Veckans fågel mars 2013

Datum: 1 mars 2013 
Ämne: Veckans fågel

God morgon!

Denna vecka fick vi verkligen en föraning om vår, med det fantastiska vårvädret i onsdags!

Just den morgonen började för min del faktiskt med ett riktigt härligt vårtecken. När jag i vanlig ordning släppte ut katten på balkongen på morgonen, vid 05:50, möttes vi helt överraskande av koltrastens underbara sång. Vilket sammanträffande, med tanke på att det var just koltrasten vi hade som veckofågel förra gången. Men det är nog första gången jag hör en koltrast i februari redan. Vilka vårkänslor det väckte! Både jag och katten blev stående i dörren och lyssnade (även om jag misstänker att kattens fascination mer var kopplad till hur hon skulle lyckas fånga upphovet till sången…).

I övrigt måste jag nog börja lämna hemmet tidigare om morgnarna nu för att inte missa tåget. Var och varannan meter stöter jag på fåglar som sjunger för full hals, och självklart måste jag ju stanna och betrakta dem. Häromdagen hörde jag en vacker sång från en trädtopp, och efter en stund fick jag syn på upphovet till den: en större, grönaktig fågel. Grönfink? Stare? Men båda är flyttfåglar och väntas inte åter förrän i mars. Men å andra sidan hade ju koltrasten just konstaterat att våren borde vara här så det kan ju vara flera som fått samma idé… Hm. Vi får väl se om mysteriet får sin lösning.

Men mina vänner, än är inte vintern slut, tyvärr. Det kändes inte minst i kinderna i morse, när både molnen, minusgraderna och nordanvinden var tillbaka. Våra flyttfåglar, och med dem våren, dröjer nog ett tag ännu. Allteftersom de kommer tillbaka kommer vi säkert att behandla dem i veckobreven på något sätt, men tills vidare har vi några fler av våra stannfåglar att bekanta oss med.

Denna vecka ska vi titta närmare på en mes igen, nämligen tofsmesen. Även denna gynnare huserar vid min mors artrika fågelbord. Men det är hon säkerligen rätt ensam om bland oss – detta är en skogslevande fågel som inte förekommer särskilt ofta i stadsmiljö och således inte är en vanlig fågelbordsbesökare. Men har man turen att få höra den råder inget tvivel om att det är en tofsmes man hör – den har ett mycket speciellt läte.

Tofsmes (Parus cristatus)

Uppehåller sig i barrskogen, helst i de yviga grenverken. Den har säregen mönstring på bakhuvudet, som ”ögon i nacken”, en extrautrustning som kan förvilla och avskräcka den farliga sparvugglan.

Denna 12 cm stora mes har en karakteristisk tofs på hjässan. Ger ett brunaktigt helhetsintryck och fin svartvit ansiktsteckning med svart krage och haklapp.

Lätet är ett rullande prululull-tsii-rululul (jisses, det var inte lätt att skriva). Lockar med ett fint si-si-sis, som en övertydlig kungsfågel, och har också ett torrt si-si-tserr. Avslutet är en surrande, fräsande kort drill.

Som föda gäller insekter och granfrön som den lägger upp i depå i trädens grenar.

Häckar sparsamt. Vanlig i hela landet utom på Öland och Gotland och i högfjällen. En mycket stationär stannfågel.

Tofsmes Foto: Edward Johnes http://edwardjohnesphotography.com/

Tofsmes
Foto: Edward Johnes
http://edwardjohnesphotography.com/

 

 

Datum: 8 mars 2013 
Ämne: Veckans fågel

God morgon fågelvänner!

Idag var det återigen kallt, men med solen och ljuset håller vårkänslorna i sig. Och snön må fortfarande ligga kvar, men nu har jag burit ner skidor och skridskor i förrådet. Kanske kommer våren fortare då, tänkte jag.

Denna vecka har jag en härlig fågelupplevelse att dela med mig av. I onsdags hade jag förmånen att få tillbringa en eftermiddag hos mina föräldrar på landet (jag hade under förmiddagen ryckt in som chaufför för att återbörda pensionärerna hem efter ett sjukhusbesök), och naturligtvis passade jag då på att beskåda fåglarna vid det omtalade fågelbordet. Det tog inte ens en minut förrän jag faktiskt fick syn på förra veckofågeln, en tofsmes! Min första! Och sedan dök en kungsfågel upp! Jisses, de är verkligen små!

Knappt hade dock glädjen över dessa iakttagelser lagt sig förrän min mor frågade om jag ville följa med ut och delta i eftermiddagens matning. Om jag ville! På med pappas vedhuggarstövlar och ut med hinken – och kannan, och skopan, och russinpåsarna…. I tur och ordning besökte vi sedan de två (!) matningsplatserna och fördelade ut solrosfrön, jordnötter, havregrynsröra och russin på bord, i hus och på mark. Fåglarna höll sig förstås borta under tiden, men iakttog oss noggrant – de visste mycket väl vilket utbud de skulle kunna kasta sig över så snart vi gått, och tjattrade emellanåt otåligt när de tyckte vi tog för lång tid på oss.

fågelutfodring

När vi väl gått in tog det inte lång stund innan restaurangerna var fullsatta igen. De här arterna fick jag syn på inom bara några minuter: talgoxe, blåmes, nötväcka, kungsfågel igen, koltrast (ett helt gäng), svartmes och mindre hackspett. Till och med nötskrikan gjorde ett av sina sällsynta besök (den är verkligen vacker, jag hoppas vi får se närmare på den i något veckobrev – jag har en historia om det….). Oj, vilket liv och tjattrande det blev! Slagsmål, buffande och knuffande i jakt på godbitarna.

Så här beskriver ornitologen Jan Pedersen en dag vid fågelbordet, och det stämmer mycket väl överens med det jag fick se:

”Om man studerar fåglarna vid fågelbordet lite närmare kan man upptäcka intressanta beteenden. Först ut på morgonen är alltid blåmes och talgoxe. De är hela tiden i rörelse, tar snabbt ett frö i näbben och flyger direkt iväg till närbelägen skyddad gren där de hackande bearbetar maten. Är man först ut är risken större att sparvhöken eller sparvugglan tar en, så det gäller att vara överdrivet försiktig. Snart anländer de lite mer avvaktande grönfinkarna, och kanske också gråsparv och pilfink, gärna i flock, som lugnt och stilla avnjuter godsakerna både på och under fröautomaten. Är man i flock kan man alltid lita på att någon i sällskapet upptäcker en eventuell fara.

Rätt som det är kan den råbarkade nötväckan komma farande, och med sitt respektingivande mordvapen till näbb blir den snabbt helt ensam på fågelbordet tills den hugger ett frö och flyger iväg igen. Koltrasten verkar hålla vinterrevir och kan bli riktigt elak, speciellt mot sina artfränder. Den hoppar stöddigt på marken och knycker irriterat uppåt med stjärten, allt för att inge respekt. Räcker inte det tar den till sitt metalliskt hamrande läte, och den enda som inte låter sig imponeras är den ännu större och starkare skatan.

”Störst går först” och ”The winner takes it all” är lagar som gäller vid utfodringsplatsen, så de minsta och mest försvarslösa har lärt sig ett knep. De ger plötsligt falskt larm och varnar helt enkelt för fara, vilket innebär att utfodringsplatsen avfolkas i panik, och för en stund ser mesarna sin chans igen.”

Jag blir lite imponerad av de små mesarnas kaxighet, så jag tycker vi tittar närmare på ännu en mes, nämligen stjärtmesen. En fågel full med energi som på senare år börjat dyka upp i små grupper vid min mors fågelbord. Men de tycks precis som domherrarna bara komma fram när det är riktigt, riktigt kallt, så det dröjer nog till nästa vinter innan jag får se en.

Stjärtmes (Aegithalos caudatus)

Svartvita dunbollar med osedvanligt lång och ”påklistrad” stjärt. De är orädda fåglar och hela tiden på väg. Plötsligt befinner de sig alldeles runt omkring dig, nervöst klippande med vingar och stjärt, innan de lika snabbt försvinner igen.

Huvudet är helvitt. Ovansidan är svartaktig med rödbruna skuldror och svart stjärt. Färdas nästan alltid i artrena småflockar och håller sig gärna i utkanten av meståg.

Den lockar med ett fint sii-sii-sii, renare och mer distinkt än blåmes, och med ett karakteristiskt fylligt kort surrande tjerr. Även försiktiga klickljud. Sjunger en blåmeslik drill py-py-p-py.

Åter företrädesvis insekter och håller till i skogar med stora lövinslag och fuktiga stråk. En stannfågel. Finns i hela landet utom i större delen av Lappland och västligaste fjälldominerade Jämtland och Härjedalen.

Stjärtmes Foto: Nigel Blake http://orientalbirdimages.org/

Stjärtmes
Foto: Nigel Blake
http://orientalbirdimages.org/

 

 

Datum: 15 mars 2013 
Ämne: Veckans fågel

God eftermiddag fågelvänner!

Under den gångna veckan har vintern gjort ett återtåg. Sådana här minusgrader har jag aldrig upplevt i början av mars förut. Mitt knep för att få våren att komma fortare, att ta ner vintersportprylarna i källaren, tycks alltså inte ha fungerat. På radion hör man rapporter från ornitologer som meddelar att de ankommande flyttfåglarna söderifrån faktiskt har ändrat sig och vänt igen. Det var för kallt. Kan inte säga att jag klandrar dem.

Men våra stannfåglar är tydligen av en annan åsikt, att döma av den fågelsång man möts av varje morgon. I onsdags hörde jag koltrasten igen – i 10 minusgrader. Talgoxarna försöker överrösta varandra, finkar och mesar piper från buskagen. Trots kylan. Jag undrar hur de har kraft och energi att sitta och sjunga när det är så kallt, men det kanske har något med det återvändande ljuset att göra. Typ ”nu är det ljusare igen grabbar, dags att vrida på charmen och locka brudar!”

Självklart är fåglarna beroende av stödmatning från fågelborden ett tag till, särskilt när det är så här kallt. Men det är ju inte möjligt för oss alla att mata hur som helst. Ute i buskage är det ju ok, men såvitt jag vet är det inte tillåtet att i något flerbostadshus mata fåglar från balkong eller fönster. För egen del har jag alltid bott i lägenhet, men på alla ställen jag bott på har det varit möjligt att på gårdarna hänga ut mat till fåglarna. Vi var ofta flera grannar som hjälptes åt. Ambitionsnivån var inte lika hög som Grödbyrestaurangens/min mors matning, men talgbollar, nötter, frön och fruktbitar har gått att ordna.

Men för fyra år sedan flyttade vi in i vad som visade sig vara ”BRF Fascisten” – här skulle inte förekomma någon fågelmatning, det drar till sig råttor och annat otyg. Möjligen kunde man tänka sig att tillåta det längst bort i området, i skogen invid motionsfältet. Men där hade man ju ingen uppsikt över matningen: för att fylla på när det tar slut, eller se vilka fåglar som besökte matningen. Till saken hör att vi till ytan är en stor förening, 15-20 låghus med 600 lägenheter och många grönytor, skogsdungar, kompost och vackra trädgårdar – en matningsplats här och där skulle inte störa, tyckte jag. Så jag halvtrotsade beslutet och hängde ut lite mat vid skogsdungen närmast mitt hus – den är rätt stor, och skog som skog tänkte jag. Här skulle ingen granne bli störd av nedskräpning, och jag såg stället från mitt köksfönster.

Matpåsarna blev till glädje för många mesar – och fick hänga i två dagar. Sedan klippte någon nitisk styrelsemedlem bort dem. När jag kom hem en dag hängde bara trådarna kvar. Sen dess har jag inte vågat försöka. Men några av mina grannar som bor i marknivå och har en liten täppa har hängt ut mat då och då har jag sett, innanför sina staket. Så några av oss gör uppror i det tysta….Heja!

Nu till något roligare. Häromdagen hörde jag en riktigt underbar drill från ett av gårdens träd. Jag kände inte igen den, men hoppades på att vi kanske skulle råka på upphovet till den hos någon av våra kommande veckofåglar. Jag vill verkligen lära mig mer om att känna igen läten.  Och så visade det sig att vi fick jackpot redan nu! När jag valde ut denna veckas fågel, ännu en av våra stannfåglar, och läste om dess läte så insåg jag att det var den jag hade hört. Kraftig, drillande sång med ett läte likt en kanariefågels. Ni som i likhet med mig har haft lyckan (?) att ha en kanariefågel förstår precis vad som avses – långa drillande, bräkande, tjatande läten som man ibland har svårt att göra sig hörd över. Vacker i all sin kärvhet.

Och upphovet är – trumvirvel – grönfinken!

Grönfink (Carduelis chloris)

En av trädgårdens och fågelbordets vanligaste besökare.  Den kan tas för en på tok för tidig lärka, då hanen i en jublande fjärilslikt vimmelkantig sångflykt för vingarna högt och djupt och långsamt roende.

15 cm lång, stor, muskulös och bullig gulgrön fink med kraftigt huvud och näbb. Båda könen är grågulgröna med tydligt gult band utmed handpennor och stjärtkant. Ungfågeln är grågrön och mer streckad. Kraftfull i den lätt böljande flykten där det gula partiet på vingen syns tydligt.

Den härligt påträngande sången är ett tidigt vårtecken. Stark, drillande och kvittrande. Som en grov kanariefågel med karakteristiska kiknande eller bräkande dschääärsh. Under häckningen sjunger hanen från en högt belägen sångplats eller i sångflykt. Lockar med studsande djyryrdytt.

Äter frön, växtdelar, skott, frukter, bär och knoppar. Föredrar öppen natur som ängs- och hagmarker och parker. Finns i hela landet utom i fjällregionen. Nordliga fåglar flyttar till Europa i okt-nov, åter i mars-apr. Sydliga fåglar stannar. Ses vintertid ofta i stora flockar.

Grönfink Foto: Marek Szczepanek commons.wikimedia.org

Grönfink
Foto: Marek Szczepanek
commons.wikimedia.org

 

 

Datum: 22 mars 2013 
Ämne: Veckans fåglar

God morgon vänner!

Vintern har verkligen återtagit herraväldet denna vecka (vem beställde all den här kylan – och snön?). I onsdags konstaterade jag att det var vårdagjämning medan jag dystert såg snöflingorna falla utanför fönstret.

Men det är bara att hålla ut. Och i tisdags fick jag, trots vädret, faktiskt syn på ett härligt vårtecken när jag satt på morgontåget på väg till jobbet: de första viggarna har kommit tillbaka! De tillhör några av mina favoriter bland andfåglarna. Jag såg dem guppa omkring i små grupper på Riddarfjärdens nyligen islösa vatten i morgonsolens strålar. Oj, det var en riktig kick! Våren är verkligen på väg när flyttfåglarna börjar dyka upp. Nu håller jag utkik efter viggarna varje morgon. Kan inte säga att de blivit fler, men de som är här har i alla fall inte gett upp och vänt tillbaka till värmen…

För er som är obekanta med viggen ser den ut så här. Hanen är svartvit med en tofs bak på huvudet, som gärna blåser upp vid medvind, och honan är mörkbrun. Riktigt vackra är de.

Vigg Foto: Ivan Kruys http://www.pbase.com/

Vigg
Foto: Ivan Kruys
http://www.pbase.com/

Den uppmärksamme läsaren noterar att rubriceringen på detta veckobrev är i pluralform – fåglar. Det är inte med anledning av den ovanstående utvikningen om viggen, utan jag tänkte att vi skulle titta närmare på två tättingar samtidigt denna vecka. De är nämligen mycket lika varandra. Så lika att många ibland tror att det är samma art. Vilket det alltså inte är, och genom att titta på dem tillsammans blir skillnaderna tydliga.

Jag talar om gråsparven och pilfinken. De är bland de vanligaste fåglarna i stadsmiljö, och så sent som i förrgår morse hörde jag dem tjattra i häcken längs gångvägen i morgonsolen när jag var på väg till tåget. Ännu ett vårtecken – godmodigt tjatter. Trots 10 minusgrader. Det lustiga är att man aldrig ser själva fåglarna i de där häckarna, man bara hör dem – de är ju lika grå som grenarna så här års….

Jag trodde länge, precis som de flesta, att de små gråbruna fåglarna var gråsparvar allihop. Jag tror det var min farmor som uppmärksammade mig på att så inte var fallet, utan att det var två arter. Och faktum är att just gråsparven faktiskt är ganska sällsynt, tvärtemot vad man skulle tro. Sannolikheten att det är en pilfink du fått syn på är mycket större.

Vad är då skillnaden dem emellan? Den allra tydligaste skillnaden är att pilfinken har en vit kind med svart fläck – det har inte gråsparven. Den har grå kinder. Pilfinkens huvud är brunt – medan gråsparven däremot har grå hjässa och brun nacke. Hos pilfinken ser hane och hona likadana ut, medan gråsparvshonan är mer genomgående brun än sin make. Låter ju tydligt och enkelt när man säger det så här, eller hur?

Lite fler matnyttiga fakta följer nedan. Efter att vi läst dem kan vi kanske särskilja arterna med hjälp av lätet också. Jag blir i alla fall ännu säkrare på att det var ett gäng pilfinkar jag hörde i häcken i förrgår imorse.

Gråsparv (Passer domesticus)

En välkänd sparv, som nästan alltid uppträder i sociala flockar. En kraftig och kompakt sparv, 15 cm lång, med bruna, grå, svarta och vita nyanser och teckningar. Hanen har grå hjässa med svart haklapp och fält framför ögat. Grå kinder, nötbrun rygg med svarta längsgående streckmarkeringar, kastanjebrun nacke och grå buk. Tydliga vita vingband och grå gump syns på hanen i den svirrande, ganska raka flykten. Honan har brun hjässa, saknar svart haklapp och kastanjebrun nacke.

Lätet är ett tjattrande tjirrp-tjirrp, ibland tjipp. Varningslätet ett tjerr-r-r-r. Äter mest frön och insekter men även matrester och sopor. Man finner gråsparven nära människan på gårdar och i städer. Föredrar kulturlandskap med öppna fält, parker, trädgårdar, odlingar och betesmarker.

Häckar i ihåliga träd och håligheter. Återfinns i hela landet utom i de högsta delarna av fjällkedjan. En stannfågel som vintertid kan flytta i stora flockar över mindre avstånd.

Gråsparven är tyvärr på kraftig tillbakagång.

Gråsparv, hane och hona Foto: Lubomir Hlasek http://www.hlasek.com

Gråsparv, hane och hona
Foto: Lubomir Hlasek
http://www.hlasek.com

 

Pilfink (Passer montanus)

Pilfinken är vanlig i trädgården och på fågelbordet. Med sina 14 cm är den mindre och mer nätt än gråsparven, som den är mycket lik. Pilfinken har en markant vit kind med kontrasterande svart fläck, kastanjebrun hjässa och nacke. Den svarta haklappen är mindre än hos gråsparven. Könen är lika till utseendet.

Vad gäller lätet tjattrar den som gråsparven men något intensivare, mer distinkt kvittrande. Karakteristiska pratiga tolit. Ofta hörs ett hårdare, strävt och mer nasalt trett och ett kort teck i flykten.

Favoritkäket utgörs precis som för gråsparven av frön, säd och insekter men även matrester och sopor. Pilfinken återfinns i samma miljöer som gråsparven, men den är inte fullt så knuten till mänsklig bebyggelse. Pilfinken är mer rörlig än gråsparven och ses ofta i blandade flockar med andra finkar och fältsparvar, som drar runt mellan bebyggelse och öppna fält.

En stannfågel som häckar i sydliga Sverige upp till Hälsinglands kuster.

Pilfink Foto: Alf Petersson

Pilfink
Foto: Alf Petersson

 

 

Datum: 28 mars 2013 
Ämne: Veckans fågel

God förmiddag gott folk!

Oxveckorna är äntligen över, vintern når sitt slut och påsken står för dörren med lockande ledighet och avkoppling. Inte en dag för tidigt enligt min mening. Vi inleder ledigheten med veckans fågel, som av förklarliga skäl denna vecka blir en torsdag.

Denna gång ska vi titta på en mycket vacker tätting, nämligen sidensvansen. I en mejlväxling oss emellan beskrev Diana den som ”ett modelejon och en festprisse”. En mycket passande beskrivning, vilket ni snart lär märka.

Sidensvansen häckar normalt i Lapplands barrskogar och längs norrlandskusten. Men utanför häckningssäsongen, när det är vinter, har vi förmånen att få se den dra förbi även i våra sydligare trakter, i stora gäng på jakt efter rönnbär, hagtorn och äpplen. Min syster, som med småbarn, hus och trädgård inte alltid hinner med hela äppelskörden om hösten, brukar ofrivilligt få utfodra större delen av Haninges sidensvansar.

Jag var i mellanstadieåldern när jag först fick reda på att rönnbär var eftertraktade av fåglar vintertid. Ett tips för de fågelintresserade var att plocka fina rönnbär på hösten och frysa in dem, för att kunna ta fram och hjälpa fåglarna under den kalla vintern. Detta tog jag naturligtvis fasta på och plockade mängder med rönnbär som jag knölade in i familjens frysbox. Mina föräldrar var kanske inte lika välvilligt inställda till att lagra fågelmat på bekostnad av matvaror – frysmöjligheterna var inte obegränsade i vår lägenhet – men vi nådde någon slags kompromiss.

Men vad jag minns var faktiskt fåglarna sedan, till min stora besvikelse, inte särskilt intresserade av bären. En gissning är att de kanske föredrar att bären sitter kvar på trädet och inte är utspridda på marken. Hursomhelst blev det inga fler rönnbär i familjens frys efter det året – förmodligen till mina föräldrars stora lättnad.

Festprisse och modelejon, var det ju som gällde för sidensvansen. Den senare egenskapen framgår klart av fotona nedan – man riktigt ser hur sidenmjuk fjäderdräkten är. Vad gäller festprissandet så har det helt enkelt att göra med bärs förmåga att jäsa och därmed bilda alkohol. Sidensvansar som ju har en rätt hög bärkonsumtion får allt som oftast i sig jästa bär, blir berusade och uppträder vimmelkantigt. Detta gäller dock inte bara sidensvansar – i höstas kunde vi på nyheterna se hur alkoholismen var starkt utbredd även hos Londons kajor….

Sidensvans (Bombycilla garrulus)

18 cm, brun med stor spetsig tofs på huvudet. Sidenmjuk dräkt. Kraftig svart ansiktsmask och haklapp. Gula kanter på vingarna och stjärten. Små röda lackbihang på vingarna.

Kontaktlätet hörs ofta och kan beskrivas som små ringande silverklockor: sirr sirr. Långsam sång med hackiga och skrovliga ljud.

Äter insekter på sommaren, bär under höst och vinter.

Häckar i Norrlands barrskogar, under vintertid ofta i städer. Söker sig söderut allteftersom vintern tar över. Övervintrar även söderut. Vissa flyttar till Centraleuropa.

Sidensvans Foto: Jari Peltomäki http://www.luontoportti.com/

Sidensvans
Foto: Jari Peltomäki
http://www.luontoportti.com/