Häromdagen såg jag en bekant silhuett på husets baksida. En katt på stenmuren. Koncentrerat stirrande mot det kvarlämnade oanvända dräneringsröret som hamnat längs med förrådets långsida, där en mus förmodligen flyttat in.
Det var ju inte Gunnar. Men det var en katt. Som med samma självklarhet som Gunnar annekterat vår tomt och jagar våra möss.
Alltså. Jag blev ju lite kluven. Klart att det är väldigt hemtrevligt med kattbesök igen. Men det fungerar inte. Gunnar var ett undantag. Detta är bara framfusiga grannkatter som kommer hit och ställer till. Kissar i min pallkrage. Krafsar sönder mina odlingar. Stör mina fåglar och möss. Utan att bjussa på någon som helst kärlek. Dessutom var denne bjässiga hankatt troligen skuld till en hel del av Gunnars slagsmålsskador.
Så vår relation fick tyvärr avslutas här. Jag gick ut för att tala lite allvar med vederbörande.
Inte för att jag hann så långt. När inkräktaren fick syn på mig slank han snabbt iväg bakom förrådet. Men han förärade mig en sista värderande blick innan han försvann ut genom häcken.
Hm. Jag misstänker att jag inte sett honom för sista gången. Även om något slags väpnat stillestånd tycks råda för tillfället.
För några veckor sen planterade jag ut några blandade vårlökar – krokus, rysk vårstjärna (scilla) och pärlhyacint – i både köksängsrabatten och i en kruka tillsammans med en minisälg. Stolt över att jag var ute i god tid, redan i slutet av september. Då skulle lökarna kunna rota sig ordentligt och förbereda sig inför våren.
Och det gjorde de ju. Riktigt bra. Så bra att de nu har börjat växa. Dumskallar.
Nysådd pärlhyacint(?) glatt på väg upp i sälgkrukan – i november.
Jag vet inte om det var de där futtiga frostnätterna vi fick under första halvan av oktober som är problemet. Kanske trodde lökarna att det var hela vintern. Och så satte de igång att växa i den påföljande otypiska höstvärmen. Som sagt. Dumskallar.
Frågan är vad jag kan göra åt det. Förmodligen inget. Bara hoppas på att de kommer på bättre tankar. Att de låter bli att frysa ihjäl i vinter och istället gör ett nytt försök i mars. Annars blir humlorna gruvligt besvikna.
Nu börjar det bli lite väl krispigt i vattnet vid morgondoppet. Kanske 8-10 grader i vattnet. Det blir inte många simtag. Ganska snart börjar det värka i händer och fötter av kylan. Hjärtat rusar.
Morgondopp i Mälaren 1 november. Skor och handduk redo på bryggan.
Men tro det eller ej. Fortfarande ett väldigt härligt sätt att börja dagen på.
Nu är det snart två månader sedan Gunnar fick somna in. Ingen katt väntar längre på trappen eller sover i våra sängar. Det känns förstås fortfarande enormt tomt.
Och det är inte bara hemma hos oss det är tomt. Ingen Gunnar patrullerar ju heller reviret längre. Och det börjar upptäckas av kvarterets övriga kattpopulation. Sedan Gunnar försvann är det betydligt fler katter som försiktigt tassar in på vår tomt för att annektera den som eget revir, nu när konkurrensen från Kungen av Kolartorp är borta.
För ett tag sedan såg jag en alldeles ny liten gynnare. En vit bengal, gissningsvis några månader gammal bara, som posterat sig under bilen. Där höll den noga uppsikt över omgivningen, framförallt över fågelmatningen, men hela tiden på helspänn. Jag smög fram för att hälsa. Men så fort jag kom för nära smög den iväg.
Några dagar senare hade den dristat sig ännu längre in på tomten och satt nu bredvid själva fågelmatningen. Till synes väldigt förvånad över att alla fåglar plötsligt försvunnit. Jag närmade mig för att fylla på frön, och den satt faktiskt kvar. Kanske att den börjar vänja sig. Eller så var den bara ivrig att försöka fånga mina matgäster.
Den lilla grå, som så gärna ville bli kompis med Gunnar, har vi inte sett till hos oss på länge, bara på avstånd i andra delar av Gunnars f d revir. Men en annan bengal, äldre och gråare och betydligt mer försigkommen, patrullerar skamlöst vår tomt. Mer än en gång har jag hittat den gömd i närheten av fågelmatningen, med siktet tydligt inställt på fågelmiddag. Hittills har jag lyckats övertyga den om att det är en väldigt dålig idé.
Det är förstås himla trevligt med katter som vill hänga hos oss. Det ersätter åtminstone litegrann frånvaron av Gunnar i våra liv. Även om jag inte alls har för avsikt att låta dem komma in och äta, friheter som Gunnar utan att tveka tog sig. Det är ju inte våra katter. Men de är välkomna att hänga här. Om de är snälla och trevliga. Och låter bli att jaga mina fåglar. I så fall får vi ta en förnyad diskussion om tillgången till vår trädgård.
I helgen åkte jag till Skåne för att hälsa på en kompis. På vägen dit hoppade jag av tåget i Lund för att göra ett besök i Lunds botaniska trädgård. Det har stått på önskelistan en tid.
Lunds botaniska trädgård grundades på 1690-talet och var från början en del av Lunds universitet och var en tillgång i forskning och studier. Runt 1840 hade trädgården börjat förfalla pga brist på pengar och intresse och botaniska trädgården flyttades till sin nuvarande plats vid Östra Vallgatan under botanikprofessor Jacob Georg Agardhs överinseende.
År 1972 skildes ”Nuvarande botaniska trädgården” från dåvarande Botaniska institutionen. Botaniska trädgårdens uppdrag är fortfarande att vara ett stöd för forskning och undervisning, men fokus ligger i hög grad på att förmedla kunskaper om botanik, hortikultur och miljö till allmänheten. Man får inte plocka växter, frön eller bär eftersom allt som växer ska kunna studeras i alla stadier.
Trädgården är 8 hektar stor och här finns en mängd olika växter, träd och buskar indelade efter olika grupperingar som Prydnadsväxter, Stenpartiväxter, Nyttoväxter och Kryddträdgård. Utöver det finns växthus med mer exotiska planteringar, salixdamm och kafé på helgerna. Läs mer på Botaniskas webbplats.
Kanske är oktober inte den bästa tiden att åka dit, tänkte jag, det lär väl inte vara mycket som blommar eller så mycket att se. Så fel jag hade. Bara dahliagången var värt besöket.
Dahlior i alla färger och former. 14 oktober, Lunds botaniska trädgård. En drottning av mörk jordhumla som ännu inte gått i vinterdvala utan glatt frossar i en färgglad dahlia. Med de gula höstlöven i bakgrunden. Vackert.
Jag stretade runt med min rullväska på grusgångarna, hänförd över allt som fortfarande blommade, dahlior såväl som kryddväxter, tidlösa i gräsmattorna och inte minst alla träd med sina gula löv. Förmodligen var jag den enda besökaren som även glatt fotograferade råkorna som samlade ekollon i gräsmattan, vilket bara förstärkte bilden av att jag var en glad turist (som om inte väskan skulle avslöjat mig).
När jag kom till området för nyttoväxter (grönsaker och bär) blev jag kvar. Det mesta var förstås avplockat men brysselkålen frodades (jag blir alltid lika fascinerad av hur den växer) liksom andra kålväxter och en del potatis.
Brysselkål – ni ser väl de små knölarna på stammen?
En stackars parkarbetare kom intet ont anande förbi med en skottkärra full med ogräs. Strax fann hon sig utfrågad av en turist med rullväska som bombarderade henne med frågor om gröngödsling, som de just då gjorde i en av odlingsbäddarna. Vad odlade de för växter, när klipper man ner dem, hur förhindrar man att de växer upp igen när man istället vill odla grönsaker? Hon svarade snällt och jag fick en del tips till pallkrageodlingarna.
Sen var det dags för växthusen. Här fanns tack och lov förvaringsfack så både väska och jacka fick vänta i entrén.
I Botaniska trädgårdens växthus finns nio avdelningar med olika klimat och växter från hela världen, från öken till regnskog. I regnskogsavdelningen gick det snabbt att identifiera våra vanligaste krukväxter, såsom kallor, gåsfot, kroton och diverse palmer. Om de trivs i ett så fuktigt klimat är det inte konstigt att de aldrig överlever hemma hos mig, tänkte jag där jag gick och svettades.
Rätt som var det var öppnades kranarna i taket och jag fick mig en dusch så att glasögonen immade igen. Det hade blivit dags att fukta växterna. Och som en följd av det började direkt ett ihärdigt tjirrande från taket. Fanns det fåglar här?
Det gjorde det förvisso, men bara tysta små vaktlar som höll efter ohyra nere på marken. Det jag hörde var inte fåglar, utan sjungande pilgiftsgrodor! Svåra att se, desto lättare att höra. (Vill ni höra själva finns de på Youtube här). Tilläggas ska att grodorna i växthusen inte är giftiga – det är födan i Anderna som gör dem giftiga och den finns inte här.
Jag fick aldrig se någon groda och till slut var det dags att lämna växthusen. Då hade jag däremot sett både kakaoträd, kottepalmer, kaffeträd, kaktusar, apelsinträd och jag vet inte allt. Fantastiskt att det finns folk som kan hålla liv i sådana växter här i vårt nordiska klimat. Själv är jag glad att mina fikusar fortfarande lever i köksfönstret.
Efter ett sista stopp vid björnbärskvarteret, där jag kunde konstatera att de säkerligen får ännu mer björnbär än vad vi fick här hemma, eftersom där fanns inte mindre än 35 (!) buskar med olika arter av björnbär (men å andra sidan fick de ju inte plockas), var det dags att lämna Lunds botaniska trädgård och fortsätta med tåget norrut.
Men jag hoppas kunna komma tillbaka under en annan årstid och se allt annat som växer då. Ni som inte varit där och har möjlighet – missa inte denna pärla! En oas att bara strosa i även för den som inte är road av odling.
Skottkärran var rätt tung, trots att rotklumparna på växterna inte var så stora. Jag fick ta i när jag skulle uppför den branta backen en bit hemifrån. Borde nog tagit bättre skor än de utslitna gympadojorna jag brukar använda i trädgården. Men med ett rejält grepp om handtagen gick det. Tur att hjulet var rätt nypumpat. Till slut var jag uppe. Nu var det nedförsbacke ända hem till tomten där spaden väntade.
Så kan man tillbringa en sen lördagseftermiddag.
Det var inte alls vad jag hade planerat. Min plan var att göra ett långkok av en kycklinggryta. Stycka en hel kyckling, hacka massa grönsaker, pula runt i köksvärmen och njuta av dofterna för att sedan servera en rustik middag framåt 18-tiden. Istället stod jag och skottade jord, fick blöta byxknän och räddade förskräckta daggmaskar från spadens vassa kanter medan höstvindarna slet i kläderna. Kallt och ruggigt och blött.
Men så blir det när en trevlig granne ringer på tio i fyra på eftermiddagen och erbjuder ett par fina kransveronikor som just blivit över när de höststädat i sin trädgård. Bara att komma och hämta.
Kransveronikor säger man inte nej till när man vill gynna pollinatörer. Särskilt inte när de är uppväxta och välskötta (denna granne har en exemplarisk trädgård). Men klockan var tio i fyra, ja. Rätt sent på dagen. Och med frostvarning utfärdad. Det gällde att få dem i jord omgående. Även om man inte är det minsta upplagd för trädgårdsarbete. Och vädret är kallt och eländigt. Och man inte alls hunnit se ut någon lämplig plats att plantera på.
Men jag högg i och bet ihop och snart fanns en djup grop på ett inte alls särskilt väl valt ställe på baksidan men det var i alla fall en grop. Strax därefter var alla veronikor på plats och indränkta med innehållet i en 10-liters vattenkanna. (Indränkta blev även trädgårdshandskarna. Regnvatten är inte varmt nu längre, kan jag rapportera.)
Nyplanterade kransveronikor. Lätt chockade men vid liv.
Två dagar senare lever de fortfarande. Lätt chockade men vid liv. Och ganska dumt placerade mitt i gräsmattan. Men det får bli ett problem för nästa vår. Jag får väl bygga en rabatt. Eller något.
Hur det gick med kycklinggrytan? Jodå, det blev en sådan också. Om än lite försenad. Klockan 18.40 stod den i alla fall på bordet. Dock utan kransveronikor i.
I lördags hade vi fälttävling i skytteföreningen. Den första stationen innebar skjutning på 50 meter ute på stora gräsmattan. Jag hade tur och träffade bättre än jag trodde. Medan jag väntade på att mitt resultat skulle protokollföras fick jag ännu mer tur. Min blick föll nämligen på något i gräsmattan.
Ett bestånd finfina ängschampinjoner.
Ingen annan verkade intresserad. Inte så märkligt kanske, med tanke på att 1) fokus för de flesta var på själva skyttet och tävlingen, inte på svamp och 2) mina kära klubbkamrater knappt kan skilja en flugsvamp från en kantarell. Men då fick jag å andra sidan heller ingen konkurrens om mina champinjoner.
När tävlingens alla 6 stationer var avklarade, vinnaren var korad (nej det var inte jag) och deltagarna samlades runt grillen och lunchkorvarna, återvände jag till mitt lilla champinjonbestånd. Dags för skörd.
Det blev en handfull. Lagom till kvällens middag. Nöjd återvände jag till de övriga och visade stolt upp min svamplycka.
– Ska man verkligen äta vita svampar? frågade någon. Det kan ju vara flugsvamp? Se där, här var visst någon som tycktes ha en viss kunskap om svampar ändå. – Man ska inte äta vita svampar med vita skivor, svarade jag. Men det här är vita svampar med bruna skivor. Dvs champinjoner. Dem kan man äta. – Fast…. började maken, som anslutit sig till konversationen. Det kanske inte är så lämpligt ändå. – Hur menar du då? frågade jag. – Champinjoner är väl rätt bra på att suga upp tungmetaller ur marken? – Ja, det är de, svarade jag, rekapitulerande kunskapen från svampboken. Man ska helst inte plocka champinjoner nära bilvägar eftersom de lätt tar upp kadmium och …. bly…
Japp. Jag hörde det själv. Gubbarna behövde inte förtydliga. Här stod jag och var stolt över mina svampkunskaper och så missade jag nästan det uppenbara. Gissa vilken metall det finns gott om på en skjutbana? Just det. Bly. Så att plocka champinjoner på en skjutbana kanske inte var det klipskaste beslutet.
Men jag tänker så här. Dels växte dessa svampar trots allt en bit ifrån kulfånget. Och dels fyller ju kulfånget just den funktionen – att kapsla in blykulorna så de inte skadar miljön. Dessutom växer champinjoner rätt fort och hinner inte ta upp särskilt mycket (säger en del svampälskare).
Jag tog risken och tillagade mina ängschampinjoner till kvällens middag. De smakade bra och jag lever bevisligen fortfarande. Inte heller har jag blivit självlysande eller tyngre (åtminstone inte av tungmetall).
Men nästa gång kanske jag trots allt låter svamparna stå kvar. Dumt att utmana ödet.
I början av juli blev jag stående med en nästintill tom pallkrage. Lökarna var skördade och smultronplantorna hade omlokaliserats till mobila växtplatser i form av krukor. Kvar fanns ett bestånd kungsmynta som behövde sällskap. Vad göra? Jag hade ingen lust att odla fler grönsaker.
Jag fick en idé. Med tanke på den framtida bristen på mat för pollinatörer under tidig höst i vår trädgård hällde jag ut en drös frön av honungsfacelia i pallkragen. De behöver ungefär en och en halv månad på sig att gro och komma i blom, vilket skulle ge blomsterprakt i mitten av september. Och så är de lättodlade. Och fina att se på. Och luktar gott.
Och se det fungerade. Nu, andra halvan av september, är lådan full av blommande honungsfacelia och den tveklöst mest besökta halva kvadratmetern på tomten. Inte ens de kvardröjande kantnepetornas blommor kan konkurrera med den näringstäta honungsfacelian. Blomflugor, humlor och solitärbin surrar runt bland blommorna från morgon till kväll.
Honungsfacelia med sol och surr i september
Känns skönt att kunna bidra till deras överlevnad några veckor till. Även om det nog mest handlar om hanar som ändå inte kommer överleva vintern. Men några fler soliga dagar med mat kan jag bistå med i alla fall.
Det finns väl bara en möjlig baksida. Eftersom honungsfacelia är extremt bra på att fröså sig själv lär jag nu ha ordnat honungsfacelia för gott i min pallkrage. Vilket kan ha en menlig inverkan på övrig tänkt framtida odling. Men det var det värt. För pollinatörernas skull. Jag får väl gallra.
Det verkar som om vårt äppelträd är ett vartannat års-träd. Förra året fick vi hur många äpplen som helst. I år blev det bara två. Det kan tydligen vara så med Ingrid Marie, har jag fått veta.
Men två äpplen är bättre än inget. Och två äpplen räcker till en liten äppelpaj för två personer. Vilket var vad jag hade bespetsat mig på inför skörden i oktober. Och lovat maken. Men som alltid ska man inte ropa hej.
Det visade sig finnas fler intressenter av äpplena. Förstås. De lokala ungdomsgängen av talgoxar och blåmesar hade också upptäckt att det fanns äpplen i vårt träd. Och de väntade inte på skördetid innan de försåg sig, inte.
Fåglarna gillar också ingrid marie äpplen. Omogna.
Vilket jag blev varse alldeles häromdagen när jag passerade äppleträdet på min väg till fågelmatningen. Det var inte särskilt mycket kvar av det ena äpplet. Det var rätt så urätet. Fåglarna hade varit flitiga.
Det äpplet blir det ingen paj av. 50 % av skörden borta, kan man säga.
Nu hoppas jag på att det andra äpplet får vara ifred tills det är dags att skörda. Så vi åtminstone får halva skörden i år. Till en halv paj i alla fall.
Så här kan det se ut vid strandkanten på norra Värmdölandet en torsdagsmorgon i september, strax efter klockan sex.
Norra Värmdö, kl 06.12 på morgonen
Inför andra dagen på en konferens på närbelägna Siggesta gård hade jag tagit en tidig morgonpromenad på skogsslingan, med en avstickare till naturstranden.
Det var alldeles stilla i luften och i vattnet. Tyst och rofyllt. Några svanar och en flock änder var de enda som fanns vid stranden förutom jag själv. Solen var på väg upp bakom molnen. Inom några minuter skulle stranden bada i morgonljus.
Andlöst vackert.
Jag stod där stilla en stund och lät mig hänföras av den vackra morgonen.
Sen var det dags för morgondoppet. Av med allt, ut i vattnet, några simtag, sen upp igen. Temperatur i vattnet? Kanske 15-16 grader. Temperatur i luften? Kanske 7.
Så efter att ha snabbt ha torkat mig och fått på mig kläderna igen blev det en rask promenad tillbaka till hotellrummet för att få upp värmen igen.
Fina Gunnar, världens snällaste och mysigaste lille kattfarbror, finns inte längre. Han fick somna in i fredags. Hans lilla kropp orkade inte längre.
Vi märkte redan sent i våras att han började bli trött och långsam. Plötsligt hade han blivit så gammal. Han blev tunnare, sov mera, orkade inte lika mycket, gick långsammare. Han var inte längre lika pigg och glad, även om han alltid spann och alltid var glad att se en.
Under sommaren ville han inte längre vara inomhus. Han ville hellre ligga avskilt, i en rabatt eller på gräsmattan och spana ut på omgivningarna eller sova. Maten fick serveras utomhus. Korta stunder kunde han vara inne, ligga en stund i soffan, få lite närhet. Men mest gjorde han nog det för att vara snäll. Helst låg han ensam. Drog sig undan.
Samtidigt växte magen. Den blev mer och mer svullen. Medan resten av Gunnar blev tunnare och tunnare. I augusti blev det ett par turer till veterinären för diverse provtagningar. Röntgen, blodprov, urinprov (jag ska bespara er beskrivningen av hur man säkrar ett urinprov av en utekatt, men den involverar en tålmodig husse, en transportbur av plast och en bilresa med många krokiga vägar) bland annat. Men proverna visade inget konstigt. Vilket var konstigt.
En av de sista bilderna på Gunnar. Den uppsvällda magen syns tydligt.
För Gunnar blev inte bättre. Han blev sämre. Magen blev större, Gunnar ännu tröttare. Förmodligen var det någon form av cancer som växte i magen. Eller kanske en invärtes varböld efter alla slagsmålsskador han fått de senaste åren. Kanske båda. Oavsett fick han till slut svårt att äta. Drack nästan ingenting. De sista dagarna ville han mest ligga och vila ute i solen. Bli klappad. Låg och väntade. Som att han var färdig. Att det räckte nu.
Det blev dags för den sista turen till veterinären. Allt gick fint och lugnt. Både Gunnars husse och jag var med när Gunnar stilla somnade in. Och lämnade ett stort, stort tomrum efter sig.
Så gör de, våra husdjur. De flyttar in i ens hjärta utan att be om lov, och sen tar de en bit av det med sig när de går. Just nu, när tårarna rinner, saknaden är enorm och huset alldeles för tomt kan det kännas alldeles omöjligt att fortsätta. Hur gör man det?
Men då väljer vi att tänka på allt det fina med Gunnar. Allt som var han innan han blev sjuk.
Det kurrande glada ljud han gav ifrån sig när man öppnade dörren och han med svansen i vädret satte kurs mot köket och matskålen. Ett ljud som raskt förbyttes i ett uppfordrande jamande om matserveringen inte var tillräckligt snabb.
Hur han krafsade bort mina omsorgsfullt uppodlade salladsplantor i pallkragen när han skulle ha den som sin sandlåda.
När han bredde ut sig i halva ens säng så man själv bara fick en hörna att sova på. Och lagom till att man äntligen somnat vaknade han och började jama för att få gå ut, varpå man fick gå upp igen.
Hur han njutningsfullt tuggade på och rullade runt i mina kantnepetor, så alla stjälkar bröts och humlorna blev utan mat, bara för att de smakade kattmynta.
Alla gånger han stal pålägget från min smörgås när jag råkade titta bort en sekund eftersom han älskade smörgåsskinka.
Hur han la sig nära och spann när man var sjuk för att skänka tröst.
När man slog sig ner med en kopp kaffe på förstukvisten och han materialiserade sig från ingenstans och slog sig ner bredvid för att njuta av solen, dagen och livet tillsammans med en.
Hur han så självklart för fem somrar sen stövlade in på vår altan, rakt in i våra liv och krävde mat, uppmärksamhet och ett hem. Trots att han redan hade ett hem. Som han behöll. Och detta – att ha två hem, två familjer, och få det att vara den naturligaste saken i världen – var så typiskt Gunnar.
Någon gång kommer vi inte längre att titta ut genom fönstret för att spana efter en gul liten katt på väg nerför backen, hem till oss. Någon gång slutar vi sträcka oss efter dörrhandtaget för det fall Gunnar kanske väntar utanför och är hungrig. Någon gång förväntar vi oss inte längre att han sitter på trappen och väntar när vi kommer hem från jobbet. Men det kommer att dröja. Än så länge tittar vi. Och sträcker oss. Och väntar. För det känns så ofattbart att han faktiskt är borta.
Tack för att du lät oss vara en del av ditt liv, Gunnar. Det har varit en ära.
Senaste googlingen jag gjorde var inte ”vad ska vi ha till middag idag” utan ”gråvit larv med svarta prickar”. Jag fick massor av resultat. Inget passade.
Vilket är en bra beskrivning av hur svårt det är att identifiera alla olika larver som kravlar runt i trädgården just nu. Fjärilslarv? Mätarlarv? Flylarv? Spinnarlarv? Möjligheterna är lika många som antalet larvindivider.
Den chica gråvita prickiga larven, kanske 2 cm lång, stötte jag på tillsammans med ett gäng syskon i ett oidentifierat ogräs i häcken som jag tänkte rensa bort. Jag rensade inte bort ogräset. Bara för larvernas skull. Det kunde ju vara viktiga larver, som blir viktiga fjärilar i den biologiska mångfalden.
Oidentifierad gråvit larv med svarta prickar – fjäril eller stekel? Eller något annat?
Fast nu när jag googlar lutar det sannolikt åt att det var stekellarver, givet antalet ben och bröstfötternas utformning, enligt informationen på den här sidan hos naturhistoriska riksmuséet. Inte fjärilslarver alltså.
Å andra sidan hade jag turen att på samma sida råka på en bild med artbeskrivning av den här gynnaren, som råkade följa med mig hem i blåbärshinken för ett tag sen:
Larv av alaftonfly – en liten, tuff AIK:are med vackert namn
Det visade sig vara en larv av alaftonfly. Ett fly jag aldrig någonsin hört talas om. Men ett väldigt vackert namn.
Se där. Åtminstone en larv artbestämd, av två möjliga. Det får betraktas som lyckat.
Det är lätt att känna sig vilsen i livet ibland. Vilken riktning ska jag välja? Vart vill jag ta vägen? Vad ska jag bli? Så många vägar att välja, så många olika möjligheter. Det kan kännas svårt och spretigt.
Den här moroten verkar ha känt samma sak. Men tydligen utan att komma till beslut om riktningen. Istället blev det liksom allt på en gång.
Odling kan lyfta existentiella frågor till ytan, märker jag.
I början av sommaren skrev jag om vår björnbärsbuske som då blommade för fullt, till stor glädje för traktens alla insekter och tillika pollinatörer. Nu har busken blommat över sen länge och blommorna har på sedvanligt vis enligt naturens egen instruktionsbok omvandlats till bär.
Enorma. Mängder. Bär.
Björnbär. Och bara en del av dem.
Jag har nog aldrig sett så många björnbär på en och samma gång. På samma buske. Vi formligen drunknar i björnbär. Det är verkligen pay back time, i ordets mest positiva bemärkelse. Pollinatörerna tackar för all mat de fick i juni i form av björnbärsblommor genom att förse oss med minst lika många bär.
Vi brukar alltid få rätt mycket björnbär. Förra året omvandlade vi några liter till sylt, muffins, kakor och marmelad. Och då har vi ändå fortfarande bär kvar i frysen (hjälp). Men detta. Det är helt galet. Vi kan omöjligen ta hand om alla dessa bär. De kommer att fylla halva frysen. Det kommer att bli björnbärsgryta istället för köttgryta i vinter. Inga andra matvaror kommer ju att få plats i frysen.
Men det fina är ju att vi faktiskt inte behöver det. Ta hand om alla bär själva. För det finns ju andra intressenter som också gillar björnbär. Sexbenta såna. Blombockar och andra skalbaggar som gillar den söta björnbärssaften. De kravlar nu redan nu förnöjt omkring och äter av de bär som redan hunnit mogna.
Så jag tänker att vi delar. Jag tar de bär jag behöver, insekterna tar de bär de vill ha. Och blir det några bär kvar tar säkert koltrastarna hand om dem senare i höst. Win-win för alla. Igen.
I morse gick jag förbi en tonårskråka som satt uppflugen på en lyktstolpe på Liljeholmskajen. Den lät väldigt märkligt. Jag tror att den försökte lära sig kraxa. Men det lät mer som om den var bakfull och på väg att kräkas. Ett hest kr-ääääääööööurk, typ.
Utmaningen att bli vuxen kan ta sig många olika uttryck, antar jag.
Kråka, dock varken tonåring eller bakis. Foto: Wikipedia
Amatörbiologen 