2 dl bär. Eftersom vi var för sent ute på säsongen. Andra hade hunnit före. Meggie var snäll nog att tipsa om att hjortronpremiären är 12 juli. Inte i början av augusti, alltså. När vi stövlade ut.

Så i år var vi mer taggade. Den 19 juli, strax efter premiären, drog vi på stövlarna och myggmedlet och satte kurs ut på myren några kilometer hemifrån. Vi hade inte rekat innan, det hade vi inte hunnit, men med lite tur skulle det finnas honplantor med bär och inte bara hanplantor.

”Vår” hjortronmyr

Och javisst. Den här gången gick det bättre. Det var rent löjligt hur mycket bär det fanns. Nästintill överallt. Mycket var fortfarande omoget, men nog fanns det så vi kunde fylla våra hinkar.

Hjortron bland ris och ljung

Fast det gjorde vi inte. Efter en dryg timme gav vi faktiskt upp.

Inte för att vi inte ville ha fler bär. Men den ofantliga mängden knott och mygg som ständigt letade sig in i ögon, näsa, mun och tröjärmar, trots den lika ofantliga mängden myggmedel, blev till slut för mycket. Särskilt i kombination med den ansträngning det var att klafsa runt i en myr. Ett träningspass utan like för benen. Det ländryggsdödande plockandet bidrog inte heller till att förgylla upplevelsen, liksom de relativt färska björnspår vi passerade här och där – de bidrog i än högre grad till beslutet att inte hänga kvar för länge…

Dessutom kunde vi ju komma tillbaka fler gånger, allteftersom bären mognade, intalade vi oss, i ett försök att bortförklara vår något klena insats.

Så vi klafsade tillbaka till vår bil (bara det en bedrift – alla som varit på en myr vet hur förvillande det kan vara att hitta tillbaka) för en välförtjänt fikapaus och hemfärd med påföljande bärrensning.

Vad blev resultatet då? Inte illa pinkat för två hjortronamatörer, om jag får säga det själv. Trots mer än lovligt kort plocktid. Ungefär två liter hjortron, eller ca 1,2 kg bär fick vi ihop tillsammans på vår timme.

Efter rensning och vägning och kokning är nu 1 kg omvandlat till sylt. I tre burkar. Förra gången fick vi en kvarts burk. Det tar sig.

Höstens och vinterns pannkaksmiddagar är räddade. Värt varenda myggbett. Nästan i alla fall.

Publicerat i Bär, Växter | Märkt , , , | 8 kommentarer

Inte världens bästa mamma

De flesta fjärilshonor väljer nogsamt ut precis rätt växt med precis rätt förutsättningar för att lägga sina ägg. På det viset får larverna de bästa förutsättningarna ut i livet, med skydd och mat. Sen finns det förstås fjärilshonor som inte är lika nogräknade. De väljer någon växt på måfå ungefär, och låter larverna klara sig bäst de vill och kan.

En av alla de nässelfjärilar som fladdrar runt hemma i trädgården visade sig tillhöra den senare kategorin. Dvs kategorin Inte världens bästa mamma.

Hon hade nämligen valt att lägga sina ägg på en av tre ynkliga nässelstänglar i min pallkrage. När jag skulle vattna mina smultronplantor i söndags upptäckte jag ett helt gäng nykläckta små nässelfjärilslarver som trängdes högst upp i nässlan.

Larver av nässelfjäril

Än så länge var väl allt väl. Men det var som sagt bara tre ynkliga stänglar. Inte mycket mat på dem. Inte till ett helt sånt där gäng. Visserligen var pallkragen full med annat grönt, som oregano och lungört, men nässelfjärilar har en rätt begränsad meny. De äter nässlor. Bara. Och mängden nässlor i pallkragen var lika begränsad som menyn.

Tre nässelstänglar till ett hungrigt gäng larver

Man kan ju inte låta bli att undra hur mamma fjäril tänkte. När man nu ändå gör sig omaket att producera ägg med syftet att få fram avkomma kan man ju tänka ett varv till på fortsättningen, så att säga. Så att avkomman åtminstone får en chans att överleva.

Knappt två dagar senare, på tisdagsförmiddagen, var maten i stort sett slut. Bara enstaka blad fanns kvar.

Väldigt hungriga larver av nässelfjäril

Larverna hade spritt ut sig över alla tre nässelstänglarna och i princip rakat rent. Nässlorna var nästintill kalätna. Och fortfarande var de hungriga som tusan. Så på larvers vis sökte de sig vidare, efter mer mat. Ut i smultronen, upp i oreganon. Halva pallkragen var full av nässelfjärilslarver. Som inte skulle hitta det de sökte efter. Det fanns ju inte fler nässlor.

Man ska ju inte lägga sig i naturens skeenden. Men det här gick ju inte. Jag kunde omöjligen stå där och se på hur de sakta skulle svälta ihjäl. Eller råka köra över dem med gräsklipparen när de sen slutligen skulle lämna pallkragen och kravla ut i gräsmattan i sin jakt på mat.

Jag fick helt enkelt rycka in och hjälpa dem flytta hemifrån.

Lite googling gav vid handen att det är okej att flytta på fjärilslarver. Så det gjorde jag. Jag fångade upp fyra-fem stycken i handen och stegade sen iväg till det betydligt större nässelbeståndet bakom komposten en bra bit bort. Där fick larverna sen en i taget kravla sig över från min hand till nya, fräscha, stora nässelblad. Ivern var stor, liksom hungern.

Nyinflyttade fjärilslarver

Tillbaka för att hämta ett nytt gäng larver. Samma procedur. Igen. Och igen. Det blev några varv. Totalt flyttade jag nog minst 30 fjärilslarver. Förmodligen fler.

Medan händerna först blev röda av alla nässlor jag brände mig på under själva överflyttnings-processen, och sedan mörkgröna av allt larvbajs som larverna släppte i från sig i förskräckelsen över att bli bortlyfta, och medan svetten rann i den gassande solen, var de ord jag yttrade om fjärilsmamman inte alltför positiva.

Varför kunde hon inte ha valt de här nässlorna från början? Ett stort, fint, saftigt bestånd med mycket mat? Varför var hon tvungen att välja de minsta, torraste och dummast placerade nässlorna? Om hon hade tänkt till hade vi sluppit allt bök, jag och hennes larver.

Som sagt. Inte världens bästa mamma.

Jag gjorde mitt bästa. Men en och annan larv trillade tyvärr av på vägen. En föll olyckligt ner i mörkerspindelns fångstnät i komposten när den tappade taget om nässelbladet. Så väldigt tråkigt.

Men de allra, allra flesta fjärilslarverna blev lyckligt omlokaliserade och fann sig väl tillrätta i sitt nya hem.

När jag tittade till gänget i går kväll, en dag efter flytten, satt de återigen hopkrupna i toppen, redo för nattvilan. Lugna och nöjda. Redan nu var de mycket större. Och nästan halva nässlan var redan uppäten. De är effektiva, må jag säga.

Men när den här nässlan är slut finns det hur många fler nässlor som helst alldeles intill som de kan sätta i sig. Och med lite tur överlever tillräckligt många tillräckligt länge för att förpuppa sig och bli nya, fina nässelfjärilar.

Det känns fint att ha kunnat bidra till det. Trots alla brännblåsor.

Publicerat i Fjärilar, Insekter, trädgård | Märkt , , , , | 4 kommentarer

Surt sa räven – inte

Ibland blir man överraskad.

Nog för att det passerar alla möjliga och omöjliga djur på tomten, stenknäckar, igelkottar och Gunnar inräknade. Men det här hade jag ändå inte väntat mig.

Jag gick över gräsmattan på husets framsida med min trädgårdskorg full av ogräs efter att ha rensat häcken på baksidan. Jag brukar dumpa trädgårdsavfallet i slänten bakom fågelmatningen, för att skapa ris- och lövhögar till igelkottar och andra behövande invånare. Faunadepå, brukar jag kalla det. Låter finare än ”trädgårdsavfallshög”.

Dit var jag på väg i alla fall. Men det stod någon i vägen. Som var fullt sysselsatt med att sleva i sig alla tappade fågelfrön under matningen. Och det var inte rådjuret.

Istället var det räven.

Den har ju hängt här förut. Revirmarkerade våra stuprör i vintras, till exempel. Men det här var första gången den faktiskt stod still på tomten. Framför mig. Ätandes.

Jag ställde försiktigt ner korgen, fiskade fram mobilen och började filma. Detta måste styrkas med bildbevis, annars skulle ingen tro mig. Jag smög sakta närmare för att inte skrämmas.

Eller hur. Räven såg mig komma – och kunde inte brytt sig mindre. Den fortsatte lugnt att äta. Helt orädd. Till sist var jag alldeles intill. Inte ens två meter ifrån. Precis då var den tydligen mätt på frön och slog sig sonika ner på bakhasorna för att studera tvåbeningen som just dykt upp och stört lunchen.

Där satt den. Och där stod jag. Med någon meter emellan. Otroligt.

Tills räven plötsligt fick nog. Den gäspade….

… och bestämde sig sedan för att lätta på lasten en smula. Dvs bajsa.

Sen gled den elegant och smidigt iväg nerför min faunadepåslänt och in i skogen på andra sidan.

Kvar stod jag och försökte hänga med i vad som hänt.

Jag insåg tre saker.

1) Traktens rävar verkar må bra. Ingen skabb, pigga och friska. Kanske lite väl orädda. Men så länge vi inte aktivt matar dem eller vänjer dem vid människor kan vi alla samsas om utrymmet.

2) Vi har tydligen fler vilda djur hemma än på landet, konstigt nog. Kan ju bero på att vargarna på landet äter upp alla rådjur och harar och jagar bort konkurrenterna.

3) Det är inte ansvarslösa hundägare som är orsaken till bajshögarna i min trädgård. Det är räven.

Som sagt. Kanske lite närgångna. Men det går ju inte att inte fascineras. Vildmark inpå knuten.

Publicerat i räv, trädgård | Märkt , , | 4 kommentarer

Hur blev det med den där potatisen egentligen?

Ja hur blev det nu med den där potatisen egentligen? Som skulle vara klar till midsommar?

Så här såg det ut i början av juni. En potatisdjungel.

Och så här ser det ut nu.

Fortfarande en potatisdjungel, alltså. Men den skarpögde kan urskilja att blasten 1) nu är lite mer gulgrön och 2) hänger lite mer ner över kanten.

Att den är gul och hängig beror inte enbart på slö vattning. Inte den här gången i alla fall. Snarare är det ett tecken på att potatisen börjar bli klar. Blasten börjar vissna.

Hoppas jag i alla fall. För när jag tryckte ner mina små knölar i början av april var det just med bakåträkning från midsommar. 10-12 veckor skulle det ta till skörd, vilket bakåträknat från slutet av juni gav just början av april.

Och nu är vi där. Nu är det midsommar. Den tokhårda deadlinen är nådd. Det är nu det gäller. Finns det några potatisar där nere eller inte?

Fanns bara ett sätt att ta reda på det. Genom att kavla upp ärmarna och rycka upp blast.

Så det gjorde jag. Fattade ett stadigt tag om en stjälk och ryckte upp.

Första anblicken kan ju göra en missmodig. Några mikroskopiska knölar på skaftet bara.

Men med förra gången i färskt minne, där jag lärde mig att knölarna lossnar från stjälken när man rycker upp dem, körde jag ner handen i jorden och grävde runt. Och se där.

Tre fina potatisar minsann! Efter lite mer grävande hittade jag ytterligare ett potatissyskon. Och efter ännu en uppryckt planta stod jag där med två handfullar fina färska potatisar.

Haha! Det hade fungerat! Jag har lyckats odla potatis i pallkrage! Trots trängsel! 32 potatisar var ju en aning för många. Men ändå! Det blev potatisar. Nu slipper vi äta blast till midsommarsillen.

En trist sak var att jag förutom fina potatisar även hittade ett gäng sniglar. Tydligen gillar de inte bara mina påskliljor. Potatisblast fanns visst också på menyn. Det kan innebära att jag gått miste om en del potatisar. Utan blast – ingen potatis.

Men å andra sidan – med 32 sättpotatisar blev det ju ändå hur mycket blast som helst. Det kanske rentav var en bra gallring. Det enda goda av mördarsniglar i så fall.

Hur som helst. Potatisprojektet lyckades. Nu blev det en gladare midsommar.

Ha en glad midsommar ni också!

Foto: Rickard Fornstedt http://rickardfornstedt.blogspot.com/
Publicerat i trädgård, Växter | Märkt , , , | 8 kommentarer