Veckans fågel okt 2013

Datum: 18 oktober 2013 
Ämne: Veckans fågel

God morgon!

Ja, ni läste rätt. Det blev faktiskt en veckans fågel så här mitt i hösten, trots utlovat uppehåll till januari.

Detta innebär ingalunda att mina statistikstudier har avbrutits. Men efter ett par månader med regressionsanalyser, hypotesprövningar och stickprovsteori kände jag ett visst behov av att släppa böckerna och kasta mig ut i naturen en stund. Titta på fåglar, vandra i skogen, studera spindelnät, leta grodor, plocka svamp och andra icke räknerelaterade sysselsättningar. Och när jag ändå var igång så kändes det naturligt att författa en veckofågel på samma gång.

Men på sistone har det faktiskt snarare varit fiskar än fåglar vi stött på vid våra utflykter, om jag ska vara ärlig. Särskilt abborrar. Visste ni att abborrar gillar kanelbullar? Det gjorde inte jag. Vaniljbullar går också bra. Och när man badar gillar de (abborrarna, inte bullarna) att simma runt benen på en och äta godsaker som virvlas upp ur bottensedi-menten när man går omkring. Simmar med fiskar, liksom. Det var en ny upplevelse för mig. Liksom när jag vid ett kvällsbad i Vättern i augusti fick uppleva fiskpedikyr i det vilda (ni vet sånt där man kan göra på spa: sätta fötterna i en balja och låta fiskar tugga rent). När jag stod där på sandbottnen i mörkret kom små, mörkbruna fiskar i stim och pickade överallt på fötterna och vristerna. Det kändes väldigt märkligt, kittlades och stack rentav till emellanåt, men fascinerande.

Men en hel massa fågelupplevelser fick jag mig förstås till livs under de båda semesterresorna i Mellansverige i somras.

På en skogsväg invid Vänern, några mil sydväst om Kristinehamn, fick jag för första gången se tjädrar livs levande. En bit framför bilen sprang plötsligt ett gäng tjäderhönor ut, fortsatte framåt vilt flaxande och försvann sedan in bland granarna lite längre bort. Snabba var de! Och lite senare samma kväll såg vi en tranfamilj i en hästhage, stillsamt betande i sommarregnet. Två föräldrar, två ungar. En väldigt vacker och rofylld syn. Vi lyckades fånga två av dem på bild, som ni ser här nedan.

tranor

Vi körde vidare och passerade några gigantiska strandängshagar där stora flockar av grågäss strosade tillsammans med lika stora flockar av kronhjortar. Långa, vidsträckta ängar ut mot Vänerns strandlinje, ett stilla regn och så dessa mängder med djur, alldeles tysta. En mäktig syn. Men när vi stannade intill staketet och klev ur bilen för att fotografera utbröt tumult. Gässen började snattra och snubblade iväg bort från oss och vägkanten. De skrämde i sin tur upp hjortarna närmast, som for iväg och skrämde upp övriga hjortar och på några sekunder var lugnet ett minne blott. Så några bra bilder fick vi inte.

När vi dagen efter, på väg mot Linköping, körde på en liten byväg fick vi se en rovfågel sittande på en gärdsgård i morgonsolen, i en stunds vila inför dagens prövningar. Visa av gårdagens tumult satt vi denna gång kvar i bilen för att fotografera, men just som vi fått fram kameran kastade rovfågeln en blick på oss och flög sedan förstås makligt iväg ….

En annan gång såg vi en gråhäger långsamt vadande i en grund skogssjö, i de första solstrålarna och morgondimmans rök, innan den sakta lyfte och långsamt flög iväg i cirklar över trädtopparna. Då är man tyst inför naturens under. Och längs motorvägarna såg vi många, många ormvråkar som majestätiskt seglade runt ovanför åkrar och ängar, spanande efter sorkar och annat småvilt att stoppa i magen.

”Sista kaffet i Dalarna” stod det på skylten till en gård strax innan vi nådde värmländska gränsen. Gården tillhandahöll inte bara kaffe och lunch, utan även bruksdjur i form av får och höns. De senare jobbade hårt för integrering av gårdens båda verksamheter. Dvs hönsen stolpade ogenerat upp på verandan och tiggde våfflor av lunchgästerna. Hönan nedan parkerade sig vid vårt bord, fick en ansenlig del av våra våfflor men ville inte ge sig förrän hon inspekterat att våra tallrikar verkligen var tomma…

höna

Men man behöver inte ta sig iväg långt på semester för fascinerande fågelupplevelser. Hemma har pilfinkarna de senaste veckorna dragit omkring i stora gäng mellan buskar och gräsmattor där de pickar frön. Häromdagen drog ett nytt gäng förbi mig över gångvägen och landade i en buske. En plötslig ljus glimt fick mig att titta till, och jag fick se att en av pilfinkarna hade ett lustigt utseende – hela ansiktet, inte bara kinderna, var vitt, långt upp på hjässan! Han/hon såg mer ut som Mumble i Happy feet än en pilfink, med sitt vita ansikte och små svarta ögon. Jag tänkte jag skulle fotografera den för att någon skulle tro mig, men som alltid är ju fåglarna långt borta när man väl fipplat upp mobilkameran. Så ni får tro mig på mitt ord.

Så här ser ju en ”korrekt tecknad” pilfink ut:

Pilfink Foto: Alf Petersson

Pilfink
Foto: Alf Petersson

Föreställ er denna med ett helt vitt ansikte så förstår ni min förvåning…

Hösten har inte mer än knackat på dörren, men redan har min mor börjat med fågelmatningen. När jag hälsade på i söndags, denna varma och soliga oktobersöndag om ni kommer ihåg, var fågelbordet redan flitigt frekventerat. Jag såg koltrast, talgoxe, blåmes, tofsmes, nötskrika, nötväcka och talltita. Mamma rapporterade att kungsfåglarna har synts till också (ni vet de där pyttesmå fåglarna med gul hjässa och som väger mindre än en matsked smör). Ryktet går fort när restaurangen öppnat för säsongen, tydligen.

Fågelbordet är placerat bara några meter från ett av husets fönster. Står man inne har man därför bra uppsikt utan att synas. Jag skulle kunna stå där i timmar och bara titta på alla fågelbesökare. Hur de trängs, kivas om maten, hur snabba, vackert tecknade och hur smäckra de är. De kommer så nära och vet inte att de är iakttagna ens. Känns som om man tjuvtittar.

När jag senare körde hem på motorvägen såg jag, alldeles intill på väldigt nära håll, en ormvråk som ryttlade i luften, på väg att slå ner på sitt byte. Uppfylld som jag var av dagens fågelupplevelser och ivrig att ta del av ännu en, försökte jag luta mig fram över ratten och beskåda händelsen, innan jag besinnade mig och insåg det dumma i att inte koncentrera mig på vägen i 90 km/h…. Men det är alltid lika fascinerande att se hur rovfåglarna lyckas stå nästan alldeles stilla i luften innan de plötsligt sätter fart och hugger sitt intet ont anande byte.

Eftersom jag såg hela två nötskrikor vid min mors fågelbord fick nötskrikan bli veckans fågel denna gång.

Nötskrikan har vi berört i tidigare brev, men det var länge sedan. Läsare med gott minne kommer dock säkert ihåg att jag utlovat en liten personlig historia om nötskrikan när det väl var dags för den. Och jag håller vad jag lovar. Så här kommer historien.

När jag var barn ägde vi en uppstoppad nötskrika. Den var fastmonterad på en pinne och uppsatt på väggen i hallen. Väldigt fin och väldigt oemotståndlig för en naturintresserad unge. Jag tror mina föräldrar så småningom gav upp försöken att hålla mig borta från den, för vad jag minns fick jag trots allt tillåtelse att leka med den. Ni kan ju förstå hur det gick. Varsamhet ingår inte riktigt i beteendemönstret hos ungar alla gånger. Det tog inte lång tid innan den släta fjäderdräkten tufsats till och fjädrarna började spreta åt olika håll. Detta kunde kanske vara ok. Värre var att jag vid ett tillfälle plötsligt fann mig sittande med hela stjärtpartiet i handen – frånkopplat fågeln, så att säga. Hela stjärten hade lossnat, till följd av ålder och ovarsam behandling. Detta var ju förskräckligt, och jag insåg att jag låg illa till. Så jag försökte göra skadan ogjord genom att stoppa in stjärtpartiet i det hål som uppstått baktill på fågeln när konservatorn tagit ur den, och sedan hänga upp fågeln på väggen igen och låtsas som om inget hänt. Men eftersom urtagsöppningen befann sig under stjärtens ursprungliga placering och dessutom var riktad nedåt, förstår ni själva att denna lösning inte blev särskilt naturtrogen. Från att tack vare konservatorn ha haft en ståtlig, snett uppåt- och bakåtsträckt stjärt hade nu den stackars fågeln försetts med en tilltufsad, nedåtpekande och aningen högervinklad stjärt.

Jag minns inte mina föräldrars reaktion på detta. Jag hoppas verkligen jag fick den tillsägelse jag förtjänade. Och salig, bortom räddning, nötskrika försvann nog rätt snart efter händelsen ur vårt hushåll…

Nötskrika (Garrulus glandarius)

Nötskrikan är, tvärtemot vad jag trodde, en tätting. Och en relativt stor sådan, 34 cm lång. Den är en brokig och vackert tecknad fågel. Det rutiga ljusblåa partiet på vingen och den vita fläcken är karakteristiska. Svart mustaschstreck, vit strupe, vit gump och streckad hjässa, som kan resas i affekt. Könen och ungfåglarna är lika. Visar sig ofta hastigt över öppna ytor i skogen, eller flyger fram och tillbaka i skytteltrafik mellan hemskogen och ekdungar på hösten, när den provianterar.

Lätet är ett skränigt och luddigt kräh som hörs på långt håll. Även ett ormvråks- eller duvhöksliknande piää, som hörs vida omkring.

Nötskrikan är en allätare och lever av många sorters frukter, insekter, kräldjur, fågelägg, fågelungar, mindre däggdjur med mera. På hösten hamstrar den föda att leva av under vintern, mest ekollon och nötter men även spillsäd, frön, frukt och talg. (Just talgbollarna verkar vara favoriten vid min mors fågelbord.)

Den är en tillbakadragen skogsfågel som föredrar barr- och blandskog. Häckar i hela landet utom i Lapplands fjällområden. Företrädesvis en stannfågel, men vissa år blir det massförflyttningar söderut i landet.

Kuriosa: I delar av Norrland kallas fågeln skogsskira, rågskrika alternativt pärskira, där det sistnämnda på riskssvenska skulle bli potatisskata…