Datum: 25 januari 2013
Ämne: Veckans fågel
God morgon på er!
Äntligen är det dags – dags för den allra första veckans fågel!
Först vill jag bara säga att det var så roligt med ett så positivt gensvar från er alla, även från er som är helt nya, inför en ny omgång av Veckans! Det är kul att veta att det finns ett så stort engagemang därute. Det sporrar mig till att försöka göra breven så bra som möjligt. Och skrivarådran är ju stark hos fler än mig, att döma av svaren. Så roligt det här ska bli!
Så – fåglar var det. Närmare bestämt ordningen tättingar. Vad är då en tätting? Tja, ungefär hälften av alla världens fågelarter, enligt Wikipedia. Tättingarna är den största ordningen inom klassen fåglar, och majoriteten av dem är sångfåglar.
Hur ordningen tättingar ska indelas är omdiskuterat och det pågår mycket forskning kring ämnet. Systematiken är under diskussion, så att säga. Tills vidare är det en hel drös familjer som ingår i denna ordning. Jag kom till 90 innan jag tappade räkningen. Några fantasifulla exempel på familjer: australhakar, gyllingar, vårtkråkor, flikögon, fnittertrastar och järnsparvar. Naturligtvis förekommer inte alla dessa i Sverige. Men namn som mesar, starar, trastar och svalor kanske klingar mer bekant. Nu börjar vi närma oss. För att orientera oss ännu mer kan jag nämna exempel på ordningar jämte tättingar, dvs fåglar som inte är tättingar: andfåglar, ugglor, rovfåglar, pingvinfåglar och många flera.
Nu vet vi alltså hyfsat väl vad som ingår och vad som inte ingår bland tättingarna. Min tanke är ju att vi ska fokusera på tättingar. Men vi ska inte ta alla tättingar, och inte bara tättingar. Jag kan tänka mig en avstickare till exempelvis andfåglar, där det finns många arter jag vill kika på, liksom till rovfåglar. Eller till någon annan ordning. Möjligheterna tycks oändliga.
Men vi börjar i alla fall med en tätting.
Som allra första veckofågel har jag valt en mes som säkerligen samtliga av er känner till, nämligen talgoxen (Parus major).
Det är vår största och mest välbekanta mes som lätt vänjer sig vid människan och ofta förirrar sig in i hus och hem. Huvudet är svart med stor vit kind. Svart slips längs undersidan, hanens är bredare än honans. Olivgrön ovansida med vitt vingband och blåaktiga vingar. Gul undersida. Mycket färgstark och omöjlig att förväxla.
Talgoxen börjar sjunga redan under vinterns sista dagsmejadagar eller under väderomslag till milt väder (men jag hörde den imorse, i -18° (!) – en liten optimist, kanske?). Lätet är ett rytmiskt ti-ty-ti-ty-ti-ty eller ti-ti-tyi.
Lever på insekter, spindlar, frön, bär och talg. Lär sig snabbt vad som är ätbart runt människan och finns runt soptunnor, vid matleveranser och på fågelborden. Talgoxen hittar man i stadsmiljö långt in i storstäderna, där den bl a häckar i ventiler, liksom i de djupaste skogarna. Mycket vanlig i hela landet utom i högfjällen. Stannfågel som bl a strövar i meståg på vintern.
Talgoxe
Foto: Luc Viatour
Datum: 1 februari 2013
Ämne: Veckans fågel
Hej på er!
Fredag igen, dags för en ny Veckans fågel!
Så kul att höra att några av er har möjlighet att mata fåglar! Det är både en behjärtansvärd insats för de frysande små liven och ger en fin möjlighet till närkontakt och studier. Talgoxen är vanlig vid fågelborden, precis som ni nämner, men den har sällskap av flera andra arter, t ex blåmes som Ebba nämnde. Vi kommer att titta närmare på dessa – jag tror att fågelbord/vinterfåglar kommer vara ett naturligt inslag i de kommande veckobreven, givet årstiden.
Att talgoxen är vanlig vid de flesta fågelbord kan också bekräftas från officiellt håll. I helgen som gick avgjordes nämligen den åttonde upplagan av ”Vinterfåglar inpå knuten”, en räkning av fåglar vid fågelmatningsborden. Den organiseras av SOF, Sveriges Ornitologiska Förening, sista helgen i januari varje år sedan 2006. I år skedde räkningen 25-28 januari. Det går helt enkelt till så att man räknar de arter man ser vid sitt fågelbord enligt givna instruktioner och rapporterar in till SOF. Alla kan delta, privatpersoner, skolklasser, amatörer och proffs. Var det någon av er som hängde på, månntro? 2012 deltog över 20 000 personer med rapporter från hela Sverige (däribland mina föräldrar tror jag), och denna gång hoppas man på minst 25 000. Det är ett mycket bra sätt att följa upp hur det går för våra svenska fåglar: minskar eller ökar stannfåglarna i antal, och hur påverkar milda vintrar de fåglar som brukar flytta att istället stanna kvar? Finns några nya arter med bland besökarna?
Sammanställningen för 2013 är inte klar ännu, men de preliminära rapporterna visar att talgoxen behåller sin ledande position som vanligaste fågel vid fågelborden, tätt följd av pilfinken och sedan blåmesen. Just blåmesen var en rolig överraskning. I november upplevde vi nämligen den största utvandringen någonsin för blåmesar i Sverige – mer än 80 000 blåmesar lämnade landet under en enda dag enligt räkningen vid Falsterbo. Då trodde man det berodde på brist på naturlig föda, men baserat på resultaten från fågelbordsräkningen 2013 tror man istället att det kan ha berott på överbefolkning. Efter ett antal lyckade häckningssäsonger började det nog helt enkelt kännas lite för trångt i det svenska blåmessamhället, så några valde att dra upp bopålarna och emigrera.
Den preliminära topplistan för hela landet ser ut så här:
- Talgoxe
- Pilfink
- Blåmes
- Domherre
- Gulsparv
- Grönfink
- Koltrast
- Skata
- Gråsparv
- Kaja
Vill ni läsa mer om ”Vinterfåglar inpå knuten” hittar ni info här: http://www.sofnet.org/sof/nyheter/2013/talgoxen-sitter-i-orubbat-bo/. Det finns också länkar till en statistiksida med antalsangivelser för alla räknade arter. (Tänk så lycklig jag blev över att kunna kombinera mina två stora intressen! ;-D)
Nu övergår vi till denna veckas fågel. Med tanke på att vi redan ovan har varit inne på blåmesen så tycker jag att vi fortsätter på det spåret. Veckans fågel blir alltså Blåmes (Parus caeruleus).
Blåmesen är mindre än talgoxen (12 cm mot talgoxens 15 cm) med ett piggt beteende. Hela huvudet är blått utom de stora vita kinderna, den vita pannan och ögonbrynsstrecken som rundar nacken. Tydlig blå hjässa, mörkblå haklapp och kindstreck. Hanens nackteckning är bredare och mörkare blå än honans, men för oss människor är det svårt att se någon egentlig skillnad mellan könen (man får väl förutsätta att det går bättre för blåmesarna själva, givet den stora tillväxten….). Blåmesen är ljust gul på bröst och buk, med olivgrön rygg och ljusblå vingar och stjärt.
Lätet är ett vårtecken med sitt tsi-tsi-tere, som avslutas med en mjuk melodisk drill, eller med det glada tsi-dji-dji. Sjunger med ett behagligt siii-siii-siii-syrr. Vad gäller käk håller den sig till insekter, spindlar, frön, bär och talg precis som talgoxen, och den är också en stammis vid fågelborden. Blåmesen hittar man i både storstäder och ute i naturen. På vintern håller den helst till i vassområden och lövskogar. Den häckar allmänt i hela landet utom i Jämtland och Lappland. En stannfågel som kan flytta vissa år och strövar om vintern.
Blåmes
Foto: Silvestr Szabo
Datum: 8 februari 2013
Ämne: Veckans fågel
Hej allesammans!
Hoppas ni har haft en bra fågelvecka. Ni som ägnar er åt fågelmatning blev kanske mer inspirerade efter förra veckans rapporter från ”Vinterfåglar inpå knuten”. Mina föräldrar hade mycket riktigt deltagit och kunde instämma i att talgoxen och blåmesen var i solklar överrepresentation. (Mamma, vars favorit är domherren, hade förstås hoppats på att få se en sådan vid sitt fågelbord för att få rapportera, men förgäves – den dök istället upp hos en av grannarna, till hennes stora förtrytelse. Men hon kunde stoltsera med sina två kungsfåglar istället.)
Den här gången tänkte jag vi skulle titta på en rolig och lite annorlunda gynnare, nämligen nötväckan. Den stiftade jag bekantskap med första gången 1994, när jag arbetade som hjälplärare för ett gäng förstaklassare och vi hade utflykt med Naturskolans guide för att lära oss om skog och mark. Föreställ er en slaskig, mulen, råkall vårvinterdag, med blåst och fukt, mitt ute i skogen. Man frös verkligen ända in i märgen. Där stod vi och trampade i några timmar medan vi lärde oss känna igen fågelläten, identifiera arter, att se skillnad på skinn- och skalbaggar och mycket annat. Men trots de väderruggiga omständigheterna var det faktiskt en riktigt rolig dag: jag lärde mig många nya fågelarter och -läten. Jag tror faktiskt det var då mitt intresse för att lära mig känna igen mer än bara typ skator och sparvar väcktes, när jag upptäckte hur många spännande arter det faktiskt fanns i närmiljön. Just nötväckan var vanlig vid Naturskolan, och vi fick både höra och se den flera gånger. Jag var grymt fascinerad av att en fågel kunde springa upp och ner på en trädstam, med huvudet före, i båda riktningarna dessutom. Jag hade aldrig hört talas om den här arten förut, och den kändes riktigt exotisk, med sitt kaxiga sätt och sin banditmask och kraftiga läte. Efter ett tag var jag dock rätt ensam kvar med mina ingående närstudier av varenda nötväcka som dök upp – lärarkollegerna flyttade intresset till kaffestunden och 7-åringarna till snöhögshoppande…. Men nötväckan är fortfarande en av mina favoriter, och jag spanar alltid särskilt efter den vid mammas välbesökta fågelbord. Där finns det gott om dem.
Den här dagen på Naturskolan fick vi också veta svaret på den fråga som också Catharina ställde sig i ett tidigare mejl: hur småfåglarna håller värmen på natten när det är kallt. De slår sig helt enkelt samman i stora täta klungor. De fåglar som har turen att befinna sig i mitten av klungan har det riktigt varmt och gosigt, eftersom kompisarnas kroppar ger värme och skydd mot kyla och blåst. För att det ska vara rättvist roterar de sedan med jämna mellanrum så att alla åker på att få vara ytterst någon gång.
Tänka sig. Några droppar varmt blod och några kompisar mot den eviga kylan. Det är rätt fantastiskt att de klarar sig.
Nötväcka (Sitta europaea)
Nötväckan klättrar obehindrat upp och ner längs stammen, alltid med huvudet före. Denna knubbiga och bredaxlade atlet är en tuffing på fågelbordet och jagar t o m iväg domherren med sin dolklika näbb.
En kraftig och framtung fågel, ca 14 cm, med stort huvud, lång vass näbb och blågrå ovansida. Tydligt, långt svart ögonstreck, bredare hos hanen. Hanen har nästan vit undersida och honan svagt grå till rödbrun. Pigg och alert, kilar åt alla håll på trädgrenarna. Vad gäller lätet är nötväckan mycket ljudlig med kraftig röst och tjocka nasala vyyt-vyt-yt-vyt. Även ett fint stickande sitt-sitt.
Till huvudföda är det insekter som gäller när det finns, annars frön som samlas i vinterförråd i barken. Nötväckan hittar man i parker, trädgårdar, skogar och alléer, helst med inslag av ek. Häckar i hål som den ofta murar igen för att bara passa dess egen storlek. Den häckar vanligt i hela södra och mellersta Sverige upp till Dalarna och Hälsingland. Stannfågel som trivs nära människan, främst på vinterns fågelbord.
Nötväcka
Foto: Jyrki Salmi
Datum: 12 februari 2013
Ämne: Veckans fågel
Hej på er!
Förra veckan spårade vi osökt in på kungsfågeln, i samband med ännu en fågelbordsrapport, och jag tycker vi fortsätter på den banan. Dvs både med kungsfågel och fågelbord.
Diana hade faktiskt hört talas om kungsfågeln, till skillnad från mig – jag kände överhuvudtaget inte till den arten innan mamma berättade om den. Det är inte, kan jag tillägga, en särskilt vanlig fågel vid fågelbord. Mamma är förstås mäkta stolt över sina kungsfåglar.
Om vi nu fördjupar oss något i det här med fågelmatning – om man vill mata fåglar, vad ska man bjuda på? Olika fåglar gillar förstås olika sorters mat. Ju fler sorter du bjuder på, desto större chans att du får olika arter vid ditt bord. Här är några tips: Hampfrön, solrosfrön, kokt osaltat ris, burfågelfrön, linfrön, hasselnötter, jordnötter, ekollon, talg, kokosfett, äpplen, banan, rönnbär. Då kan man räkna med de flesta mesarna, nötväcka, pilfink, bofink, bergfink, siskor, hackspettar, domherre och trastar.( Är man ute efter just kungsfågeln är det fettet i form av talg, kokosfett, margarin eller smör som lockar.)
Jag frågade mamma hur hon gör. Hon serverar, upp till två gånger dagligen, en meny bestående av: nötter, äppelbitar, smörblandade fiberhavregryn (grynen blandas med smält smör och får stelna), talgbollar, sönderhackade talgbollar när det är för kallt, solrosfrön, fettblandade skalade solrosfrön, russin och säkert ännu mer. Besöksfrekvensen är anmärkningsvärd: det är fullsatt i stort sett hela dagarna och det förekommer rentav trängsel och herre-på-täppan-fasoner när de smörblandade havregrynsklumparna läggs ut. Några av de vanliga besökarna, förutom talgoxe, blåmes och kungsfågel, är koltrast, steglits, svartmes, stjärtmes, entita, talltita, pilfink, gråsparv och hackspett, men även ekorrar och förstås ett och annat rådjur som också anser smörblandade havregryn vara livets goda. (Vid ett tillfälle när jag var på besök runt jul stod det inte mindre än fyra rådjur runt fågelbordet och slevade i sig.)
Och vill man lyckas med sin matning ska man börja tidigt, vid den första frosten, och sikta på att locka till sig finkar och mesar. De blir ofta stammisar, och drar i sin tur till sig andra fåglar som lockas av trängseln runt bordet – det där verkar vara ett bra hak, typ. Men man måste också tänka på att ordna schyssta förhållanden: möjlighet att äta i lugn och ro (dvs sätt inte fågelbordet precis bredvid ytterdörren), träd i närheten att gömma sig i för rovfåglar, utom räckhåll för katter osv. Och att servera bättre käk än sin granne – fåglar är kräsna…
Catharina ställde frågan om hur fåglarna vet att det finns mat även när man inte tidigare matat dem, eller rentav glömt bort dem? Det är en befogad fråga. Ofta får man höra att man aldrig får sluta mata när man väl börjat, för då dör fåglarna av kyla och matbrist.
Eller hur. Vi talar om överlevare här, födgenier. De lägger sig knappast ner och dör för att solrosfröna tog slut på ditt fågelbord. De drar vidare till något annat ställe där det finns käk. Kanske ett annat välkänt fågelbord, kanske ramlar de på en nystartad matning. Annars finns det träd och buskar, prydnadsväxter, olika grässorter och vinterståndare som bjuder på övervintrande insekter, bär och frön. Hade de inte haft förmågan att hitta mat själva och klara vintrarna, skulle de dött ut långt innan människan ”uppfann” fågelborden.
Den som vill kan läsa mer om matning exempelvis här: http://www.skansen.se/artikel/fragor-och-svar-om-fagelmatning, men det finns säkert flera andra bra sajter.
Nu, lite mer fakta om kungsfågeln.
Kungsfågel (Regulus regulus)
Det här är, som Diana mycket riktigt påpekade, Sveriges allra minsta fågel. Den är 9 cm lång och väger faktiskt bara 5 gram. Det är lika mycket – eller lite – som en tesked smör. Jisses.
Liten och rund som ett nystan utan hals är den. Grönaktig dräkt med markanta vitaktiga vingband och svart teckning. Orangegult hjässband som en krona eller kalott med svarta kanter. Hanen har en mer orangefärgad hjässa, honan mer gul.
Kungsfågeln är en mycket pigg fågel, alltid i rörelse och kan ibland rentav ryttla som en kolibri. Dess läte är ett fint pipigt si-si-si i högsta diskant, ett ljud som äldre och andra med hörselnedsättningar kan ha svårt att höra (sån tur att jag är utrustad med hörapparater, då är det inte helt kört för mig!). Den sjunger med ett si-si-ljud i snabbt mesaktig rytm, i en strof upp och ner i olika tonhöjd, från barrträdens yttersta grenar.
Gillar att käka små insekter och spindlar. Häckar allmänt i hela landet upp till Lappland och Västerbotten utom i fjällen. Inte alla kungsfåglar övervintrar, många flyttar till väst- och sydeuropa i sep-nov och återkommer sedan i mar-apr.
Kungsfågel
Foto: Poppy
http://pixdaus.com/
Datum: 22 februari 2013
Ämne: Veckans fågel
Hej på er!
Fredag igen, dags för fåglar igen.
Visst är det härligt att det börjar bli ljusare ute! När jag lämnar bostaden vid 6.40 på morgonen är fågelsången redan i full gång numera. Än så länge har jag inte lyckats identifiera sången från fler än talgoxarna och blåmesarna, men efter några veckobrev till lär förhoppningsvis mina chanser öka betydligt.
Förra veckan hamnade vi i en förväxlingsdiskussion rörande kungsfågel och kungsfiskare. Jag trodde i likhet med Catharina att det var kungsfiskaren som var Sveriges minsta fågel, innan vi fick kännedom om kungsfågeln. Kanske är det istället den näst minsta fågeln? Lite faktaletande har inte gett mig några viktangivelser, men storleken fick jag besked om: kungsfiskaren uppges vara 16-19 cm. Det är ju inte så litet. Det är t o m något större än talgoxen (som är 15 cm). Där ser man. Således kanske inte Sveriges nästa minsta fågel trots allt. Men vacker är den i alla fall. Så här ser den ut, kungsfiskaren:
Kungsfiskare
Foto: Gert Svensson
http://www.fotosidan.se/
Nu lämnar vi fåglar med kungs-prefix och kastar oss över denna veckas fågel istället, som får bli en gammal välkändis: koltrasten. Det är nog inte många som inte känner igen koltrasten, den svarta med gul näbb. Men det är bara hanarna som är svarta, honorna är bruna. Så här års hör man inte mycket av dem, men längre fram under vår- och försommarkvällar kan man njuta av den där vackra drillande skönsången som ljuder i skymningen och aldrig tycks ta slut. Det är en underbar upplevelse och för mig ett av livets glädjeämnen – koltrastens sång en sommarkväll.
Här kan ni höra den redan nu: http://www.youtube.com/watch?v=GWeusAm_V8c
Vill man försäkra sig om att få njuta av koltrastsång om våren kan man bistå trastarna vid sitt fågelbord om vintern. De föredrar, som vi säkert redan varit inne på, fruktbitar, russin och bär. Koltrastarna är inte så förtjusta i fröautomater och vill gärna äta där de har kontakt med marken. Men undvik gärna att sprida ut frukten på marken – fåglarna hoppar runt i maten och sprider spillning och sjukdomar. Bäst är att kunna lägga ut frukten på en yta avskild från marken under fågelbordet. Min mor använder något slags hemsnickrat, lågt, rangligt träbord och kilar fast fruktbitarna i sprickor så de inte ska åka omkring när fåglarna pickar i dem (ja, omsorgerna är betydande som ni märker). Det uppskattas, och det goda matutbudet har en mycket gynnsam effekt på koltrastbeståndet i Grödby – de brukar hinna få till två häckningar på en säsong. Tyvärr har de en förkärlek för att bygga sina bon i min fars vedförråd, som då måste undvikas i perioder under både vår och sommar tills ungarna blir flygga. Som tur är har min far ett större hjärta än eldningsbehov (trots att husets huvudsakliga uppvärmning består i en vedkamin), och låter dem vara ifred. Och har numera upprättat flera vedförråd…..
Koltrast (Turdus merula)
Nära människan är den orädd och ger förebud om våren. I skogen är den skygg och varnar för minsta rörelse.
Koltrasten är en stor trast, 25 cm lång. Den kolsvarta hanen med sin gula näbb kan inte förväxlas med någon annan fågel. Honan är sotbrun med ljusare bröst.
Läte: sången består av mjuka, melodiska joddlande flöjttoner med behaglig djup klang, följt av ett snabbt kvittrande som rinner ut. Framförs från hustak och grantoppar. I södra Sverige kan man höra sången så tidigt som i februari. Varningsropet är ett hårt tjack eller ett tunt sugande tsiih.
Favoritmaten består av maskar, sniglar, insekter, bär och frukter. Man hittar koltrasten i de flesta skogsmiljöer, trädgårdar och parker. Den är vanlig i hela landet utom i Lapplands inland. Den är delvis en flyttfågel. De norra fåglarna flyttar söderut i okt-nov och återkommer i februari. Många övervintrar i och nära städer och gårdar.
Koltrast
Foto: Markus Varesvuo
http://www.allposters.com/
Amatörbiologen 