Datum: 5 april 2013
Ämne: Veckans fågel
God förmiddag vänner!
Ny vecka, ny fågel.
Vi börjar med en liten tillbakablick.
Kommer ni ihåg ”Vinterfåglar inpå knuten” som genomfördes i slutet av januari? Ni vet den där stora fågelbordsräkningen där frivilliga rapporterar in hur många individer de sett av varje fågelart till Sveriges Ornitologiska Förening under ett par dagar i januari? Nu är resultatet för 2012 sammanställt. Det kan sammanfattas som ”En förhållandevis fågelfattig vinter”.
I år deltog ca 20 300 svenska hushåll i räkningen. Genomsnittligt har det varit färre fåglar på fågelmatningarna än tidigare år. En förklaring kan vara att vi ganska tidigt förra året, i slutet av november redan, fick en bister kyla som höll i sig fram till jul. Det kan ha lett till att många fåglar antingen utvandrade eller dukade under.
Så även om talgoxen, pilfinken, blåmesen och några till ligger kvar på tio-i-topp-listan har de gått back med några procent jämfört med 2011. Men några har gått framåt, t ex nötskrikan, stjärtmesen och bofinken. Det är ju positivt att tänka på.
Den som vill fördjupa sig i lite fågelstatistik hittar årets och tidigare års rapporter här:
(och ni trogna mejlläsare känner förstås igen arten som pryder framsidan på 2013 års rapport – just det, stjärtmesen.)
Nu visar almanackan april, och alldeles oavsett när den meteorologiska våren tänker infalla (om den nu gör det någon gång) så har våra flyttfåglar som sagt börjat återvända. Men det går som bekant trögt. Vid Hornborgasjön brukar trängseln bland tranorna vara stor så här års. Den 3 april 2012 slog man rekord med 26 500 (!) inräknade tranor. Samma dag i år, 3 april, dvs i onsdags, hade bara 1 320 tranor landat….. Det är ju en viss skillnad. Men de är på väg. De har bara gjort tillfällig halt i Tyskland pga kylan, enligt säkra uppgifter från Mitt i Naturens redaktion.
Hittills har jag mest tagit upp våra stannfåglar i mejlen eftersom det är roligare att läsa om fåglar man faktiskt kan få syn på samtidigt som man läser om dem. Men nu blir ju utbudet till veckans fågel betydligt större, med alla återvändare att tillgå. Vi börjar med en färg- och sångglad rackare som brukar vara tillbaka redan i mars – bofinken.
Jag har ännu inte sett någon bofink i år. Kanske har någon av er andra haft den turen. Jag ser väldigt mycket fram emot det dock, bofinken är en favorit. Härliga färger och otroligt vacker sång. Det är faktiskt en av de saker jag minns bäst från högstadiets biologilektioner: hur min lärare med hjälp av en krita visuellt lyckades åskådliggöra bofinkens sång på svarta tavlan medan vi lyssnade till en bandinspelning av den. Illustrationen kan bäst beskrivas som en slags avhuggen, hackig sinuskurva med en cirkel på slutet. Det låter kanske inte så begripligt, men det var faktiskt en väldigt bra beskrivning som jag fortfarande ser framför mig när jag hör sången.
Och så här låter den, bofinken:
http://www.youtube.com/watch?v=_4GCOXW6GNo
Bofink (Fringilla coelebs)
Bofinken är stor som en gråsparv, men slankare och med längre stjärt. Den mäter 14–16 cm, har ett vingspann på 25–29 cm och en vikt på ungefär 20 gram. Hanen är lätt att känna igen på sina vackra färger. Stålgrå hjässa och nacke, rostrött ansikte, hals och undersida. Kanelbrun rygg, grön övergump och svarta vingar med dubbla vita vingband. Honan är mer diffust tecknad i gråbrunt, men har de vita vingbanden. Bofinken utmärker sig i flykten genom sina dubbla vita vingband och de yttre stjärtpennornas vita fält, som kontrasterar mot den i övrigt mörka stjärten. Även på icke flygande fåglar är de båda vingbanden framträdande.
Bofinken är ofta en ganska orädd fågel. Från mars månad sjunger den högt och genomträngande med sin omisskännliga slutmelodi, ungefär som tsitsitsitsjatsjatsoritiu-tsip eller tsiptsiptsip. En hård accelererande ramsa som faller med en slutknorr. Lövsångarens sång liknar bofinkens, men är tydligt svagare, och utan drill i slutet. Bofinkens lockläte är ett högljutt fink, fink. Dess flygläte är ett dämpat jupp. Förutom locklätet fink finns även i vissa trakter ett hyitt eller rrhy som kallas ”regnsång”. Detta läte kan fungera som lockläte, varningsläte eller revirläte.
Tillsammans med lövsångaren är bofinken Sveriges vanligaste fågelart. Antalet par i Sverige uppskattas till cirka 10 miljoner.
Bofinkens föda består av bär, insekter och frön av alla sorter. Med sin kraftiga näbb kan den utan större ansträngning lösgöra fröna ur de fasta skalen. Ungarna utfodras med insekter och larver.
Den återfinns från granskogs- eller lägre delen av tallskogsregionen i Lappland, ned till södra Europa. Dess utbredning sträcker sig in i västra Asien, nordvästra Afrika, Kanarieöarna och Madeira. Delar av världspopulationen är flyttfåglar och många övervintrar i södra Europa och norra Afrika. Särskilt honan med sina årsungar lämnar häckningsområdet på vintern, medan äldre bofinkshanar i större utsträckning övervintrar i sitt revir. Andra populationer är stannfåglar eller strykfåglar. Bofinken har introducerats till Nya Zeeland, där den förekommer på både nord- och Sydön.
Bofink
Foto: Andreas Trepte
commons.wikimedia.org
Datum: 12 april 2013
Ämne: Veckans fågel
God morgon!
Det var attans vad det var ont om återvändande flyttfåglar. Jag hade hoppats på att ha en färsk bofinksobservation att delge er idag – de hade ju inte dykt upp ännu till förra veckans fågelmejl – men icke sa nicke. Jag har bara skådat det vanliga gänget: talgoxar, blåmesar, pilfinkar, grönfinkar och en och annan koltrast. Det är skralt med både vår och fåglar hittills, må jag säga.
Men jag har i alla fall en liten söt fågelhistoria som mamma berättade häromdagen.
Mina föräldrar brukar se till att sätta upp en hel del fågelholkar runt om på tomten, till lycka för sina små befjädrade skyddslingar. Med tiden ruttnar dock fästbrädorna och holkarna faller ner. Inför årets häckningssäsong har nu mina föräldrar tagit itu med restaureringsarbetet, och i förra veckan var det äntligen färdigt. Två holkar var klara för återuppsättning och placerades ut i lämpliga träd. Och tydligen råder bostadskris även i fågelvärlden: det tog bara 30 min innan ett talgoxpar tagit den ena holken i besittning.
Nu vidtog den intensiva bobyggar-fasen för paret. Och enligt mamma var det rätt intressant att studera arbetsfördelningen: honan flög fram och tillbaka med bomaterial, byggde och stökade – medan hanen satt på en gren utanför och sjöng. Det var liksom hans bidrag till det hela – sångunderhållning. Inte tillstymmelse till hjälp, alltså. Det tycks vara en bit kvar till jämställdheten i fågelvärlden. Man får hoppas att han drar sitt strå till stacken när det är dags för ägg och ungar. Antingen genom att dela ruvningsbördan eller förse hona och sedermera ungar med käk. Fortsättning lär följa.
När jag funderade över vilken fågel vi skulle ge oss i kast med denna vecka fick jag lämpligt nog en fråga från Diana. Hon hade hört av en kollega att steglitsen besökt dennes fågelbord, och ville därför gärna veta vad steglitsen var för en gynnare. Tja, jag hade just tänkt mig ännu en färgglad fågel, så varför inte steglitsen? Den är mer än väl kvalificerad för det epitetet, att döma av fotot nedan.
Steglitsen är alltså en liten färggrann fågel som tillhör ordningen tättingar och familjen finkar. Den är både en flytt- och stannfågel, och de som stannar kvar kan man ha turen att få se vid sitt fågelbord. Den är nämligen en mycket hängiven fröätare. Ja, den lever uteslutande på frön faktiskt. Jag har för mig att mamma haft steglits på besök vid sitt fågelbord (säg den fågelart som inte frekventerar hennes fågelbord….!) även om det nu var ett tag sedan. Det var första gången jag hörde talas om den – och fick en uppfattning om hur den såg ut.
Med sina starka färger i rött och gult ser den nästan ut som en förrymd burfågel. Faktum är att steglitsen förr hölls som burfågel just för att den var så vacker, och den har t o m korsats med kanariefågel i fångenskap. Numera är det förbjudet inom EU att fånga eller inneha vilda fåglar, som tur är. Men arten fångas dessvärre ofta illegalt, framförallt i Grekland och på Malta.
Steglits (Carduelis carduelis)
Steglitsen känns igen på sin brokiga fjäderdräkt. Ingen annan svensk småfågel är så brokig. Brunaktig på ovansidan, pannan och strupen är röda. Vingarna är svarta, med ett brett, intensivt gult band. Undersidan är vit med brunaktig anstrykning och förhållandevis stora bruna fläckar. Näbben är hoptryckt från sidan och har en skarp rygg. Stjärten är kluven. Kroppslängden är 14–15 centimeter, vingspannet är 21–26 centimeter och vikten 14–18 gram.
Lätet är en intensivt, kvittrande, pladdrig sång med kikningar och instuckna stigelit-stigelit, som har gett fågeln dess namn.
Tistel- och kardborrefrön tillhör favoriterna i födoväg, men steglitsen tar även frön från andra växter.
Steglits förekommer i Sverige framför allt i de södra och mellersta delarna upp till Hälsingland. En del av det svenska beståndet flyttar i oktober-november till Väst- och Sydeuropa och återkommer i mars–april, medan andra övervintrar.
Steglitsen är en vanlig häckfågel i öppna, trädrika landskap, trädgårdar och fruktodlingar. Bara det finns tistlar, så.
Steglits
Foto: Christian Ljunggren
http://www.svartfoton.se/steglits.html
Datum: 19 april 2013
Ämne: Veckans fågel
God morgon!
Nu är de här, och det med besked!
Flyttfåglarna, alltså.
Så sent som i fredags, i förra veckobrevet, beklagade jag mig över att jag inte hade någon färsk bofinksobservation att berätta om. Och så två dagar senare, i söndags, blev jag översköljd av dem. Plötsligt var de bara där, bofinkarna. På väg till simhallen både såg och hörde jag flera hanar som sjöng ikapp i en skogsdunge. Hela den där långa härliga drillen, ni vet. Och de tog i ända från tårna, så de formligen studsade på grenarna. Det var en fröjd att se och höra.
Det är då man ska komma ihåg att det också är revirstrider det handlar om: sången är dels till för att locka till sig honor, men också för att göra andra hanar uppmärksamma på sin existens. Typ ”här är jag och det här är mitt revir, så det så! Stick härifrån!”. Så det är inte så oskyldigt som det låter.
Men det är inte bara bofinkarna som dykt upp. Den här veckan kan jag också räkna hem observationer av både ringduva och björktrast. Det gick verkligen från en dag till en annan. Först händer inget, sen händer inget, och sen är det plötsligt fullt av dem. Ni andra har säkert gjort samma observationer.
Men den fågel jag hade tänkt att vi skulle ägna denna vecka åt, sånglärkan, har jag inte sett till. Och den brukar vara först av dem allihop. Men den får vänta ett tag till – det är roligare att ha med en flyttfågel man har fått syn på. Så då var frågan vad jag skulle välja istället. Jag funderade över detta vid en promenad i Humlegården i det härliga vårvädret i onsdags. Strosade runt och iakttog de fåglar jag fick syn på.
Då plötsligt insåg jag att valet redan var träffat. Utan min vilja och vetskap. Jag försökte värja mig – just den här fågeln ville jag INTE ha med! – men tecknen var tydliga. Det fanns representanter för arten precis överallt. En av dem satt alldeles invid gångvägen och tittade på mig med lugn blick. Trots att jag stannade och tittade tillbaka flyttade den sig inte. Så vi stod där en stund, tittandes på varandra. Det slog mig att den faktiskt är vacker. Och jag veknade. Visst förtjänar den en plats i veckans fågel.
Så här är den, en fågel som jag har ett verkligt kluvet förhållande till: björktrasten.
Varför är jag då inte så förtjust i den? Tja – den är skränig, aggressiv och finns överallt. Det dräller av den på min bakgård, och dagarna i ända hör man det där skräniga tjattrandet som dränker all annan fågelsång. Dyker någon annan fågel upp, t ex en helt fredlig trut eller kråka, attackerar de som små bombplan i grupp och jagar bort inkräktaren under högljutt skränande.
De tar helt enkelt för mycket plats, både bildligt och bokstavligt.
Men rättvisa ska råda. Jag kan inte låta mina personliga åsikter stå i vägen för allmänbildningen.
Istället får jag glädjas åt att talgoxarna på gården nu kommit långt i parbildningen och börjat leta boplatser. Imorse såg jag en av dem inventera ett par gamla hålor i grannhusets fasad. Våra miljonprogramshus från 60-talet har tydligen porösa fasader som är lämpliga att hacka ut hål i, företrädesvis under lägenheternas fönsterbrädor. Det ger upphov till en hel del roliga episoder, som jag kanske får tillfälle i att fördjupa mig i längre fram.
Men nu – björktrasten.
Björktrast (Turdus pilaris)
Björktrasten är en långstjärtad och kraftigt byggd trast. Dess nacke, övergump, nedre delen av ryggen, huvudets ovansida och kroppssidorna är askgrå. Skuldrorna och övre delen av ryggen är kastanjebruna och de undre vingtäckarna är vita. Buk och undergump är vit och den är kraftigt vattrad med pilspetsformade fläckar på kroppssidorna under vingarna. Bröstet är orangebeige och också vattrat med längsgående mörka streck. Den har ett ljust ögonbrynsstreck, är mörkfärgad mellan ögat och näbben som är gulorange med en grå näbbspets och den har mörkgrå ben. Längden är 22-27 cm och vingspannet 39-42 cm.
Merparten av björktrastens läten är tjattrande. Dess vanligaste läte är ett skränigt upprepat ”schäckande”, tsjek-tsjek-tsjek. Locklätet i flykten är också ett liknande upprepat ”chackande” som pågår i några sekunder, men även ett tunt, högt ”giih”. Även gnisslande ljud. Sjunger inte lika vackert som övriga trastar.
Björktrasten är den vanligaste trasten i Sverige och häckar i stort antal över hela landet. Endast en del lämnar Sverige under vintern. Grovt taget kan man säga att de björktrastar som häckar norr om Mora flyttar söderut om vintern (se där, jag trodde alla flyttade! Såvitt jag vet bor jag söder om Mora, vilket innebär att de då skulle stanna, men här har de lyst med sin frånvaro…)
Den häckar i olika slags skogsmark och busksly som till exempel fjällbjörkskog, löv- och blandskog, parker och trädgårdar. Hoppar runt, ofta med hängande vingar och upprest stjärt, och trivs nära människan.
Den lever mest i större flockar och den föder ofta upp mer än en kull om året. Boet som byggs i en trädkrona är öppet. Honan lägger vanligtvis 5-6 ägg som är ljusgröna med bruna fläckar. Dessa ruvas av honan i 10 till 13 dygn. När ungarna är kläckta tar föräldrarna hand om dem och efter 11 till 15 dygn är de flygfärdiga (och invaderar gräsmattorna i ännu större, lata, hungriga, tjattrande björktrastgäng….!).
Björktrasten föredrar daggmask men livnär sig även på många andra sorters smådjur, till exempel insekter och spindlar. På hösten och vintern livnär de sig företrädesvis av rönnbär, enbär, lingon, fallfrukt och dylikt.
Dess äldre namn snöskata och björkskata används av många än idag.
Björktrast
Foto: Arie Ouwerkerk
Datum: 26 april 2013
Ämne: Veckans fågel
God morgon!
Idag lyser solen med sin frånvaro. Men nu är i alla fall äntligen våren här. Den sista veckan har vårtecknen haglat in. Tussilago, blåsippor, vitsippor, flyttfåglar, knoppar på körsbärsträden i Kungsan (såg jag imorse om jag inte såg fel), trutar, måsar och insekter. Och nu har humlorna äntligen vaknat! Hurra!
Ni som hängt med sedan humlebrevens dagar känner till mitt stora intresse för denna insekt. I år, liksom alla andra år, har jag förstås spanat ivrigt efter de första nyvakna humlorna. De brukar dyka upp runt första veckan i april. I år är de naturligt nog sena. Men så i tisdags, alldeles i hörnet Nybrogatan/Humlegårdsgatan (av alla ställen) såg jag så äntligen den första humledrottningen! En stor och vacker mörk jordhumla, först ut som vanligt bland humlorna. Men hon var lite seg och långsam, förmodligen pga kylan. Jag hade kunnat sträcka ut handen och fångat henne, så långsamt gick det, men det gjorde jag naturligtvis inte. (Någon självbevarelsedrift har jag ändå – det gör så förfärligt ont att bli stucken av en drottning. Handskar är att rekommendera om man nu måste ta i en.)
Apropå vårtecken och flyttfåglar. Denna vecka hade jag tänkt att vi skulle göra en första avstickare från våra tättingar och istället titta på en av våra vanliga måsfåglar. Men det får anstå till en annan vecka. I tisdags fick jag nämligen syn på en återvändande, och av mig synnerligen efterlängtad, flyttfågel: nämligen sädesärlan. Jag blev så glad över att denna lilla gynnare lyckats hålla tidtabellen trots den här osedvanligt långa vintern och kalla våren. Allt annat är försenat, men sädesärlan kom minsann punktligt i andra hälften av april som vanligt. Det hade jag aldrig trott.
För mig är sädesärlan synonymt med att våren äntligen är här. Den är nämligen en 100 %-ig flyttfågel. På hösten flyttar den, på våren kommer den tillbaka. Och när den kommer, är det vår. Punkt. Inget tjafs i stil med att vissa individer väljer att stanna vid god födotillgång, eller att individer bosatta söder om Mora inte flyttar. Då blir det ju liksom ingen ordning. Antingen är man en flyttfågel eller inte. Fatta ett beslut och håll fast vid det, typ. Vilket sädesärlan gör.
Och visst är den ett härligt vårtecken, med den ömsom dykande flykten och den vippande stjärten. Sedan i tisdags har jag sett ett helt gäng, och jag blir lika glad varje gång.
Just stjärten är ett kännetecken för sädesärlan. Den är osedvanligt lång för en tätting, och sädesärlan vickar ständigt och karakteristiskt på den, upp och ner. Orsaken till detta beteende är inte fastslaget. Det har föreslagits att beteendet skrämmer upp insekter, eller att det skulle signalera underkastelse inför andra sädesärlor. En sentida studie har föreslagit att det handlar om att signalera vaksamhet gentemot rovdjur.
I slutet av maj/början av juni brukar jag tidiga morgnar se de små nyligen flygga sädesärleungarna sitta och trycka på gräsmattan på min baksida, i väntan på käk från de hårt slitande föräldrarna. Det roliga är att ungarna då ännu inte har utvecklat sin långa stjärt. De små dunbollarna tycks på grund av detta ha synbarliga problem att hålla balansen, vickar fram och tillbaka och trillar emellanåt rentav omkull. Precis som vilka mänskliga småbarn som helst. Det är oerhört underhållande att se.
Sädesärla (Motacilla alba)
Sädesärlan är en liten, slank, svartvit fågel med lång, smal svartvit, stjärt. Fjäderdräkten går helt i svart, vitt och grått. Sädesärlan är 16,5 – 19 cm lång, har ett vingspann på 25-27 cm och en vikt på 23 gram. På ovansidan är den till större delen grå medan undersidan och undergumpen är vit. I alla dräkter har den två vita vingband och mörkt, antingen grått eller svart, bröst.
Locklätet låter som tsiilitt, tsiivitt. Sången är enkel och uppfattas sällan som sång, och består mest av korta kvittrande passager med paus emellan. Vid fara eller exaltering, till exempel om en rovfågel kommer i närheten eller vid revirstrider, ger den ifrån sig ett skarpt tsi-si och längre snabba ramsor av kvittrande toner.
Huvudföda för sädesärlan utgörs av landlevande och vattenlevande insekter och andra mindre ryggradslösa djur. Exempelvis äter den skalbaggar, trollsländor, små sniglar, spindlar, maskar, kräftdjur och larver, men framförallt flugor. Mums.
Sädesärla utsätts för häckningsparasitism ifrån gök men vanligtvis överger den sitt bo om den utsätts för detta. Teorin är att sädesärlan är för liten för att putta ut ägget ur boet, och för kortnäbbad för att förstöra gökägget, vilket leder till att den istället överger boet. Taskigt fall för göken alltså. Efter allt besvär att ta över boet och lägga ägg går det i alla fall åt skogen eftersom värdarna är för små för att ta hand om det. Göken borde kanske satsa på en bättre marknadsanalys till nästa gång.
Sädesärla
Foto: http://home.swipnet.se/zoothera/fotosidor/sadesarla.htm
Datum: 3 maj 2013
Ämne: Veckans fågel
God morgon denna strålande vårmorgon!
Denna vecka blev en kortare arbetsvecka. Men en fredag blev det i alla fall, och därmed en veckans fågel.
För mig blev arbetsveckan ännu lite kortare eftersom jag tillbringade två dagar över Valborgshelgen med vandring i Bråvikslandet/Kolmården, vilket var kyligt men härligt. Våren hade kommit längre där, med ofantliga mängder blåsippor. Jag fick förstås syn på en hel del fåglar vid våra utflykter. Mest det vanliga gänget förstås: koltrastar, blåmesar, talgoxar och bofinkar. Men vi fick också några mer speciella upplevelser, t ex de två ståtliga tranorna som värdigt steg omkring i Fjällmossen i skymningen, ett gäng ejderhannar (gudingar) vid Skenäs och ett snattrande gäng av grågäss som vi delade lunchbord med vid Världens ände i Arkösund.
Trana
Foto: Dailson Di Maria
http://www.gopixpic.com/
Men den bästa upplevelsen fick jag då vi på hemvägen stannade vid fågelsjön Näsnaren nordväst om Katrineholm. Väl framme vid det välbyggda fågeltornet fick vi först syn på minst 4-5 par av skäggdoppingar, så många har jag aldrig sett på en gång. Eller hört – de skränade på rätt bra emellanåt. Liksom alla övriga trutar, måsar och änder i sjön. Det var en hög ljudnivå. Men det var egentligen på tillbakavägen vi såg det bästa: en gråhäger som cirklade runt, runt ovanför oss tillsammans med trutarna och njöt av vårsolen. En stund senare såg vi en häger till, sakta flygande över åkern. De är verkligt vackra och större än man kan tro.
Flygande gråhäger
Foto: Stefan Johansson
http://www.avesphoto.se
Nu till något helt annat – en liten fundering kring fåglarnas fortplantningssystem.
Varje vårmorgon under april och maj kan jag beskåda ett intensivt fågelkopulerande bland björktrastar och ringduvor på grenarna i skogsdungen utanför mitt fönster. För er som inte bevittnat det någon gång går det till som följer:
Honan lägger sig så platt hon kan tvärs över grenen. Hanen sätter sig ovanpå honan och flaxar sedan febrilt för att hålla sig kvar – och klarar det i några sekunder innan han trillar av. Honan flyger till en annan gren och det hela börjar om igen.
Jag tycker detta verkar vansinnigt ineffektivt. Inte att det krävs flera försök, det är ju inget ovanligt i djurvärlden. Det är själva tekniken jag tycker brister. Fåglar har ju som bekant ingen särskild utrustning vad gäller fortplantning. De har en s k kloak, dvs en enda kroppsöppning som hanterar både exkrementer, spermier och äggläggning. Och att trycka två öppningar mot varandra för att åstadkomma något slags parningsresultat känns ju inte som en helt genomtänkt teknik. Någon missade uppenbarligen en detalj någonstans i produktritningen för fågelsläktet.
Men det blir ju trots allt fågelungar varje år, så tydligen fungerar det alldeles utmärkt. Men man kan ju inte låta bli att fundera över tingens ordning – eller oordning – ibland…..
Apropå parningsbeteenden så tänkte jag denna gång göra den där lilla avstickaren från tättingarna som jag nämnde. Det är ju inte bara tättingar och duvfåglar som ägnar sig åt parning, utan även våra mås- och andra sjöfåglar. Och en av våra vanligaste måsar, skrattmåsen, har faktiskt ett väldigt tydligt uppvaktnings-/ parningsbeteende. Den får bli veckans fågel denna gång.
Jag lärde mig detta om sjöfåglars parningsbeteenden på våren när jag gick andra året på gymnasiet. Vår biologimagister skickade ut oss i små grupper till Nynäshamns lokala fågeldammar för att studera parningsbeteenden hos skrattmås respektive gräsand. Jag hade turen att få skrattmåsen som studieobjekt – de visade sig vara mycket frikostiga med att visa upp sina parningsbeteenden. På bara någon timme hade vi fyllt formuläret. Mina klasskamrater som fått gräsänderna på sin lott var däremot mer förtvivlade – änderna gled bara lojt och likgiltigt omkring och ägnade inte sin partner särskilt mycket uppmärksamhet.
Det är främst två beteenden man kan hålla utkik efter, huvudflaggning och bugning/bakåtböjning som jag kallar det. Huvudflaggningen består i att måsarna vrider huvudena från sida till sida när de är mittemot varandra. Bugningen/ bakåtböjningen, som man oftare ser, består i att fågeln bugar sig och samtidigt vinklar upp näbben. Allt detta under deras infernaliska, kännetecknande, skrattande läte.
Det är lite svårt att förklara i text, så jag bifogar en filmlänk. I den här videon ser man åtminstone bugningsbeteendet:http://ibc.lynxeds.com/video/common-black-headed-gull-larus-ridibundus/courtship-display-close-details
När man lärt sig se och känna igen parningsbeteendena är det riktigt kul att hålla utkik efter dem när helst man råkar på en skrattmåskoloni. Pröva!
Vid en utflykt till Gålö den 20 april råkade vi på en skrattmåskoloni. Jag såg dock inga beteenden, trots noga iakttagande. Men ett foto på kolonin blev det i alla fall – bara för det roliga faktumet att det inte är en riktig sjö de simmar i, utan en översvämmad kohage…. !
Nästa Veckans fågel får ni vänta på till 17 maj, eftersom Kristi himmelfärdshelgen infaller nästa vecka. Ha en skön ledighet tills dess.
Nu blir det lite mer fakta och foton på skrattmåsen.
Skrattmås (Larus ridibundus)
35-37 cm lång, vingspann 86-99 cm
Skrattmåsen är lätt att känna igen i sommardräkten med det chokladbruna huvudet, den vita ögonringen och den mörkröda näbben. Vit med ljusgrå mantel och karakteristiska vita framkanter på vingovansidan och svarta teckningar på vingspetsarnas undersidor. I vinterdräkten är den vit på huvudet med en svart fläck som en liten halvmåne bakom ögat. Har röda ben.
Den låter mycket med skräniga kriiäää, nästan gråtande, som börjar höras överallt så fort vårens första varma dagar kommer. I kolonin är ljudet öronbedövande och ihållande dygnet runt.
Skrattmåsen är allätare och daggmaskspecialist. Tar allt från insekter i luften och på marken till rester på soptippen (och varmkorvar på Skansen. Direkt ur brödet i handen. Tro mig.). Följer gärna efter jordbruksfordon för att snappa åt sig smådjur som friläggs. Tar fisk och uppsköljda smådjur längs stränderna vid sjöar och hav.
Häckar i kolonier som änder, doppingar, vadarfåglar och tärnor drar nytta av som skydd för sina bon. Vill ha näringsrika sjöar men häckar också på öar i skärgården.
Mycket vanlig i hela landet utom i västligaste delarna nära fjällen från Dalarna till Lappland. Många övervintrar i södra Sverige.
Skrattmås
Foto: Manci Cosmin-Ovidiu
http://birds.nature4stock.com
Datum: 17 maj 2013
Ämne: Veckans fågel
Hej på er!
Nu var det länge sen sist. Det kom en Kristi himmelsfärdshelg emellan, och sen har det ju gått en hel vecka till. Långhelger är trevliga, men lediga fredagar medför ju en betydande brist på fågelmejl. Jag fick nästan lite abstinens. Sådan tur att det är fredag nu igen. Och vilken härlig sådan, med sol, värme, grönska och fågelsång. Maj kan verkligen vara fantastisk.
Under själva långhelgen och den senaste veckan har det tyvärr inte blivit så mycket fågelskådning pga magsjuka. Men söndagen den 5 maj däremot ägnade jag helt och hållet åt fåglar. Haninge kommun ordnade då en utflykt till Sandemars naturreservat (nära Dalarö) där en kunnig ornitolog guidade oss bland strandängens och skogsdungens olika fågelarter. Mest strandäng, faktiskt, vilket innebär att vi fick se en massa vadar- och sjöfåglar.
Det här är vad vi såg eller hörde:
Tofsvipa, större och mindre strandpipare, strandskata, rödbena, grönbena, brushane, gluttsnäppa, havsörn, kanadagås, silltrut, gråtrut, hybridgås (korsning av grågås och kanadagås), fisktärna, trädpiplärka, bofink, sånglärka, lövsångare, rödstjärt, grönsiska, gråhäger, brun kärrhök (?), skarv och ejder.
Det ni. Så många fågelarter har jag nog aldrig sett på en och samma dag förut.
Det var en riktigt härlig dag. Solen strålade och jag lärde mig massor om fåglar, framförallt förstås om vadare. Om ni får tillfälle, och är intresserade, råder jag er att titta på fåglar i sällskap med en som kan. Jag hade aldrig lyckats identifiera alla dessa arter på egen hand, min fina fågelbok och nya kikare till trots. Ofta var fåglarna på alldeles för långt avstånd, eller var alltför snabba, för att man skulle kunna identifiera dem. Under tiden jag försökte detaljstudera tofsvipan skymtade jag i ögonvrån några förbi-blåsande brungröna ris- och gräsknippen som jag inte fäste mig närmare vid. Tills ornitologen sa ”Framför tofsvipan kan ni nu se några gluttsnäppor ila förbi….”. Det var alltså fåglar, inget skräp. Hm. Mer kunskap och bättre kikare, alltså.
Ornitologen var snäll och lät oss använda hans långa fina proffskikare med markstativ. Vid ett tillfälle hade han siktat in ett gäng brushanar vid motsatta stranden, och vi fick i tur och ordning studera dem genom hans kikare. Fåglar är dock som bekant inte särskilt stilla, så när det väl blev min tur hade brushanarna naturligtvis flyttat på sig. Det enda jag såg var grus. Men det var ju en bra kikare i alla fall. Med tanke på att jag ändå såg grus på det avståndet, menar jag.
Den största behållningen av dagen var nog havsörnen som makligt seglade in högt över oss medan vi studerade vadarfåglarna. Otroligt stor och imponerande, trots det stora avståndet. Febril aktivitet utbröt när alla skulle försöka fånga den i sina kikare. Den var vithövdad, vilket tyder på att det var en äldre havsörn, fick vi veta (ungfåglar har brunt huvud). Troligen var den minst 7 år. Vilken fantastisk upplevelse, att få se en havsörn!
Jag fick faktiskt också en annan spännande första gången-upplevelse den här dagen, men den rörde inte fåglar utan något helt annat.
På vår väg ut mot strandängarna passerade vi vid ett tillfälle ett grunt och gröngrumligt dike som ingen fäste så mycket uppmärksamhet vid. Tills flera av oss reagerade på ett skumt knarrande ljud någonstans ifrån. Inställda som vi var på fåglar tog det ett tag innan vi istället vände blicken nedåt mot det grumliga diket och insåg att det var därifrån ljudet kom. Efter ett tag såg vi dem: flera grodhanar som satt och kväkte med sina lekdräktsblåa strupar. Ett högt, genomträngande, knarrande ljud. Där satt de, helt orädda, och väntade på brudarna.
Alla stannade upp och tittade, pekade och fotade. Jättespännande! Jag hade aldrig sett vuxna grodor förut, bara de där små nykläckta som finns överallt i slutet av sommaren. Riktigt kul var det att äntligen få se dem.
Och ni som var med i förra omgångens veckomejl, som handlade om just grodor och lite till, kan kanske gissa av min beskrivning ovan vilken sorts groda det var? Javisst, naturligtvis var det Vanlig groda: en av de vanligaste grodorna i Sverige, ca 10 cm lång, som lever i fuktiga marker i lövdominerad blandskog och som har ett spelläte som påminner om knarrande läder: knorrv…knorrv. Nu kan jag verkligen intyga att beskrivningen av spellätet stämmer.
Så här ser den ut, den vanliga grodan, i lekdräkt (dvs hane):
Vanlig groda
Foto: Jiri Bohdal (?)
http://www.naturephoto-cz.com
Men tillbaka till fåglarna. Jag funderade ett tag på vilken art jag skulle välja som veckans fågel. Vid utflykten hade jag ju sett så många, och många av dem var tättingar, så jag fick några uppslag. Men eftersom jag kände mig lite skamsen mot den stackars gluttsnäppan för att jag trott att den var skräp, så får den bli veckans fågel denna gång. Och oavsett det – bara namnet gluttsnäppa gör ju att man blir lite nyfiken på att få veta mera …
Gluttsnäppa (Tringa nebularia)
Gluttsnäppan är en stor vadare, 30-35 cm, med svagt uppåtböjd näbb och långa grågröna ben. Ljus med vitaktig undersida, gråspräcklig rygg och pilformade droppar på hals och bröst. Ljus stjärt och lång vit kil långt upp på ryggen, som syns i flykten.
Den låter mycket, med vemodiga tju-tju-tju. Spelar med ett molande ge-be-ge-be-ge-be. Äter småfisk, kräftdjur och större ryggradslösa djur. Under sträcket vanlig vid grunda vikar och kustvatten, föredrar under häckningen myrar i skogsinlandet. Häckar från Dalsland norrut längs fjällkedjan till Lappland och Norrbotten. Flyttar från slutet av juni till oktober, åter i maj.
Så här står det i Wikipedia om ursprunget till namnet gluttsnäppa:
”Gluttsnäppan har kallats bara för glutt eller glutten i flera svenska och tyska dialekter, ursprunget till glutt är dock omdiskuterat. Glottis var ett grekiskt fågelnamn som omskrevs av både Aristoteles och Plinius den äldre men det är idag oklart vilken fågel de menade. Glottis betyder ”tunga” på grekiska. Även när Linné använde sig av det vetenskapliga namnet Scolopax glottis i Systema Naturae 1746 är det osäkert om det var gluttsnäppan han syftade på.”
Inte så upplysande, kanske. Men jag tror inte fågeln själv bryr sig särskilt. Så här ser den ut i alla fall.
Gluttsnäppa
Foto: Arthur Grosset
http://www.arthurgrosset.com
Datum: 24 maj 2013
Ämne: Veckans fågel
God morgon vänner!
Lagom till att solen bryter genom molnen över Stockholm är det dags för Veckans fågel.
Har ni haft några spännande fågelupplevelser den här veckan?
Själv har jag inga nya spännande fågelexkursioner att rapportera om. Däremot hade jag en högst påtaglig fågelupplevelse vid en lunchpromenad i tisdags. En tätting bajsade på mig. Det var först när jag återkom till kontoret som jag upptäckte det. En prydlig hög hade snuddat vid min jackärm, landat på låret och sedan (eftersom jag ju var i rörelse) studsat ner och parkerat vid jeansfållen. Hm. Det gick ju lätt att ta bort för all del, och det var säkerligen inte fågelns avsikt att träffa någon med sitt visitkort, men jag kunde ändå inte låta bli att tycka att det var lite ironiskt. Här försöker jag vara en ambassadör för våra tättingar, sprida lite kunskap och glädje om våra vanliga fåglar, och så skiter de bokstavligen på mig.
I övrigt har jag passat på att repetera mina kunskaper om skillnaderna mellan gråsparv och pilfink. Det sitter alltid ett helt gäng och kvittrar i närheten av PK-Gallerian på Hamngatan. Dels i träden, men också i små håligheter i väggen under fönstren. Nu börjar det bli mycket löv på träden och därmed svårare att de små glada sångarna, men igår morse fick jag syn på en glad hane i ett hål i väggen som sjöng för full hals. Jag stannade till och studerade nogsamt hjässa och kinder. Grå hjässa, och grå kinder utan prick. Gråsparv, alltså. Så kul! Det är ju nästan alltid en pilfink man får syn på annars. (För ni kommer väl ihåg skillnaderna? Pilfinken har brun hjässa och vit kind med svart fläck. Gråsparven har grå hjässa, brun nacke och grå kinder utan prick.)
Apropå att stanna för att titta och lyssna när man stöter på en fågel – varje gång jag gör det, så tystnar fågeln ifråga och blänger vaksamt på mig. Har jag riktig otur flyger den dessutom iväg. Häromdagen satt en ringduva och kurrade hemtrevligt på en gatlykta på gångvägen när jag kom från tåget. Men så fort jag stannade till tystnade den, mitt i en drill, och stelnade dessutom helt och hållet. Jag begriper ju att de gör så för att de känner sig hotade, men det är så trist att känna sig som en fridstörare. (Man kanske får prova att gå lite sakta fram och tillbaka, för att lura dem att fortsätta sjunga….) Har ni också deppat över detta? Eller är det kanske bara jag som är mer nördig än vad som är socialt smart?
Den här gången ska vi titta närmare på en vanlig lirare, nämligen lövsångaren. Den är en av våra absolut vanligaste fåglar, men också den mest anonyma. Just nu hörs den som mest ute i naturen, så det känns som ett bra tillfälle för den att vara veckans fågel. Dess sång är väldigt lik bofinkens, men de skiljer sig lite åt. Det kommer en närmare förklaring nedan, med lite ljudklipp. Nästa gång ni hör en drill som låter som bofink: lyssna lite till. Det kan vara en lövsångare!
Vid min runda i motionsspåret igår kväll hoppades jag givetvis på att få höra en del vacker fågelsång, främst då lövsångaren förstås. Men det var lite trögt med variationen på fågelsångsfronten, faktiskt. Koltrastar och bofinkar i överflöd, så visst sjöngs det, men övriga arter lyste med sin frånvaro. Möjligen att en trädpiplärka for förbi, men jag är inte helt säker. När jag närmade mig slutet av spåret hade jag mer eller mindre gett upp om att få höra åtminstone lövsångaren. Det verkade som om den största behållningen för kvällen blev de två koltrasthannar som snappat upp talgoxens drill och vävt in den i sin egen. (Föreställ er det ljudmässigt: en koltrast som låter som en talgoxe. Det var vackert men liksom fel på något sätt…)
Men så, med faktiskt bara 10 meter kvar, kom den så äntligen: lövsångardrillen! Den där långa, fallande drillen, med lite mer kraft i mitten och sedan sakta uttonande. Hurra! (Och naturligtvis tystnade den i samma ögonblick som jag stannade för att lyssna, enligt deras vanliga princip, se beskrivning ovan.)
Som en extra bonus hörde jag dessutom imorse på väg till tåget ännu en glad lövsångarhanne som drillade från en hög björk utanför KTH. Nu är de verkligen överallt.
Läs och lyssna nedan, och ge er ut och upptäck dem!
Lövsångare (Phylloscopus trochilus)
Lövsångaren är en liten och nätt fågel med ljust gröngul fjäderdräkt och en smal spetsig näbb. Dess rygg och hjässa är olivgrön och den har ett kraftigt markerat ljusgult ögonbrynsstreck. Strupen är ljust gröngult och bröstet, buken och undergumpen vit eller gulvit. Vingarna saknar vingband. Benen är brunskära men kan också ha en mörkare brun ton.
Lövsångaren är tillsammans med bofinken Sveriges vanligaste fågel och populationen har uppskattats till 10-15 miljoner häckande par.
För den ovana lyssnaren kan sången påminna om bofinkens. Lövsångaren har emellertid en betydligt mjukare, vemodigare röst och dess sång saknar bofinkens avslutande, crescenderande ”knorr”. Lövsångarstrofen inleds med några höga toner, för att sedan avrundas med ett graciöst försvinnande musikalisk gest ut i intet. Sången hörs flitigt under vår och försommar.
Så här låter lövsångaren.
Och så här låter bofinken, som ni säkert kommer ihåg.
Trots att lövsångaren är allmän är den ganska okänd hos allmänheten. Mest uppehåller den sig dold i vegetationen men visar sig ändå mer än många andra sångare. I sitt revir har lövsångarhanen särskilda sångplatser, dit den återvänder för att sjunga. I reviret kan hanen aggressivt jaga bort andra inkräktande hanar.
Lövsångaren häckar i all slags skogsmark; barr- bland- löv- och fjällbjörkskog, i dungar, parker och trädgårdar. Dock föredrar den lövskog och häckar oftare i ljusare partier av skogen, till skillnad från gransångare, och återfinns ofta vid gläntor och skogsbryn.
Lövsångaren är rastlös och rör sig snabbt vid födosök, både i de nedre och övre delarna av vegetationen. Oftast plockar den byten ifrån blad och grenverk men ses ibland göra utfall i luften mot flygande insekt. Lövsångaren lever mest av insekter och spindlar, men tar även bär under hösten.
Den är en långflyttare och merparten övervintrar söder om Sahara.
Lövsångare
Foto: Lasse Olsson
http://www.birding.se/foto/lovsangare.htm
Datum: 31 maj 2013
Ämne: Veckans fågel
Hej vänner!
Hoppas ni har haft en bra vecka. Nu är det verkligen full rulle på fåglarna ute. Mina PK-pilfinkar, som jag skrev om förra veckan, fortsätter att förgylla tillvaron för förbipasserande med sin sångglädje, och häromdagen hörde jag rentav en björktrast som drillade. Det har jag aldrig hört förut. De brukar bara skräna. Det var riktigt vackert, faktiskt. Sakta men säkert börjar jag nog omvärdera mina ofrivilliga grannar….
För någon vecka sedan läste jag i vår lokaltidning att man den 25 maj skulle inviga fågelstigen och fågeltornet i Tyresta by/Tyresta naturreservat. Så naturligtvis var jag på plats i lördags, tillsammans med många andra fågelentusiaster. Solen sken och fåglarna skrålade. Kort bakgrund: man har restaurerat en våtmark och skapat en liten sjö strax söder om Tyresta by för att ordna en fristad åt strandängs- och sjölevande fåglar, och dessutom byggt ett torn för att underlätta för folk att studera alla fåglar. Ett riktigt lyckat projekt. Det här är vad vi såg denna majeftermiddag (förutom de vanliga gräsänderna, trutarna och måsarna):
- lärkfalk
- kanadagås med gässlingar
- svarthakedopping
- knipa
- kricka
- trana
Lärkfalken var ny som art för mig. Det är en av våra minsta och snabbaste rovfåglar och vanlig vid slättsjöar, och just i år är det tydligen gott om dem. Den lever huvudsakligen av trollsländor och är känd för sin förmåga att både fånga, skala av dem vingarna och sedan äta dem alltjämt flygande. Det ni.
Den lilla familjen kanadagäss fick jag ett bra foto på, se nedan. Ungarna är inte mer än några dagar gamla. De var allihop rätt fridfulla och lugna. Kanadagåsen är ju annars känd för att vara skränig och aggressiv.
Och när vi ändå är inne på kanadagåsen vill jag passa på att klargöra ett vanligt missförstånd. Ofta förväxlar man kanadagåsen med den vitkindade gåsen. Men kanadagåsen är större och det vita bandet löper bara runt halsen, inte över ögat. Hos den vitkindade gåsen är hela ansiktet vitt.
Bilderna nedan visar skillnaderna rätt bra.
Kanadagås
Foto: Steve Dahlfors
Vitkindad gås
Foto: Wikimedia Commons
https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Branta_leucopsis_Djurgarden4.JPG
Men alldeles oavsett vilken gås det är frågan om så upplevs de ofta som irriterande vid framförallt våra badstränder och promenadstråk med sitt skränande och aggressiva beteende. Ett tag hade jag tänkt att ägna detta mejl åt dessa två arter för att visa likheter och skillnader, men eftersom de inte är särskilt poppis nöjer jag mig med att enbart poängtera att det handlar om just två arter. (Dessutom uttryckte en skärgårdsboende kollega ett större intresse av att skjuta dem snarare än att lära sig mer om dem, så….ja, ni fattar.)
Vi lämnar den lilla utvikningen om gässen och återgår till ämnet, dvs invigningen av fågelstigen och Tyresta.
Hur intressant det än var att se (för mig) rariteter som en svarthakedopping, så blev det här fågelskådningstillfället rätt fort lite – tja, tråkigt. Kniporna simmade på där i sin sjö, gräsänderna tvättade sig, gåsfamiljen försvann in i vassen utom synhåll, tranan trampade runt i sitt skogsbryn och lärkfalken jagade sina sländor. Det hände liksom inget särskilt mer spännande. Så efter en stund kände jag mig nöjd på fågelfronten för dagen och bestämde mig för att istället besöka den anlagda groddammen. Jag hade inga förhopp-ningar om att få se vuxna grodor, lektiden är ju över för den här gången, men ett och annat yngel skulle jag kanske kunna få syn på? Men icke. Helt tomt på grodrelaterade varelser. Det var onekligen lite trist. Men helt utan någon spännande observation blev jag dock inte. Lite oväntad, men alldeles verklig, slingrade sig en blodigel förbi i det grunda vattnet. Svart, platt och sladdrig. Det var första gången jag fick se en livslevande sådan. Inget jag direkt saknat, och inget jag känner att jag nödvändigtvis behöver uppleva igen, men lite coolt var det ju ändå.
Därnäst gjorde jag ett stopp i lanthandeln i Tyresta by och köpte två korvar som jag grillade på den stora och därför avsedda vedgrillen utanför. Medan jag åt fick jag se att hussvalorna återigen byggt bo under taket till häststallet bredvid, precis som tidigare år. Nu var bona fulla med ungar och föräldrarna for omkring och jagade flygfän i tvära vändningar. Det kändes som ett så härligt vår- eller rentav försommartecken att veckans fågel får bli hussvalan.
Besök gärna Tyresta by och naturreservat, det är en fantastiskt fin naturpärla bara 2 mil från Stockholm. Största och finaste urskogen söder om Dalälven, med vandringsleder och orördhet. Det finns t o m havsörn vid sjöarna.
Hussvala (Delichon urbica)
En 13-15 cm lång, lite rund och knubbig svala med kort kluven stjärt och mycket tydlig vit övergump. Blåsvart översida och helt vit undersida inklusive strupe och hals.
Hussvala
Foto: Joaquim Antunes
Flykten är uppdelad i två tydliga faser, en serie snabbt fladdrande vingslag avbrutna av regelrätt glidflykt. Glider ofta på utfällda vingar i mjuka svängar. Under somrarnas högtrycksväder kan man se dem jaga på mycket hög höjd. De tros även sova i luften.
Hussvalan låter oupphörligen med ett torrt prrit. Sången är ett radiopratarsnackigt kvitter utan struktur. Den lever av insekter och spindlar som alltid fångas i luften.
Den är nära knuten till människan, precis som ladusvalan. Den bygger runda lerbon i kupolmodell med skyddande tak.
Hussvala
Foto: JC Schou
/www.biopix.com
Häckar vid byggnader men även på branta naturklintar och klippväggar, helst i små kolonier. Utflugna ungar ses ofta på telefontrådar som noter i ett partitur. Forskning har visat att ungarna ofta är översållade med löss. Kliandet gör att de rör sig konstant och att bröst- och vingmuskulaturen därmed stärks inför den dag då ungen måste kasta sig ut från boet och kunna flyga direkt.
Hussvalan finns i hela landet. Flyttfågel som övervintrar i södra Afrika innan den återkommer i maj.
Amatörbiologen 
