Veckans fågel apr 2014

Datum: 4 april 2014
Ämne: Veckans fågel

God förmiddag!

Jag börjar undra om inte Haninge kommun härbärgerar landets största population av grönfinkar. De är överallt och håller låda dygnet om. Jag vet, jag vet, jag skriver om dem i stort sett varje veckobrev, men de är verkligen fascinerande i sin iver. Häromdagen när jag gick hem från jobbet stötte jag på en grönfinkshanne högst upp i ett körsbärsträd invid gångvägen (nej inte det som katten satt i, men ett strax bredvid), sjungande för full hals, belyst av den nedgående solens strålar. Det var en riktigt vacker syn och härligt ljud, så jag stannade till och njöt av fågelsången. Han var så inne i sitt sjungande att han inte ens blev rädd och tystnade för att jag stod där, utan sjöng och sjöng. Man kan inte annat än bli glad av en sådan livsglädje.

På P2-fågelns sida kan ni också höra grönfinkens vackra sång.

Nu till andra fågelupplevelser. Helgen som var bjöd ju på ett härligt vårväder, så maken och jag gjorde en utflykt till Käringboda naturreservat, strax sydväst om Nynäshamn. Det är ett vackert naturområde med grusvägar, stigar, kohagar och badvikar. Det är mycket vackert, framförallt på sommaren, och väl värt ett besök.

När vi var där i söndags var förstås träden fortfarande kala och kossorna inte utsprungna ännu, men solen sken och luften var varm. Med kaffe och smörgåsar samt med kikare och en nyinköpt kamera med 60x zoom gav vi oss iväg söderut på grusvägarna med sikte mot Rassavikarna och Maren. Vi hade gott hopp om att se – och höra – många fåglar.

Och hoppet infriades. Vi hade inte gått många meter förrän fågelsången tog överhand. Överallt ifrån – blåmesar, talgoxar, koltrastar, bofinkar och andra jag inte kände igen. Och det var bara fåglarna som hördes. Inga bilar, inga tåg, inga flyg, inga människor. Inga andra ljud överhuvudtaget mer än naturens egna. Man har nästan glömt hur det kan vara.

Vi strövade på, stannade och fotade när tillfälle gavs, lyriska över inzoomningsmöjligheterna i vår nya kamera. Nu kunde man ta sig tid att ställa in fokus och invänta bra motiv. Fåglarna skrämdes inte iväg, eftersom man kunde stå långt bort så man inte märktes.

Men.

Ni vet ju hur de är, fåglarna. De sitter ju inte stilla ändå. Och nu i uppvaktnings- och bobyggartider var det ett fasligt hoppande, flygande och studsande fram och tillbaka på grenarna. Det var svårt att hinna få till bra bilder, zoom eller inte. Vi försökte bland annat med ett blåmespar i en tall ganska länge, men hur snabba vi än var med avtryckaren blev det mest bara ryggar och rumpor på bild. Och många tomma grenar.

Så här såg det för det mesta ut:

Blåmesar.
Foto: Fredrik Åhman

Men vi gav inte tappt. Vi vandrade vidare och kom så småningom ut i en vidsträckt kohage omgiven av skogsdungar. Och där fick vi syn på ett riktigt drömmotiv – tre starar i ett högt och kalt träd vid skogskanten. Det var nästan magiskt – inga andra fåglar hördes, solen strålade, stillheten var total och luften full av vacker starsång från de tre i trädet och andra starar runtom i skogsdungarna. Fram med kameran, ut med benstativet och zooma. Fåglarna satt kvar och sjöng och sjöng medan vi ställde i ordning, det här lovade gott. Jag hade kikaren i högsta hugg och pejlade in exakt var stararna satt.

Och så, lagom till att alla inställningar var klara började förflyttningarna. En efter en började stararna hoppa runt, byta grenar och så småningom – förstås – flyga iväg till andra träd utom räckhåll för kameran. Maken vred och vände på kameran och försökte följa med i alla turer, muttrandes högre och högre. Jag blev lite full i skratt. Till slut kunde jag inte avhålla mig från att säga att ”det här börjar se ut som Kalle Ankas fotosafari på julafton, du vet när han ska fota den där flamingon som fäller in först ben och sedan vingar och flyger iväg.” Jag fick en inte alltför vänlig blick till svar, men till sist fick vi båda skratta åt det hela och ge upp. Vi packade ihop utrustningen, ackompanjerade av vacker sång från mängder med starar som retfullt höll sig utom synhåll, och vandrade vidare ut mot havet.

Stare
Foto: Bengt Helmersson
http://www.talgoxe.com/

Vi lämnade kohagarna och vandrade in i skogen, ned mot strandängarna och kom så småningom fram till havet. Men det blev inte ända till Maren, orken tog slut en bit innan, men vi satt i kanten av en strandäng och åt vår matsäck medan vi såg ut över den soldränkta fjärden. Den var också full med fåglar: änder och trutar som lyfte, flög runt och landade i en aldrig sinande ström. Så när matsäcken var uppäten riggade vi upp kameran igen och gjorde nya försök. Nu kunde vi bekvämt sitta ner i ett soldränkt skogsbryn och fotografera, lite lyxigt.

Men enkelt är det ju inte ändå. Den här gången var inte problemet att fåglarna ifråga hoppade omkring på grenar, utan att de simmade fort i strömmarna – och att det var vasstrån i förgrunden, vilka kameran naturligtvis valde att fokusera på. Så det var ett ständigt vridande och omfokuserande allt eftersom fåglarna rörde sig och vassen kom i fokus. Det är verkligen mycket svårare än man tror, hur bra kamera man än har. Efter den här dagen har jag verkligen respekt för naturfotografer. Vilket tålamod man måste ha.

Men jag måste verkligen köpa en bättre kikare. Nu är zoomen bättre på kameran än på min kikare. Eftersom maken skötte det mesta fotandet fick jag kämpa med kikaren, så jag var inte helt säker på vilka arter jag såg. Jag var dock tämligen säker på åtminstone skäggdopping och vigg. Det var inte förrän jag fick se de nedladdade fotona jag blev varse att det var knipor och inte viggar jag suttit och tittat på, och att en del av viggarna/kniporna faktiskt var ejdrar…..! Bara en sån sak, att äntligen få se ejder (som ju tyvärr är rätt sällsynt numera) och så inte veta om det förrän efteråt….! Men skäggdoppingen var i alla fall rätt.

Knipa
Foto: Wikipedia

Ejder
Foto: http://www.zoo.ekol.lu.se/

Efter en lång dag med mycket frisk luft och många fågelupplevelser vände vi så åter mot bilen och hemresa. På vägen såg vi en kretsande rovfågel och ett helt gäng snattrande talgoxar i ett slånbärssnår. Det var verkligen ett otroligt fågelliv i Käringboda, mycket mer än jag vågat hoppas på. Och tänk så mycket roligare det är att vara ute i naturen när man kan spana efter olika djur och veta vilka arter man ser.

Eftersom stararna utgjorde en stor och väldigt trevlig del av vår fågelexkursion får den bli veckans fågel denna gång.

Stare (Sturnus vulgaris) längd 21 cm

Ett klassiskt vårtecken. På gräsmattan påminner den om koltrasten, men rör sig mer gående med upprätt hållning och ser nästan stjärtlös ut.

Den vuxna staren är en iögonenfallande fågel. Spolformad svart kropp med vackert grönmetalliskt skimmer, översållad av vita pilspetsteckningar. Citrongul näbb och röda ben och fötter. Ungfågeln är första tiden nästan enfärgat brunbeige med ljus strupe. I vinterdräkt försvinner en del av den vuxnas grönmetalliska glans och de vita prickarna framträder tydligare. Karakteristisk rak flygbana med typiskt triangelformad silhuett. Flyger ofta i täta flockar.

Läte: en rik och varierande sång med inflätade härmljud, allt från rödbena till lokala ljudsignaler. Stor variation. Sjunger med ett gnisslande kvitter, utdragna visslingar och knäppningar.

Så här kan den låta.

Äter: insekter, små ryggradslösa djur och maskar. (Mums.)

Staren hittar man i kulturlandskap med öppna fält, parker, trädgårdar, odlingar, betesmarker och strandängar. Kräver ihåliga träd, holkar eller andra håligheter att häcka i. Den häckar i hela landet utom nordligaste fjällkedjan. Sträcker söderut i juni-sep, åter i mars. I Sydsverige övervintrar regelbundet en stor mängd starar.

Stare i praktdräkt.
Foto: Marek Szczepanek

 

 

Datum: 11 april 2014
Ämne: Veckans fågel

God förmiddag!

Efter de senaste dagarnas myckna regnande är gräsmattorna fulla med trastar som letar mask. Hemma har jag framförallt sett koltrastar och förstås björktrastar – eller skräntrastar som jag brukar kalla dem eftersom de tjattrar så ilsket hela tiden.

Idag var det en smula varmare än de senaste morgnarnas minusgrader hemmavid. Nu hoppas vi på mer vårvärme. Buskar och träd börjar få knoppar i alla fall.

I lördags var det däremot inte så varmt, det var rätt kyligt och blåsigt. Men eftersom det var soligt var det läge för ännu en fotograferingsutflykt. Vi tog vi oss till Sandemars naturreservat strax utanför Dalarö för att se om vi kunde få några fina foton på sjö- och vadarfåglar.

Ni som var med på sändlistan redan förra året kanske minns min beskrivning av den utflykt till Sandemar som Haninge kommuns biolog arrangerade i maj 2013 som jag hängde med på. Det var då jag stiftade bekantskap med gluttsnäppan första gången (som jag då trodde var skräp som blåste omkring i förgrunden – min kikare lämnar som sagt en del i övrigt att önska…). Det är ett vackert kustnära naturreservat med många olika naturtyper och fågelarter. Det var riktigt kul att komma tillbaka.

Denna gång såg vi inga gluttsnäppor, det var nog lite tidigt för dem. Men vi såg en del tofsvipor, knölsvanar (kanske inte så exotiskt), grågäss, änder, knipor (förstås, de är ju överallt precis som grönfinkarna) och – för första gången – storskrake! En hel del arter, alltså. Men inte så många fåglar totalt sett. Det var ganska glest på strandängarna. Men vi gav oss glatt i kast med att försöka fotografera dem som fanns.

Vi stretade iväg över de halvsanka strandängarna mot fågeltornet, kämpande mot blåsten. Och jag menar kämpande. Stundtals gick vi nästan vågrätt. De enstaka fåglar som gjorde ansatser att flyga över ängarna gav tappt ganska fort – de kom inte en meter i motvinden. Jisses vad det blåste ute vid kusten.

Men vi kom fram till tornet, studerade arttavlan (som utlovade alla möjliga sorters vadare som uppenbarligen var kloka nog att inte vara där denna kalla dag till skillnad från oss) och travade upp för trapporna högst upp. Ut med benstativet, fram med kameran och börja fokusera.

Kommer ni ihåg när jag berättade om Käringboda-utflykten, hur svårt det var att få annat än fågelrumpor eller tomma grenar på bild eftersom fåglarna aldrig satt stilla? Här var läget ett annat, kan man säga.

Fåglarna satt så stilla och snällt ute vid strandbrynet eller strosade sakta omkring, pickande efter smådjur att äta. Inga snabba rörelser alltså. Alla förutsättningar att få motiven på bild.

Om bara kameraeländet ville samarbeta. Och det ville det verkligen inte alls. Över en natt hade alla inställningar tydligen knasat till sig, och hur vi än vred och fixade fick vi inte till det. Antingen zoomade den inte alls eller helt oförutsägbart, t ex i övre högra hörnet när vi ville fota en fågel till vänster. Vi lyckades t o m få in någon inställning som hindrade alla andra möjliga justeringar och inte ens fanns beskriven i instruktionsboken, så vi visste inte hur vi skulle få bort den.

Här är ett exempel på hur bra det gick att fota en tofsvipa. Ser ni den, där i mitten av bilden?

Nä, inte jag heller.

Vi kämpade och slet ett tag. Och det blåste och det blåste. Fotografens fingrar blev stelare och stelare. Det hjälpte inte till precis.

Ska jag tala om hur kul det är att stå framåtböjd i stark sidvind, med stelfrusna fingrar och rinnande näsa och försöka fota med en kamera som inte samarbetar? Det är inte kul någonstans, faktiskt.

När till sist ögonen tårats så mycket att vi såg suddigt även de gånger vi faktiskt lyckats få till kamerafokus, gav vi upp. Fällde ihop kamerastativet, klättrade ner och stolpade på stelfrusna ben in i skogen för lite värmande kaffe och kanske få se några tättingar istället. Där inne blåste det i alla fall inte.

Och bakom oss fanns alla vadarfåglarna kvar på ängen, retfullt långsamma och till synes lättfotograferade.

Så jag säger som jag sagt förut – all respekt för naturfotografer. Vilken arbetssituation de har.

Men naturligtvis ger vi inte upp. Sandemar går att återkomma till när det blivit varmare, och då lär det säkert finnas fler vadararter att titta på. Till dess kanske jag rentav har hunnit ordna en bättre kikare så jag inte misstar dem för skräp fler gånger.

Så här ser för övrigt min lilla kikare ut. Ni fattar problemet, va? 😉

Amatörfågelskådare med liten kikare.
Foto: Fredrik Åhman

Men vet ni, till slut fick vi faktiskt en tofsvipa på bild, om än något suddig. Efter kaffepaus och ett fotoäventyr i tättingarnas värld (som bland annat gav oss en vacker rödhake på bild) vände vi åter mot bilen. På vägen passerade vi en nyplöjd åker där – just det – ett antal tofsvipor spatserade omkring. Den här gången fick vi till det:

Tofsvipa
Foto Fredrik Åhman

Vi fick också höra deras läten, och de är verkligen genomträngande. Men samtidigt vårvemodigt vackra.

Och eftersom detta brev mest handlade om tofsvipor så får förstås tofsvipan bli veckans fågel.

Kicki, min fågelintresserade kollega, har sett tofsvipor på åkrar längs med Nynäsvägen utanför Häringes ägor, så de går att finna en bit ifrån havet. Håll utkik när ni är ute och åker nära en åker (haha!) så kanske ni får se en tofsvipa.

Nu blir det ett litet uppehåll i Veckans fågel eftersom vi har påsk nästa vecka. Men om 14 dagar blir det en ny fågel igen.

Glad påsk på er så länge!

Tofsvipa (Vanellus vanellus) längd 30 cm

Ett tidigt vårtecken som kan tas för en bredvingad rovfågel i den kastande flykten, då den flyger likt en spänstig och akrobatisk grytlapp på stela, något kupade vingar. Skriker in våren med sitt typiska viep viep.

Tofsvipan är karakteristisk med sin långa uppåtstående tofs, gröna färg, vita kind och buk och orangebruna undergump. Mycket vitt ses i flykten under vingarna samt på vingspetsarna, liksom ett brett vitt band på stjärten. Honan är vitspräcklig på den svarta strupen och bröstet och har kortare tofs. Ungfågeln saknar det gröna och svarta, är mer gulbrun och har mycket kort tofs.

Läte: låter mycket på häckningsplatsen med revirsången kiiu-vitt-vitt-vitt-kiiu-vitt. Varnar med ett klagande gnälligt viep.

Äter insekter, maskar och smådjur, men också vegetabilier och frön.

Man hittar tofsvipan på strand- och sjöängar och andra våtmarksområden i kulturlandskapet. Under hösten rastar den ofta i stora flockar på åkermark eller ängar.

Den är mycket vanlig i hela Sverige utom i fjällregionen. Sträcker till Västeuropa och är en av vårens första budbärare redan i feb-mars.

Tofsvipa
Foto: http://www.ihunt.gr

 

 

Datum: 25 april 2014
Ämne: Veckans fågel

God förmiddag!

Sol, sol, och sol. Träden blir grönare, humlorna har vaknat och fåglarna sjunger så de nästan spricker. Fler än jag som lider av kraftigt begränsad arbetsmoral och hellre skulle vilja vara utomhus? 😉

Påskhelgen bjöd ju på fantastiskt väder. För egen del passade jag på att vara ute flera av dagarna och det blev många fåglar och fågelarter i kikare och kamera. Grönsiskan är en ny favorit, men vi fick också syn på taltrast, flera tofsvipor, massor av koltrastar, ihärdiga hackspettar (både stor och liten), blåmesar som sjöng så de studsade på grenarna och många flera arter. Även en och annan ekorre slank med. Särskilt när de plundrade fågelmatningen hos min mor. Fräcka rackare. Men när det bjuds så….

Jag satt häromdagen och funderade på vilken fågel jag skulle välja för denna vecka. De senaste veckorna hade jag lärt känna så många nya arter, vilken skulle jag ta? Jag frågade maken om han hade någon åsikt i frågan.

”Ta en Ufp”, sa han.

Ufp? Vad dillade han nu om? Det är väl ingen art?

”Ufp?” svarade jag. ”Vad i allsindar är en Ufp?”

Till svar fick jag:

”Jamen, Unidentified Flying Predator, så klart. UFP”.

Öh?

Och sen slog det mig: Aha. Han menade förstås en av alla dessa rovfåglar vi ständigt ser kretsa över åkrar och ängar vid våra utflykter och som alltid är precis för långt bort för att gå att identifiera via kikare och som alltid hinner försvinna innan man kan fånga den på bild.

En UFP. Haha. Lustigkurre. Nä, det får bli en tätting istället. Närmare bestämt en av våra vanligaste tättingar: rödhaken.

Trots att den är så vanlig kan jag inte påminna mig att jag någonsin har sett den. Eller också har jag i min tidigare okunskap misstagit den för en bofink. Nu vet jag bättre.

Vid vår senaste utflykt till Sandemar, den med en trilskande kamera som jag berättade om, stötte vi faktiskt på en rödhake. Den första rödhaken någonsin som jag artbestämde så där på en gång på plats i alla fall.

Vi hade varit uppe på berget efter att ha tagit en del utsiktsfoton (och envetet försökt få en bofinkshona att ställa upp som fotomodell i förgrunden. Hon var inte samarbetsvillig.) och var nu på väg nerför en sluttning full med blåsippor. Då hörde vi en helt fantastisk drill någonstans i närheten. Vi stannade upp och lyssnade, men lyckades inte lokalisera var fågeln satt någonstans. Vi fortsatte traska vidare med huvudet bakåtlutat och blicken mot trädkronorna (aldrig trodde jag att jag skulle få så ont i nacken när jag började skåda fåglar) utan resultat. Däremot tog sluttningen slut, och eftersom blicken var riktad uppåt ramlade vi närapå rakt in i ett trästaket och tvingades stanna till. Vi insåg snabbt att staketet signalerade att det var dags för kohagarna igen, alltså. Staketet sträckte sig långt åt båda håll, utan någon praktisk människopassage (typ trästege) inom synhåll. Hm. Kunde vi gå runt? Om vi gick åt höger, kanske…

Men då hörde vi plötsligt den där drillen-sången igen. Nu kunde vi höra att den kom ifrån ett buskträd (hassel, eller ask kanske?) alldeles strax framför oss. Ja! Där var den! Inne i hagen. Förstås.

Jag ska bespara er beskrivningen av hur två halvstela 40-åringar forcerade det rangliga kohagestaketet (ledning: vi krälade under det, med varierande grace), men till slut var vi i alla fall inne. Inga kossor fanns i hagen dock, vilket nog var tur för alla inblandade. Men nu var vi på plats. Fågeln satt kvar i buskträdet och sjöng glatt på. Och så, efter lite letande med kikare och kamera, inzoomningar och förflyttningar, fick vi den i sikte. Högst upp i buskträdet satt en liten brun fågel med rött bröst och mycket stor röststyrka, som sjöng för allt vad den var värd.

Undrar om inte det där kan vara en rödhake, tänkte jag. Och efter lite bläddrande i fågelboken kunde jag konstatera att jo, det var det. Min första rödhake skådad och artbestämd på egen hand!

Maken fick några foton av den – till skillnad från bofinkshonan – mycket samarbetsvillige rödhakshanen. Han sjöng och sjöng och flyttade sig inte en millimeter, mycket föredömligt motiv. Nöjda begav vi oss så vidare, ut mot strandängarna och blåsten igen. (Strax därefter tror jag faktiskt att vi skådade en UFP, för övrigt…. ;-D)

Bakom oss sjöng rödhaken glatt vidare. Han sjunger säkert fortfarande.

Här är ett av de bättre fotona vi fick på den glade skönsjungande rödhaken:

Rödhake
Foto: Fredrik Åhman

Den som lyckas gissa vad det är för trädslag får gärna tala om det för mig.

Om ni vill lyssna på den fantastiska sången kan jag rekommendera det här klippet på Youtube, där Gunnar Fernqvist har spelat in rödhakens stämningsfulla sång:

På Sveriges Radios sida P2-fågeln finns också en ljudlänk där man kan höra sången, men också mer fakta om själva fågeln.

Ännu mer fakta och fler foton på rödhaken hittar ni här nedan.

Nu dröjer det återigen ett tag tills vi hörs av igen. Nästa vecka är det Valborg och ledigheter igen, så då blir det ingen veckofågel. Men det är ju vår ute, det är nu det är som mest fågelsång och liv därute. Passa på att vara ute och lyssna på fåglarna!

Rödhake (Erithacus rubecula) längd 14 cm

Bulligt rund och upprest med sitt röda bröst lever den ofta nära människan och uppträder oskyggt och tillitsfullt. Den är en av våra absolut vanligaste fåglar.

Rödhaken har en brun översida och ljus buk med stort rött bröst. (Ungfågeln är brunspräcklig och saknar rött.) Den lever nära marken och hoppar som en liten trast i undervegetationen.

Sången är en risslande ström av glasklara toner som pressas fram med tempoväxlingar och gnisslande partier, som om den försöker härma en kines. Locklätet är ett starkt knäppande tick, ofta i en smattrande räcka som en uppdragbar leksak. Sjunger ofta från en upphöjd sångpost.

Äter insekter och smådjur, men även bär och frukter. Häckar i skogsmark, helst frodig granskog med inslag av lövträd eller lövskog med inslag av granar. Trivs även i trädgårdar och parker med rik undervegetation.

Rödhaken hittar man i hela landet utom i högfjället. Övervintrar i Västeuropa. Flyttar i sep-okt, åter i mar-apr. Enstaka fåglar övervintrar i södra Sverige.

Rödhake.
Foto: Ernst Vikne
Wikipedia.org

 

Annons