Veckans fågel jun-jul 2013

Datum: 7 juni 2013 
Ämne: Veckans fågel

Hej på er!

Ja, det blev en Veckans fågel även denna vecka! Det var ni inte beredda på, eller hur?

Det är ju för de flesta (däribland mig själv) en ledig fredag, och lediga fredagar brukar Veckans fågel per automatik utgå.

Men det har varit så många lediga fredagar den här våren, och därmed färre chanser till veckobrev, och så hade jag dessutom igår på självaste nationaldagen en sådan himla trevlig fågelupplevelse. Så jag kastade in en extra veckofågel, helt enkelt.

Igår hade jag förmånen att tillbringa en hel dag i mina föräldrars hus på landet. Strålande solsken, prunkande grönska, doftande syrener och sprudlande fågelsång. Svensk försommar när den är som bäst. Jag var där för att vakta en katt som inte visade sig kräva mer än en full matskål och öppna ytterdörrar innan hon pep iväg bortåt granhäcken. Mitt uppdrag var alltså inte alltför betungande, så jag beslöt att tillbringa dagen på altanen med boken ”Fågelsång”. Den innehåller en beskrivning av de flesta av Sveriges fågelarter och dessutom med inspelad sång för varje art. (En mycket bra bok som jag planerar att införskaffa för egen del.)

Anledningen till den massiva fågelfördjupningen var att jag hade hört en drill av någon fågel hemmavid när jag var ute och promenerade. Jag kände inte igen drillen, men jag misstänkte att det var trädpiplärkan som var upphov till den. Svaret skulle jag enkelt få genom fågelsångsboken, tänkte jag. Så jag slog upp sagda lärka i boken och lyssnade. Det lät mycket vackert, men var tyvärr inte alls det läte jag hört hemma, kunde jag besviket konstatera.

Så då bläddrade jag vidare bland de olika lärkornas och sångarnas läten för att genom uteslutningsmetoden hitta rätt. Förr eller senare borde jag ju rimligen stöta på rätt läte, tänkte jag.

Det gjorde jag nu inte. Men däremot inträffade en annan spännande händelse under letandet, och det är den jag vill dela med mig av.

Ganska långt fram i boken hamnade jag till slut på trädgårdssångarens sida. Den hade jag aldrig hört talas om. Och när jag tryckte på knappen för att spela dess läte insåg jag att det var samma läte jag hört i bakgrunden hela förmiddagen – live. Jag fann mig således sitta med ett artfacit till pågående fågelsång. Jag tryckte och lyssnade uppmärksamt på inspelningen. Och när den tystnade hörde jag exakt samma drill från björken bredvid altanen. Det satt verkligen en trädgårdssångare ett par meter bort och sjöng för mig! Jag tryckte igen, och trädgårdssångarhannen svarade. Vi hade rentav som en dialog där i försommardagen, jag först och han efter.

Vilken grej! Att man kan bli så glad över en artbestämning! En halvtimme tidigare hade jag inte ens vetat att trädgårdssångaren fanns, nu visste jag både hur den lät och såg ut.

Men undren slutar inte här.

En stund senare hade jag bläddrat förbi tättingarna i boken och istället hamnat bland ugglorna. Jag insåg att jag inte skulle komma längre i min lätesidentifiering av fågeln därhemma och satte mig istället att läsa några fågeltidningar från SOF. (Min mor är nybliven medlem i SOF, Sveriges Ornitologiska förening. Jag funderar starkt på att följa hennes exempel.)

Då hände det fantastiska.

Trädgårdssångaren, som fortsatt att sjunga efter att vår lilla dialog upphört, lämnade plötsligt sin björk och flög ner i björken precis framför altanen. Jag tittade upp av den plötsliga rörelsen och fick se hur den slog sig ner på en gren och plirade på mig med sina svarta små ögon. Jag satt alldeles blickstilla, rädd att skrämma den. Sekunderna senare lyfte den igen, och flög in på altanen! Ännu närmare! Ett tag trodde jag den skulle fara in i huset, men den satte sig istället på räcket bredvid altandörren. Jag satt fortfarande alldeles stilla och tittade oavvänt på den. Jag kunde nu verkligen konstatera att det var en trädgårdssångare. Gråbrun, liten och kvick med svarta, vaksamma ögon.

Jag tror faktiskt att jag rentav höll andan. Hände det här verkligen? Var det ”min” trädgårdssångarhanne som bestämt sig för en närmare titt? Och så plötsligt – poff – flög den iväg över hustaket. Och var borta. Jag såg inte till den mer den dagen. Men jisses! Vilken upplevelse!

Kanske ingen spektakulär upplevelse i sig, tänker ni, en fågel på ett altanräcke, det är ju inte så märkvärdigt. Men just att det var en trädgårdssångare, som jag just lärt mig fanns, och att det troligen var exakt samma trädgårdssångare som jag ”kvittrat” med tidigare (vilket jag i alla fall vill tro att det var) – det kändes onekligen lite speciellt. Eller vad säger ni?

Jag måste ändå erkänna att jag småskrattade lite åt mig själv. Jag når ständigt nya höjder (eller bottennapp?) i min fågelupptäckarglädje. Förmodligen har jag passerat gränsen för fullblodsfågelnörd för länge sedan. Vem annars får hjärtklappning av en trädgårdssångare? ;-D

Vad gäller fåglar i övrigt så bjöd dagen på en rad nötväckeungar i en annan björk, som just börjat lära sig flyga. Både katten och jag studerade dem nyfiket – men med helt olika uppsåt, misstänker jag. Det är första gången jag sett nötväckor under sommarhalvåret. Mina små favoritbanditer. Känns bra att veta att de har en trygg häcknings- och uppväxtplats hos mina föräldrar.

Eftersom trädgårdssångaren spelat så stor roll den här dagen blir den, föga förvånande, veckans fågel denna gång.

Trädgårdssångare (Sylvia borin)

Trädgärdssångaren, 13–14,5 cm stor, är en ganska oansenlig brungröngrå fågel, precis som de flesta sångare. Den oansenliga dräkten är faktiskt dess främsta karaktär. Ovansidan är grå med olivgrön anstrykning och bröstet är vitbrunt. Den har en tunn ljus ögonring runt ett mörkt öga, och ett mycket diffust ljust ögonbrynsstreck.

Men som de flesta sångare så tar även trädgårdssångaren igen sitt lite småtrista utseende i den fantastiska sången.  Sångstrofen brukar vara lång, utan tydligt återkommande melodi, och består av ett jämnt pladdrande av porlande toner. Ett uppskattat och vanligt inslag i sommardagarnas fågelsång.

Så här låter den.

Trädgårdssångaren lever dold i lövverken, är livlig och sitter sällan stilla. Den kan bli upp till 10 år gammal, men det är mycket ovanligt att den blir så gammal. Den förekommer oftast i buskrika landskap, lundar eller örtrik löv- och blandskog och trivs i väl uppvuxna parker och trädgårdar.

På våren och sommaren livnär de sig av spindlar, blötdjur, insekter och deras larver. Under hösten äter den även bär och frukt.

Den huvudsakliga häckningsperioden för trädgårdssångaren är under maj–juli.  Om våren anländer hanen till häckningsplatsen före honan och inleder häckningen med att bygga några så kallade ”lekbon”. De är ofta rätt slarvigt byggda och innehåller mest växtmaterial som fågeln har krafsat ihop. Ett slags prototyper, helt enkelt, för att visa honan vad han kan åstadkomma. Ett av dem kommer sedan att användas som grund till det färdiga boet. När honan har anlänt väljs ett av dessa lekbon och paret hjälps därefter åt med bobygget.

Trädgårdssångare Foto: Daniele Occhiato

Trädgårdssångare
Foto: Daniele Occhiato

 

 

Datum: 14 juni 2013 
Ämne: Veckans fågel

God morgon!

Det vackra sommarvädret har fått ge vika för regn och rusk och lägre temperaturer igen. Vi får hoppas att solen snart är åter.

I väntan på det tittar vi på en ny veckofågel, tycker jag.

Det börjar ju så smått dra ihop sig till sommarsemestrar. Nästa vecka är det ju midsommar redan. Efter det är det nog många som försvinner iväg i omgångar. Själv kommer jag att arbeta en bit in i juli, och min avsikt är att fortsätta med Veckans fågel fram till dess. Ni som är borta får läsa ikapp när ni är åter.

Normalt sett börjar jag med veckobreven i augusti igen, efter semesteruppehållet. Dessvärre måste jag förbereda er på att semesteruppehållet denna gång tyvärr kommer att bli långt. Ända till januari 2014, närmare bestämt. Jag kommer nämligen att börja studera igen till hösten, med start i augusti. Och det gör jag parallellt med mitt heltidsjobb. Ekvationen blir alltså 100 % jobb + 50 % studier = väldigt mycket att göra på en kort höst. Tiden räcker inte till allt man vill göra, hur roligt det än är, och jag kommer därför att behöva lägga Veckans fågel på hyllan ett tag. Både ni och jag uppskattar ju Veckans fågel, så det känns tråkigt. Men jag lovar att plocka upp veckobreven igen så snart jag är klar med studierna.

Men där är vi inte ännu. Vi har några veckor och några fåglar kvar att ta oss an, som tur är.

Jag fortsätter på spåret att skriva om fåglar som vi alla har en chans att stöta på i vår vardag. Den här gången gör vi återigen ett avsteg från våra tättingar och tittar på en av våra vanligaste andfåglar, gräsanden.

Gräsanden tror jag inte är obekant för någon. Vem har inte matat gräsänder i parkdammar eller på Skansen som barn? Gräsanden är vanlig precis överallt, och den stannar gärna året runt. Ganska nära där jag bor har vi ett naturområde kallat Slätmossen (jag kan ha nämnt det) som är ett naturligt vattenreningsområde med ett gäng grunda dammar och åar. Ett paradis för andfåglar. Jag tar ofta promenader här, den senaste så sent som igår kväll i hopp om att få se årets första ungar. Och det fick jag. Både knipan och gräsänderna har lyckats i häckningen. Knipan stoltserade med 6 ungar och en gräsandshona hade fått hela 8 ungar på benen (vingarna? I vattnet? Vad säger man?). Att döma av hennes fjäderdräkt var hon inte mer än årsgammal själv, så det var riktigt bra gjort.

Eftersom Slätmossen är ett vattenreningsområde finns ett ständigt tillflöde av vatten till huvudsjön. Det gör att det är isfritt på vintern, vilket förstås drar till sig många sjöfåglar som ju är beroende av öppet vatten för att överleva. Precis som andra fåglar behöver även änder stödmatas på vintern. Dock inte med gammalt bröd, det finns det ingen som helst näring i för en frusen fågel. De behöver istället frön, bär, frukt, ostbitar, säd och annat. För ett par vintrar sen, jag tror det var 2010, var det fruktansvärt kallt. Ner mot 20 minus-grader. Minst en gång om dagen gick jag då ner och utfodrade änderna. Jag hade köpt en gigantisk säck tamfågelpellets (höns- och ankfoder, typ) i foderboden hemmavid som jag fyllde en hink med och pytsade ut. Det var mycket uppskattat bland änderna. Som tur var fanns det flera som matade änderna. Tillsammans höll vi liv i dem. En gång mötte jag en mamma med två barn som var där för att mata. De stirrade stort alla tre när jag kom gående med min röda hink och började skopa ut pellets. Mamman frågade rentav om jag jobbade för kommunen…..!

Så här såg det ut nu i vintras när jag en dag var ner och erbjöd en meny av havregryn, ICAS fibermüsli och Finax müsli med röda bär:

änder_slätmossen

Det var ett fasligt liv och tjattrande. Men det värmer hjärtat att kunna hjälpa dem. Så enkelt att bara hälla ut en påse müsli, och då får många flera mat än om man bara kastar ut lite bröd.

På Valborgsmässoafton var jag och maken en sväng i Söderköping i samband med vår vandringssemester i Kolmården. Genom Söderköping löper som bekant Göta kanal. Och som i alla kanaler och vattendrag fanns förstås ett lokalt gräsandsgäng. När vi strosade längs kanalen efter det obligatoriska fotot vid Söderköpings slussport gick vi förbi en liten park alldeles bredvid kanalen. Där strosade (i likhet med oss) ett gräsandspar i gräset, pickandes efter mat under förnöjsamt snattrande. Vi stannade till i hopp om att få några bra foton. Och vi valde verkligen rätt par för det, visade det sig. Jag tror dessa två var Söderköpings and-fotomodeller. De ställde så snällt upp sig i olika positioner, flyttade runt och stod emellanåt alldeles stilla så man verkligen kunde mixtra med fokus. Helt otroligt! Vi gjorde bara en miss – vi hade glömt ersättningen. Vi hade ingen mat att bjuda på. Det var ju förstås därför änderna var så närgångna – de var vana att få mat av alla förbipasserande. De gav förstås blanka den i själva fotograferandet…. När det stod klart för dem att godbitarna skulle utebli fällde de ut vingarna och fladdrade snattrande ner i kanalen. Jag kan ju inte klandra dem. Vem vill ställa upp utan ersättning? 😉

Därmed var fotosessionen över och vi återvände till bilen för färd norrut igen. Men med oss hade vi ett gäng bra foton. Och ett av dem ser ni nedan, efter faktadelen. Det blev så bra att jag tyckte det dög för att illustrera veckans fågel denna gång.

Gräsand (Anas platyrhynchos)

Gräsanden är vår största och vanligaste simand, som anses vara stamfader till tamankan. Förekommer oftast i närheten av människan, gärna i parkdammar. Under parningen uppvaktas honan av flera hanar. Parningen kan bli så våldsam att honan nästan våldtas eller dränks.

Hanen är omisskännlig med helt grönt huvud, som ser blåviolett ut i ett visst ljus, med vit halsring och kastanjebrunt bröst. Gul näbb, grå rygg och buk. Svart stjärt med en liten fjäderkrok. Blå vingspegel med vita kanter, som syns i flykten. Honan har orangefärgad näbb och brunfläckig dräkt med vitkantad blå vingspegel. (Honans vingspegel syns bra på det mittersta fotot nedan).

Lätet: hanen har ett fint visslande pjy i samband med spel och parbildning, annars hörs året runt ett rääp eller från honan ett hackande rap-rap-rap.

Gräsanden äter mest vattenväxter som den bl a tar genom att skumma i vattenytan eller hämtar under vattenytan, då den står upp och ner som en kork. I parker äter den även bröd, säd och frön.

Återfinns i slättsjöar, småsjöar, parkdammar, myrar, mossar och grunda kustvatten. Kan även häcka på balkonger och ibland långt från vatten i stadsmiljö.

Den är vanlig i hela landet utom i högfjällen.

söderköping_gräsänder

 

 

Datum: 20 juni 2013 
Ämne: Veckans fågel

God förmiddag!

Det är förvisso bara torsdag idag, men ni får ändå Veckans fågel redan idag. Imorgon fredag är det ju som bekant midsommarafton, och då har i alla fall inte jag för avsikt att sitta vid datorn.

Jag vet inte hur det är med er, men för egen del har jag blivit mycket mer uppmärksam på vilka fåglar jag stöter på ute i naturen sedan vi började med Veckans fågel. Förut hade jag bara koll på hur de vanligaste arterna såg ut och lät: talgoxe, koltrast, bofink, lövsångare och några till. Förbiflygande fåglar ägnades inte så mycket uppmärksamhet, och de flesta fågelläten försvann i en blandad bakgrundssymfoni som fick etiketten ”fågelsång” rätt och slätt. Så är det nog för de flesta av oss, gissar jag.

Men nu däremot, är jag ständigt nyfiken och uppmärksam när jag är utomhus. Så fort jag ser eller hör en fågel stannar jag för att titta eller lyssna, och memorera så gott det går. Så snart jag kan försöker jag sedan slå upp eller ”googla” vilken art det var. Det är med andra ord som det brukar med ett ”Veckans”-projekt: man blir mer och mer intresserad och lär sig mer och mer om ämnet.

Det här kom upp i ett samtal jag hade med Mattias häromdagen. Vi pratade lite om valet av fågel för denna vecka, jag ville testa några idéer. Då gled vi in på ämnet förkunskaper och Mattias undrade hur mycket jag egentligen vet om fåglar. Svaret är: inte så mycket som jag tror att ni tror att jag kan. En del kan jag, men mest har jag ett intresse att vilja lära mig. Precis som ni. Och det gör jag genom att skriva om fåglarna. Vi lär oss tillsammans, det är ju det som är så kul!

I onsdags kväll, till exempel, när jag var ute en sväng i motionsspåret, flög en liten svartvit fågel med grå inslag förbi mig och satte sig på en gren vid stigen. Hjässan var svart, kinderna vita och kroppen gråaktig. Den sjöng inte, så jag kunde inte gå på lätet utan försökte istället memorera teckningen för att kunna slå upp den senare. Jag gissade på svartmes eller kanske svarthätta. Men jag hade helt fel. Det visade sig nämligen vara en talltita. Och i söndags fick jag se och höra en märklig och kaxig sångare i vassen på Gålö. Det var troligen en kärrsångare, fick jag veta. Och en annan kväll helt nyligen fick jag höra taltrasten. Man kan lätt missta den för koltrasten (det har jag gjort hittills), men taltrasten ”pratar” mer fram sin sång än sjunger. Den är skygg, så man ser den sällan, men när man väl vet hur den låter så hör man den ofta, ofta.

Det finns HUR MÅNGA fåglar som helst därute som bara väntar på att upptäckas. Och det är så kul när man lyckas identifiera dem. Kommer ni ihåg när jag skrev om trädgårds-sångaren? Att anledningen till att jag spelade så många sångarläten (och därmed lockade fram trädgårdssångaren) var att jag ville hitta en sång jag hört hemmavid och inte kände igen? Men inte lyckades?

Nu har jag hittat den. Och som så ofta av en ren händelse. När jag skulle leta rätt på min skönsjungande vassångare från Gålö (dvs kärrsångaren) råkade jag ramla in på P2-fågeln på Sveriges Radios sajt. Jag surfade runt lite och hamnade på G i bokstavsordningen. Klickade av en slump på grönfinken, som jag kände igen eftersom vi hade den som veckofågel i våras. Och där var den ju, drillen! Ha! Det var alltså en grönfink jag hade hört! Eller, en fuskande grönfink ska jag säga. ”Min” grönfink körde inte hela drillen, utan hade liksom valt ut några enstaka läten ur hela sången som den körde om och om igen. Det var inte så himla lätt att känna igen den då…..! Men nu är mysteriet i alla fall löst.

Besök gärna P2-fågeln ni också, det är en riktigt bra sajt.

Men nu till fågeln för veckan. Vi började bekanta oss med sommarens budbärare nummer ett, när vi tittade på hussvalan för några veckor sedan. Nu fortsätter vi med svalorna och griper oss an den absolut mest kända svalan, nämligen ladusvalan. Den är unik med sin rostfärgade panna och haka och lätt att känna igen när den sitter på telefontrådarna jämte andra svalor.

Jag har tyvärr haft rätt dålig koll på svalor, men efter hussvalemejlet och dagens mejl om ladusvalan har jag nu mer på fötterna. Rött nylle och långa stjärtspröt = ladusvala. Knubbig och blåsvart med korta spröt = hussvala. Check.

Ladusvala (Hirundo rustica)

Ladusvalan, 19-22 cm lång med stjärtspröt, är vår mest kända svala. Svepande flyger den över gårdar och ängar med boskap. Häckar i ladugårdar med kor, alltid nära människor.

Ladusvalan är utdraget slank och karakteristisk med sina långa stjärtspröt. I bra ljus ser man tydligt den blå översidan med de svarta vingarna, den vita undersidan och den rostfärgade hakan och pannan, som ingen annan svala har. I dåligt ljus gör fågeln ett helt svartvitt intryck.

Lätet är ett skarpt och ljust vit eller vitt-vitt. Sången är ett pratande kvitter, ibland knastrar det. Vuxna par signalerar och samspråkar mycket. Ungarna tigger högljutt när de vuxna är på ingång i stallet.

Huvudfödan insekter jagar den i flykten. Dricker som andra svalor under skickliga flygmanövrer direkt från vattenytan.

Ladusvalan är nära knuten till landsbygden. Häckar oftast på takbjälkar i ladugårdar eller stall och är ganska orädd. Den öppna kopp som utgör boet byggs av lera och saliv. Det placeras ibland på ställen med mycket liv och rörelse. Kan häcka under broar och liknande överbyggnader. Under höstflyttningen övernattar ofta stora flockar gemensamt i slättsjöars vassområden.

Ladusvalan häckar vanligt i hela landet utom i fjällen. Den övervintrar i södra Afrika och återkommer som den första av svalorna i april-maj.

Ladusvala Foto: Jari Peltomäki http://www.luontoportti.com/

Ladusvala
Foto: Jari Peltomäki
http://www.luontoportti.com/

 

 

Datum: 28 juni 2013 
Ämne: Veckans fågel

God morgon!

Molnen har tillfälligt givit vika och ger oss därmed en strålande sommarmorgon, denna sista fredag i juni. Så vi börjar dagen med sol och en fågel.

Det verkar inte bättre än att jag har missat dem i år. Fågelungarna på gården, alltså. Jag har tittat och tittat varje morgon, men inga små tippande sädesärleungar i sikte. Inga andra ungar heller för den delen. Det enda djurliv i sandlådan utanför har varit skränande björktrastföräldrar och en hare som brukar ligga och tryna invid staketet, alltid på samma ställe. (Den där haren är förresten en rolig en. Den dök upp första gången förra sommaren, och då trodde jag först att det var en gammal leksak/tygtrasa som låg slängd i sanden. Den ligger där hela dagarna, alldeles stilla i flera timmar, tills någon liten telning stormar in och gör anspråk på gungorna varpå haren förstås raskt beslutar sig för att skutta till skogs. Häromdagen kom ytterligare en hare in i sandlådan, och då blev det slagsmål om vem som skulle få ligga på ”harplatsen”. Till saken hör att sandlådan är stor, och dessutom finns både en gräsmatta och en skogsdunge alldeles intill. Jag menar, varför sova i en sandlåda, liksom?)

Jag berättade ju om att fåglar brukar bygga bo i håligheter under fönsterblecken i våra 60-tals lägenhetshus. De har varit färre i år, men jag har sett åtminstone ett pilfinkspar snett tvärsöver från vårt köksfönster, och många sädesärlor som pilat fram och tillbaka över gårdsplanen med käk i näbben. Dvs de borde ha ett bo i närheten. Men inga ungar på gården, inte. I alla fall inte ännu. Mina fågelgrannar björktrastarna, som jag har ett hatkärleksförhållande till (i söndags var det en som tjek-tjek-tjek-skränade precis HELA dagen – inte en chans att koppla av med en bok på balkongen!) tycks inte ha fått ungar på vingarna ännu. Så det kanske blir lite underhållning i form av vingliga björktrast-ätteläggar på gården ändå. Vi får se.

Vi har tidigare haft fåglar boende under vårt alldeles egna fönsterbleck, till stor glädje för mig (och till stort förtret för katterna – de hörde fåglarna på andra sidan den tunna väggen men kunde ju inte fånga dem). I år tycktes dock inte bostaden ha någon hyresgäst. Men häromdagen passerade jag vår port med cykeln, på väg till cykelrummet några portar bort, och tittade av en händelse upp mot vårt arbetsrumsfönster. Och där! En liten brunaktig tätting landade skickligt på stenväggen och krånglade sig in under vårt bleck. Ha! Vi tycktes ha hyresgäster ändå! Men vilka? Var det en pilfink, eller en talgoxe kanske? Jag stod kvar på gångvägen, hållande i cykeln och spanande upp mot mitt fönster, i väntan på att fågeln skulle komma ut igen så jag kunde få se vem det var. Jag väntade. Och väntade. Till slut fick jag nog inse att jag trots allt missat den, och gav upp. I samma ögonblick blev jag varse en granne, boende i en port längre bort, som kom gående med sin rullator. Hon tittade lite underligt på mig när hon passerade. Jag insåg att jag på den raka, långa gångvägen förmodligen varit fullt synlig en längre stund, där jag stod ståendes, med huvudet bakåtböjt och stirrandes upp mot ett fönster, till synes utan någon som helst anledning. Inte alls misstänkt eller underligt. Hm. Jag måste börja tänka på hur jag beter mig ute bland folk.

Men ute i skogen däremot är det fritt fram att stanna upp och lyssna på fåglar. I söndags var jag och maken ute på Gålö (igen) och vandrade Havtornsuddsslingan på ca en halvmil i det härliga sommarvädret. Det är en härlig tur med stenstränder, tallskog, klippor och ängsmark. Lägg till det vågbrus, havsbris och fågelsång i övermått från trutar, måsar och finkar så förstår ni att vi hade en riktigt trevlig runda. När vi passerade ett parti strandtallar hörde vi en särdeles ihärdig bofink. Den sjöng högt och tydligt och väldigt nära. Jag tog tillfället i akt för att bibringa min inte fullt lika fågelintresserade make lite kunskap. Dialogen blev som följer:

”Hör du den där drillen? Vet du vilken fågel det är?”
”Nä.”
”Men kom igen. Den måste du väl känna igen. Det är ju Sveriges vanligaste fink.”
”Jaha.”
”Jamen, det vet du väl vilken det är?”
”Dårfinken?”

Tja. Det är liksom den nivån.

Någon dårfink kan jag dock tyvärr inte erbjuda som Veckans fågel. Istället fortsätter vi på temat svalor. De två senaste gångerna har vi ju tittat på hussvalan och ladusvalan. Denna gång väljer vi en fågelart som många tror är en svala, men som faktiskt inte är det. Den är faktiskt inte ens en tätting, utan en seglarfågel. Jag talar om tornseglaren.

Tornseglare (Apus apus)

Tornseglaren är 16-19 cm lång, väger ca 40 gram och kan bli 4-6 år gammal. Till formen påminner tornseglaren om svalorna, men den är inte närmare besläktade med dessa tättingar – närmaste familjen utgörs istället av bland annat kolibrier… Före 1980 var dess officiella trivialnamn tornsvala, men det var ju mycket missvisande eftersom arten inte är en svala. Så SOF:s namnkommitté bytte namnet till tornseglare istället. Förledet ”torn” har fågeln tilldelats på grund av sin vana att bygga bo i exempelvis kyrktorn.

Tornseglare är extremt anpassade till ett liv i luften och efter att de kläckts befinner de sig i luften från det att de lämnar boet tills de häckar första gången, vilket sker efter två till tre år (!). De t o m sover i luften, alltså. Landar aldrig. Jisses. Den är också en av världens snabbaste fåglar – vid sina flygmanövrer kan den i störtdykningar uppnå hastigheter på över 200 km/h.

Tornseglaren är svartaktigt gråbrun, med undantag för en vitaktig fläck på strupen, som dock är svår att urskilja i flykten. Könen är lika till utseendet. Ansiktet ser framifrån runt ut, ögonen är relativt stora och iris är mörkbrun. Vingarna är mycket långa och spetsiga. De har mycket långa handpennor, men ovanligt korta armpennor. Deras skärlika form är lätt igenkännlig i glidflygningen. Stjärten är relativt kort och kluven. Ben och fötter är mycket små. Den har en klängfot, som inte duger att sitta på en gren eller telefontråd med som svalorna gör, men den kan klänga sig fast vid trädstammar, takrännor och andra ojämna ytor. På grenar eller stänger kan tornseglare alltså hänga, men inte sitta.

Framför allt i sällskap och vid strider är tornseglare utomordentligt högljudda. Det mest påfallande är det höga, gälla och entoniga, ofta uppradat framförda ”srii srii”, som till och med kan överrösta stadens trafiklarm. Lätet hörs särskilt tydligt under kvällar i juni-juli, då de i stora flockar ger ifrån sig skrik i kör, samtidigt som de flyger tätt över hustaken. Dessutom yttrar tornseglare några ytterligare en- eller tvåstaviga läten som ”sprie” eller ”sriiy”. För många är tornseglarens läte sommarens somrigaste ljud.

Louis-Philippe Arnhem har lyckats fånga tornseglaren med både bild och ljud.

Födan utgörs huvudsakligen av insekter och spindlar som tas i flykten. Gapet är stort och fungerar som ett stort fångstnät. Kalla eller regniga perioder, då insektsutbudet är litet kan den förflytta sig många hundra kilometer bort för att jaga. Ungarna i boet försätts då i ett dvalliknande tillstånd tills de vuxna återvänder, vilket kan ta upp till 15 dagar.

Tornseglaren är nära knuten till städer och bebyggelse, men kan ibland hittas i öde skogsmarker. Boet finns i allehanda springor eller sprickor i byggnaders tak och väggar. Även under takpannor, i ventiler och i skogen i trädhåligheter. Flyttar söderut redan i slutet av augusti och början av september, till vinterkvarter i tropiska Afrika, och återvänder till Sverige i maj.

Hur skiljer man då på tornseglare och svalor? Några stora skillnader är:

  • Tornseglarens gälla skrik skiljer sig tydligt från svalornas snarare omärkliga ”pladdrande”.
  • Tornseglarens smala, skärformiga vingar är i jämförelse med den slanka kroppen längre och flygsilhuetten liknar formen av ett ankare.
  • Tornseglaren växlar mellan snabba djupa vingslag och längre glidfaser. Svalornas flykt verkar däremot fladdrigare och mer dansande. De slår dessutom vingarna något bakåt.

Tornseglaren uppträder mycket sällan på marken. Ofta påstås det att arten inte kan eller har mycket svårt att lyfta från plant underlag. Det är inte sant. För en frisk fågel är det inget problem, förutsatt att det finns en tillräckligt fri sträcka för starten. Med fötterna kan fågeln skjuta upp sig 30 till 50 centimeter från marken eller ta sig upp i luften efter en språngmarsch på 3 till 5 steg. Försvagade fåglar kan klättra uppför grenar och träd för att enklare kunna starta därifrån.

Tornseglare Foto: JC Schou www.biopix.net

Tornseglare
Foto: JC Schou
http://www.biopix.net

 

 

Datum: 5 juli 2013 
Ämne: Veckans fågel

God morgon!

Hoppas ni har haft en bra tätting-vecka.

Själv har jag fokuserat på svalorna. Nu när jag äntligen har fått rätt bra koll på skillnaderna mellan dem alla tre, hussvalan, ladusvalan och tornseglaren (som ju inte var någon svala) är det riktigt roligt att försöka artbestämma dem när de dyker upp. Tornseglare har vi periodvis ett helt gäng som far omkring ovanför taken hemma. Tidigare har jag alltid trott att det var hussvalor, men nu vet jag bättre. Det är lätt att känna igen dem på ljudet, ni vet det där srii-ropandet, men skulle man till äventyrs missa det avslöjas de av sin form. De ser verkligen ut som små ankare där de flyger omkring. Vingarna är mycket längre än hussvalornas. Nu när man vet skillnaderna är det ju plötsligt så enkelt!

Hussvalor såg vi många av ute vid Häringe slott, där vi var och badade i helgen. De for tätt, tätt, lågt och snabbt över gräsmattorna och vattenytan i jakt på insekter. Vilken härlig upplevelse att simma omkring i vattnet en solig dag och titta på svalor som for förbi ovanför. En slog sig rentav ner på en gammal bryggstolpe en bit bort i vattnet för att putsa sig, vilket gav ett bra tillfälle att hinna titta närmare. Den satt där säkert en halvminut. Så länge har jag aldrig sett en svala sitta stilla(!)

Fast till sist tyckte jag att allt såg ut som svalor. Särskilt i motljus. Vid ett tillfälle deklarerade jag glatt till maken att ”där kommer en tornseglare igen!”. Och så flög den förbi oss, ur motljuset, och det blev pinsamt uppenbart att det var en fisktärna. Maken skrattade gott. Hm.

För övrigt kan jag meddela att jag nu är lycklig ägare till boken Fågelsång, som jag tipsade om i ett tidigare veckobrev. Jag kan verkligen rekommendera den. Den är ett fantastiskt hjälpmedel för den som i likhet med mig och Diana ”inte känner igen och skillnad på fågelkvitter” (det var ett så bra uttryck, Diana, tack!). Jag har läst det mesta och lyssnat igenom de flesta lätena redan. Maken har väl inte riktigt delat entusiasmen, utan flytt till sin dator och sina hörlurar för att få lugn och ro… Hur som helst, en bra bok. Om ni är fågelintresserade och vill lära er (eller barnen) mer om läten, köp den. (Dessutom finns det uttag för hörlurar, upptäckte jag häromdagen.)

Igår morse chockstartade jag kroppen med en halvtimmes simning i Eriksdalsbadets utomhusbassäng. För er som inte varit där är det ett fint område med gräsmattor, servering och flera bassänger. Riktig strand/semesterkänsla, alltså. Och som vid alla badplatser och glasserveringar finns förstås fåglar. Sparvfinkarna gråsparv och pilfink är givna, och på gräsmattorna sprang ett gäng björktrastar omkring och letade mask. Men den stora överraskningen, som fick mig att önska att jag tagit kameran med mig, var strandskatorna. Jag kunde inte riktigt tro det. Strandskator här? Jag stannade till och tittade lite extra. Och jodå, nog var det tre strandskator som pickade omkring runt serveringen.

Jag menar, strandskatan är ju en vadarfågel. Som håller till vid stränder. Och äter musslor. Jag citerar ur Wikipedia: ” Den trivs på öppna strandmarker och strandängar samt på sand- och grusstränder. Den kan även ses på åkrar längre inåt land.”…” Vid kusten lever den främst av musslor, medan mask utgör huvudföda längre inåt land.” Jag tycker nog inte att klorerade pooler på Södermalm kan beskrivas som öppen strandmark eller sandstrand. Och inte heller att brödrester från serveringar motsvarar musslor. Men jag kanske är småsint och fyrkantig. Dessa moderna strandskator kanske klassade gräsmattorna som åkrar, och hade för avsikt att (i likhet med björktrastarna) gräva upp mask när de var färdiga med matresterna/musselsubstituten. Det gäller att anpassa sig till förhållandena, typ. Skoj var det att se dem i alla fall.

Något annat som också är skoj är min nyfunna kontakt med hyresgästerna under mitt fönsterbleck. Ungarna är kvar i boet, och det tjattras och pips hela dagarna. Av lätet att döma är det pilfink det handlar om. Om nu ungarna låter likadant som de vuxna fåglarna. Det är en lite lustig känsla att stå vid fönstret inne i sitt arbetsrum och höra fågelungarna i väggen några decimeter bort, men inte se några. Imorse hann jag skymta den bruna skuggan i form av en förälder igen, på väg in med käk. Pipandet nådde ett crescendo, innan det återtog normal ljudnivå igen. Ibland tycker jag synd om fågelföräldrarna. Hur mycket käk de än hämtar är ungarna aldrig mätta eller nöjda. Ständigt pipande efter mer. Vilket dygnet runt-jobb.

Inför valet av fågel för denna vecka hade jag inga direkta idéer. Ingen inspiration alls. Så blir det ibland. Då brukar jag rådfråga någon av er på listan. Den här gången valde jag att fråga maken. Och han ville ha en uggla. Hm. Jag hade ju tänkt mig en tätting. Detta är baksidan av att rådfråga. Man måste liksom följa rådet, annars kan det bli upprörda och besvikna känslor. Men med tanke på att jag utsatt honom för mitt fågelintresse rätt intensivt på sistone (bofinken på Gålö, fixeringen vid svalor, ständigt spelande av fågelläten – för att bara nämna några aktiviteter) kände jag mig lite föranledd att tillmötesgå hans önskemål.

Så fågel för denna veckan blir vår mest välkända uggla, kattugglan.

Den här ugglan tror jag faktiskt att jag har haft turen att få se. I höstas var vi en sen eftermiddag på väg till Biskops Arnö för en tur i de vackra ekhagarna. Strax efter Bålsta, tror jag det var, passerade vi en blandskog med tall- och lövträd. Då fick jag plötsligt se en uggla som satt alldeles stilla på en gren. Rätt stor, gråvit, rörde sig inte en millimeter. Det tog bara några sekunder så var vi förbi (och maken som körde var lite besviken att han missat den), men det var rätt coolt. Och jag tror nog det var en kattuggla, att döma av beskrivningen nedan.

Kattuggla (strix aluco)

Kattugglan är en mellanstor oval uggla med stort runt huvud. Längd 45-47 cm. Den sitter dagtid och trycker som en stor fjäderboll mot en gammal trädstam eller vid en vägg, i väntan på kvällen och natten.

Ansiktet är omgärdat av en stor ring av små fjädrar som tillsammans med de stora svarta ögonen och de ljusa smala ögonbrynen ger den ett milt och vänligt utseende. Två färgvariationer förekommer, en helgrå och en rödbrun. Däremellan olika färgnyanser från grått till rött. Fjäderdräkten är fint streckad och vattrad med mörka och ljusa streck. I flykten upplevs den kompakt, vingarna är korta, breda och kraftigt rundade. De hålls något kupade och förs raskt med stela grunda vingslag.

Kattugglan är den typiska ugglan i skräckfilmer och engelska deckare. Den låter mycket, ibland med ett gällt, gnälligt och tvåstavigt klevit-klevit. Ofta är det honan som använder detta läte. Annars är hoandet utdraget i två helt åtskilda delar. Den senare med vibrato hoooou ho-ho-hoooooou. José Guerra har lyckats fånga ugglan med ljud och bild. Man hör tydligt det första hoandet, och så några sekunder senare det utdragna, vibrerande hoandet. Kolla närmare på den här länken så får ni höra själva: http://www.youtube.com/watch?v=-RXjX8nFCLc

Kattugglans huvudföda utgörs mest av smågnagare som möss och sork, men den äter även insekter, speciellt stora skalbaggar, och en stor variation av småfåglar. Trastar är de största bytena.

Som miljö/boplats väljer kattugglan träd, holkar, byggnader och andra ihåligheter i alla öppna miljöer eller i gles skog med inslag av gamla träd, helst ekar. Ibland mitt inne i städer. Honan kan börja äggläggningen redan i januari, och ha stora tiggande ungar i mars. Ungarna klättrar ur boet innan de är flygfärdiga. Ugglan försvarar ofta området kring boet och ungarna med stor aggressivitet, även mot människor.

Finns i hela södra Sverige upp till Värmland, Västmanland och Gästrikland. Stannfågel.

Kattuggla Foto: Riccardo Di Paola www.owlpages.com

Kattuggla
Foto: Riccardo Di Paola
http://www.owlpages.com

 

 

Datum: 12 juli 2013 
Ämne: Veckans fågel

God morgon vänner!

Ännu en strålande julidag ligger framför oss. Idag är det säkert många som går på semester. Själv jobbar jag ytterligare några dagar.

På temat semester och frånvaro kan jag konstatera att vi nu har kommit till den näst sista Veckans fågel. Nästa vecka blir den allra sista. Sen följer ett rätt så långt uppehåll, som ni kanske minns. (Ville bara påminna och förbereda er (och mig själv) lite…) Vi gläds åt de två brev som är kvar så länge.

Så, vad kan jag ha för spännande fågelupplevelser att berätta om denna vecka? Jo, ett par stycken blev det nog. Bland annat några nyligen flygga skatungar jag såg imorse, förtvivlat kraxande och flaxande för att hålla sig kvar på grenen i trädet invid gångvägen. Som alltid underhållande med den nya generationens anpassning till tillvaron.

Men. Jag tror att det är dags att ta upp fenomenet sjöfåglar i stadsmiljön. Närmare bestämt trutungar som lämnar boet – som inte befinner sig i skärgården.

Häromdagen besökte jag Eriksdalsbadet igen, och på vägen därifrån hörde jag ett högt och envist pipande vid ingången. Det lät som en fågelunge modell större. Och mycket riktigt – när jag kom ut genom svängdörren kilade plötsligt en gråtrutunge förbi strax framför mina fötter, envetet pipande. Ni har säkert hört det ljudet, rätt högt och skärande, och ofta ackompanjerat av föräldrarnas välbekanta skränande där de cirklar omkring ovanför.

”Så nu är det dags för årets kull”, tänkte jag. Plötsligt ser man samma situation överallt i storstan: en liten skrikande trutunge och skränande föräldrar som inte riktigt vågar landa på grund av trafik, gående människor och annat. I onsdags eftermiddag såg jag ännu en unge, mitt på Biblioteksgatan där den korsar Mäster Samuelsgatan. Föräldrarna kretsade ovanför och landade korta stunder med jämna mellanrum, men de var väldigt stressade – alldeles för mycket folk och bilar. Helt fel ställe för en trutfamilj, tycker man (om de nu inte var ute efter lite lyxig shopping på Ralph Lauren, men det tror jag inte var fallet….).

Ofta stöter man på ungarna mitt inne i stan, långt från vatten, där de traskar runt på asfalten, och ser så miserabla ut som bara halvvuxna fåglar som inte kan flyga gör. Sådana här situationer brukar locka fram djurvännerna i de flesta. Man vill ta hand om den där stackars ungen som hamnat så fel, och börjar ställa ut vatten och brödbitar och annat. Det är ju gott och väl tänkt, men helt i onödan. Föräldrarna har järnkoll på sin unge och tar hand om den. Anledningen till att den tufflar omkring i asfaltsdjungeln är helt enkelt att föräldrarna blivit urbaniserade. Våra höga hustak är perfekta substitut för klippor och erbjuder bra bomöjligheter. Problemet är att ungarna är programmerade att lämna boet och ta sig runt på egen hand långt innan de är flygfärdiga. På en kobbe i skärgården är det inget problem, de trillar i vattnet och kravlar sig upp igen. Men inne i stan går det liksom inte att ta sig upp på hustaket igen när man väl trillat ner på gatan.

Men som sagt, föräldrarna överger inte ungen, tvärtemot vad många tror. De fortsätter att ge den mat och vatten. Och så småningom, om allt går väl och den inte faller offer för alla faror, blir ungen flygfärdig och ger sig efter några prövande tag iväg och klarar sig själv.

Det bästa man kan göra, hur hårt det än kan låta, är att låta ungen vara. Fler djurungar dör varje år pga missriktad djurvänlighet än för att folk låtit bli att ingripa. Så gå förbi, lämna dem ifred, låt föräldrarna göra sitt jobb. De är vilda djur, de är inte skadade, de behöver inte vår hjälp. Vi kan inte trolla bort bilarna eller alla andra faror som hotar, även om vi skulle vilja. Bit ihop och gå vidare. Och håll dina eventuella hundar och katter borta, förstås.

För några år sedan, när jag bodde i Västerhaninge, var det två trutungar som trillade ur boet för tidigt på min bakgård. De tog skydd på en gammal bollplan som inte längre användes, där de satt och tryckte tillsammans under en buske. Som tur var fanns det gott om gräsplaner i närheten, och ingen biltrafik. Naturligtvis blev jag alldeles engagerad och googlade vad jag skulle göra. Och det var ju – ingenting. Föräldrarna var hela tiden i närheten, liksom flera andra vuxna gråtrutar, och de skötte tillsammans om ungarna och gav dem mat. Någon granne, som också engagerat sig i det lilla syskonparet, ställde ut en liten balja med vatten som de kunde svalka sig och plaska runt lite i. Det var uppskattat. Mitt bidrag fick bli att hjälpa till att byta vattnet. Det behövde göras rätt ofta – gråtrutar är rätt grisiga fåglar…

Jag kunde följa deras uppväxt hela sommaren, såg hur de sakta blev större och tuffare. Dunet försvann och ersattes med fjädrar, och de började så smått flyga runt inne på planen för att pröva sina vingar. En dag i slutet av sommaren var de plötsligt borta. De hade klarat sig, hela vägen från små dunbollar till stora, fullvuxna fåglar som nu var på väg mot egna äventyr. Rätt fantastiskt och lite osannolikt att ha fått vara med om, i en liten betongförort långt från havet.

Så här såg de ut som halvvuxna:

trutungar

Om ni vill läsa mer om vad som gäller för djurungar och skadat vilt (t ex får man inte ta hand om dem hur som helst utan tillstånd) kan ni läsa på KFV:s, Katastrofhjälp för fåglar och vilt, hemsida, eller Viltjouren.

Här hittar ni tips om hur ni kan hjälpa djur med mat och vatten när det är väldigt varmt (som nu) eller kallt ute. Genom att vattna gräsmattan extra mycket kan man hjälpa igelkottarna och björktrastarna att hitta mask, som ju drar sig undan när det blir varmt, varpå igelkottar och fåglar får gå hungriga.

Naturvårdsverkets sida finns mer råd om vad man gör när man hittar olika typer av fågelungar. Rent generellt gäller: betrakta inte ungen som övergiven, föräldrarna är i närheten. Och klappa inte ungen, fjädrarna tar skada!

Annars börjar jag se fram emot att få se gräsmattan hemma befolkas av årets ungar. Björktrastungarna är fortfarande inte på benen här. Sena i år. Och nu har äntligen ”mina” pilfinksungar lämnat sitt bo i min vägg – tystnaden som infann sig är en lättnad. De höll verkligen låda dygnet runt.

Nu över till fågeln för veckan. På sista tiden har vi gjort så många avsteg från tättingskolan och tittat på ugglor, svalor och änder, så denna gång får det faktiskt lov att bli en tätting. Valet föll på talltitan. Den hade jag ju turen att få se häromveckan på väg ut i löpspåret, som jag skrev i veckobrevet den 20 juni: den där lilla gråsvartvita rackaren som satt och tittade på mig utan att säga ett ljud, så att jag inte kunde identifiera den på lätet. Nu är det talltitans tur att få vara med som Veckans fågel.

(Fotot nedan visar precis hur ”min” talltita satt och tittade på mig – exakt samma vinkel….!)

Talltita (Parus montanus)

Talltitan är 12 cm lång med svart hjässa och nacke, stor vit kind och svart hakfläck. Svaga ljusa streck, som en panel, på vingen. Gråbrun ovansida, ljus undertill. Den är mycket lik entitan, men är mer uppburrad, har proportionellt större huvud och är på det hela taget mer kramgo än denna.

Lätet är ett typiskt lockläte tsi-tsi-täee-täee med nasala, nästan arga ä:n. Sjunger vemodigt tiu-tiu-tiu i överdrivet långsam pratande takt.

Juliusz Uciński har fångat lätet i ett kort ljudklipp.

Huvudföda under sommarhalvåret är insekter och spindlar, på vintern frön.

Föredrar främst barrskog, även bland- och fjällbjörksskogar. Häckar allmänt i hela landet utom på Gotland. En stannfågel som strövar lokalt på vintern.

Talltita Foto: Roger Olander http://www.lintukuva.net/

Talltita
Foto: Roger Olander
http://www.lintukuva.net/

 

 

Datum: 17 juli 2013 
Ämne: Veckans fågel

God förmiddag på er!

Vi har nått mitten av juli. Sverige har verkligen semesterstängt. Det är alltid lika fascinerande hur de gigantiska folkmängderna i kollektivtrafiken bara försvinner när kalenderdagarna i juli når tvåställighet. Poff, liksom.

Så. Vad skriver man om i sitt sista fågelmejl på ett tag då?

Jag kan ju nämna att jag vid ett kort stopp i Mariehamn vid en Viking Line-kryssning i helgen kunde konstatera att gråtrutar och hussvalor förekommer även på Åland. Jag misstänker dock starkt att gråtrutarna följt med från Stockholm, för de hade ingen åländsk brytning alls i sitt skränande.

Gott om skarvar var det i skärgården också. Det såg nästan lite slarvigt ut. Det är ju viktigt att tänka på att täta ordentligt, särskilt vad gäller badrumsskarvar har jag hört.

Ombord på själva båten var det nog fyllkajorna som var mest talrika. De förekom oftast i större sällskap, men ibland kunde man se någon enstaka individ driva omkring lite planlöst och vilset i jakt på artfränder. Fyllkajorna är vanligen ganska högljudda och störande, men vid den här resan höll de sig förvånansvärt lugna. Lokalt förekommande var också gallskrikor (jag jobbar fortfarande på klassificeringen, Mathias), främst i Knattelandet och ofta yngre individer. Där höll de ihop i små grupper och triggade varandra att med jämna mellanrum utstöta höga och genomträngande läten för att påkalla sina uttröttade föräldrars uppmärksamhet.

I övrigt skymtade jag en och annan glasstrut, liksom någon enstaka nattuggla. De senare kan man ofta se häcka i baren eller på dansgolvet, men först efter solens nedgång.

En art jag hade hoppats på att få se var den rostbruna fönsterhaken, men eftersom hyttfönstren inte gick att öppna lyste den med sin frånvaro. En liten besvikelse, faktiskt.

Nej, om vi skulle bli lite seriösa.

Vad tror ni om en liten hopknytning av vinterns och vårens alla mejl, kanske? Tänk bara på allt vi har lärt oss, alla arter vi har stött på och alla fågelupplevelser vi haft. Jag räknade igenom alla arter vi har haft med hittills. Det blev 25 stycken. Många fler än jag trodde. Kommer ni ihåg dem alla? Det gjorde inte jag. Talgoxe, blåmes, kungsfågel, grönfink, steglits, sidensvans, bofink, gråsparv och pilfink, sädesärla, gluttsnäppa, gräsand, björktrast, sädesärla ….. för att bara nämna några. Det är verkligen en lång lista. Och bara en bråkdel av vad som finns.

Och vad mycket annat vi också har lärt oss. Till exempel hur och med vad man ska mata våra övervintrande fåglar, vare sig de är små mesar eller stora änder. Eller vilka vinterfåglar som är vanligast vid fågelborden, tack vare rapporteringen till ”Vinterfåglar inpå knuten”. Vi har lärt oss vad man ska göra om man ser förvirrade gråtrutsungar i storstäder. Och hur man ser skillnad på en kanadagås och en vitkindad gås, eller på en pilfink och en gråsparv. Och för min egen del har jag också lärt mig att allt som flyger i motljus inte är hussvalor, att fladdrande skräp inte alltid är skräp utan kan vara gluttsnäppor och att idogt spelande av fågelsångssnuttar ur en bok kan locka fram levande exemplar för en live-duett.

Egna härliga berättelser har ni också delat med er av: Arne om tjäderhönan vid utomhusgymmet: ”PT-hönan”, Diana med sin långa lista på arter vid ett värmländskt fågelbord och beskrivning av sonens kråkjakter, Christina och hennes svartstjärtar vid sommarstället, Johanna och ”transtrumporna” på Öland och Ebba som hittat en sidensvans vid ”fel” årstid i Norrland. Och inte minst Oskars imponerande bröllopsberättelse med hela 22 fågelarter invävda i texten, grymt rolig. Bland mycket annat. Fåglar finns verkligen i våra liv mer än man tror, när man väl börjar tänka efter.

Himla givande det här projektet för alla inblandade, tror jag. Nu känns det ju nästan lite vemodigt. Men min plan och förhoppning är ju att kunna återta skrivandet mot slutet av januari 2014. Det finns ju en hel massa tättingar – och andra fåglar – kvar att upptäcka. Så detta är tack och lov inte tack och adjö i alla fall. Bara ett på återseende. Det hade ju varit för sorgligt annars.

Den sista arten för den här omgången av Veckans fågel får bli ännu en tätting, en som i alla fall jag förknippar med sommaren: rörsångaren. Sommarkopplingen har förstås att göra med att den mestadels hänger i vassen. Vass finns i sjöar, i sjöar badar man, badar gör man på sommaren… Solklara kombinationer. Jag tror rentav att jag har hört den här gynnaren vid ett par tillfällen nu när vi varit ute vid Häringe och badat. Man ser den inte, men man hör den. Inne i vassen. Förstås.

Så. Läs om rörsångaren. Ut och njut, av sommar och fåglar. Det ska jag göra.

Jag har redan börjat…..

Rörsångare (Acrocephalus scirpaceus), 12,5 cm

Rörsångaren håller sig dold i bladvassen. Det är mest genom den ”sävligt” framförda sången i rytmiskt diggande takt som man lyckas identifiera den.

Den är brun och anonym. Ovansidan är gråbrun, med en något rödbrun övergump som kan ses i flykten. Ljus undersida, svagt ljust ögonbrynsstreck och ögonring.

Rörsångarens sång är en monoton ramsa, tet-tet-tiret-tiret-tet-tet, av rytmiskt skärande, kraxigt skrovliga stavelser.

Edwin Bax har fångat en ihärdig rörsångare med ljud och bild på Youtube, kolla här:

Menyn är inte så varierad: rörsångaren håller sig till insekter. Punkt slut.

Rörsångaren föredrar slättsjöar och andra områden med bladvass, men finns även vid åar och sumpmarker. Den häckar vanligt i hela södra och mellersta Sverige upp till Gästrikland och södra Dalarna, därefter längs Östersjökusten till Ångermanland. Sträcker till tropiska Västafrika i aug-sep, åter i början av maj.

Rörsångare Foto: Martien Brand www.commons.wikimedia.org

Rörsångare
Foto: Martien Brand
http://www.commons.wikimedia.org