Datum: 7 februari 2014
Ämne: Veckans fågel
Hej alla fågelvänner!
Nu är jag tillbaka igen med Veckans fågel!
Höstens statistikkurs är avklarad (hoppas jag, resultatet är inte klart än), så nu är det dags att ta itu med lite roligare ämnen igen – fåglar. Jag har verkligen saknat att få skriva om fåglarna, känns bra att vara igång igen. Hoppas även ni har sett fram emot dessa små veckostunder med en inblick i fåglarnas värld.
Denna varma och snöfattiga vinter har inte varit så rolig för vintersportare, men våra fåglar har uppskattat den desto mer. Faktum är att många av de fåglar som normalt flyttar söderut har valt att stanna kvar i år, just för att det varit så varmt och rätt bra tillgång på föda. Man har siktat en mängd koltrastar, många björktrastar och t o m rödhake, en klassisk flyttfågel. För alla dessa fåglars skull får vi hålla tummarna för att det inte blir någon långvarig kyla med massor av snö nu, då kan loppet vara kört för många av dem.
De av oss som har möjligheten att mata vinterfåglarna, fortsätt göra det, och kolla gärna om ni har några ovanliga besökare i år ni inte brukar se – det kan vara flyttfåglar som valt att stanna. Hjälp dem gärna lite extra i så fall – frön, bär, frukter, gryn- och fettblandningar brukar gå hem.
24-27 januari i år gick för nionde gången ”Vinterfåglar inpå knuten” av stapeln. För er som glömt handlar det förstås om den icke-vetenskapliga undersökningen som SOF (Sveriges Ornitologiska Förening) gör den sista helgen i januari varje år om hur många vinterfåglar vi har i Sverige. Amatör som proffs kan delta, och det man gör är att räkna de fåglar som besöker ens matningsplats och rapportera in resultatet till SOF. Sedan sammanställs statistiken och man kan dra hyfsade slutsatser om hur det står till med fågelbeståndet. I år uppskattade SOF att ca 25 000 rapportörer deltog, från hela landet. Det är ett stort engagemang, och en ökning med hela 20 % från 2013. Kul!
Naturligtvis var min mor med och rapporterade även detta år. Hennes resultat skilde sig något från rikets totalresultat – varken domherre eller gulsparv syntes i Grödby. Men talgoxen var i topp, tätt följd av blåmes.
Så här ser rikets resultat ut, med de 10 första placeringarna:
| Art | Antal |
| Talgoxe | 144416 |
| Pilfink | 130014 |
| Blåmes | 94663 |
| Gulsparv | 67058 |
| Domherre | 65440 |
| Koltrast | 56527 |
| Grönfink | 55523 |
| Skata | 46309 |
| Kaja | 35769 |
| Gråsparv | 32767 |
Listan är naturligtvis ännu längre. Man kan också ta fram statistik över antal arter per län och kommun, eller antal rapportörer i olika brytningar. Västra Götaland toppar med 4 062 rapportörer. De är tätt följda av Skåne med 2 304 rapportörer, och på tredje plats hittar vi Stockholm med 2 283 rapportörer 2014. Spännande!
Nu tycker jag vi tittar på fågeln för veckan. Denna gång väljer jag en klassisk vinterfågel, välkänd och mångas favorit. Nämligen nummer 5 på topplistan ovan – domherren.
För att vara en fågel med så hög toppliste-placering är den förvånansvärt svår att få syn på, tycker jag. Men en av de första dagarna i januari hade jag faktiskt turen att få se en vid en skogspromenad. Det var en av de där dagarna när snön och kylan just kommit. Skogsstigen gick över ett litet vattendrag som ännu inte frusit igen helt, och där vid strandkanten, alldeles någon meter från mig, satt en mycket vacker domherrehane och drack vatten. Jag stannade till, men av någon orsak blev den inte rädd. Den fortsatte dricka, plira lite mot mig emellanåt, hoppade sedan upp på en kvist och mumsade i sig några gamla frusna bär. Helt fantastiskt var det, att få se den så nära och så länge.
Men så blev den skrämd av några andra skogsströvare på stigen och flög iväg. Jag hann i alla fall få några foton, så nu pryds låsskärmen på min mobiltelefon av en vacker domherre i vinterlandskap.
Domherre (Pyrrhula pyrrhula)
Längd 16-17 cm
Hanen lyser rött på långt håll, med svart hätta och svart vinge med kraftigt vitt band. Honan är som hanen, men saknar rött och har istället beigegråbrun undersida. I flykten, som en lugn och värdig grönfink, uppfattas tydligt den längre, helt svarta stjärten i kontrast till den vita gumpen.
Domherren lockar med en ultramjuk ängslig vissling pjuuh. Sången är en lågmäld småpratande ramsa, ömsom knarrande, ömsom gnisslande, och för tankarna till en hämpling.
Favoritkäk är frön, bär och knoppar. Domherren är en vinterfågel för oss, eftersom den är punktlig vid fågelbordet när första köldknäppen eller snön kommer.
Den lever undanskymd i gran- eller granblandad skog. Ses ofta i en löst hållen flock, som diskret håller sig nära men ändå lite på distans från oss människor. Häckar i hela landet utom i nordligaste Lapplandsfjällen. Huvudsakligen en stannfågel. Kan flytta i stora mängder från de nordligaste områdena vissa år i okt-nov, för att återkomma i slutet av mar-apr.
Enligt Svensk etymologisk ordbok och Svenska akademiens ordbok har fågeln fått sitt namn på grund av dess svarta huvud som gör att den påminner om dräkterna som bärs av kaniker (kallas även domherre eller korherre).
Förr hölls ofta domherren som burfågel på grund av sin goda förmåga att härma melodier. Detta var särskilt utbrett i Tyskland. Under 1700-talet skapade till och med specifika ”sångböcker” för domherrar som lärdes upp med flöjt eller visslingar. Över delar av dess utbredningsområde, exempelvis inom EU, är det idag förbjudet att fånga eller inneha vilda fåglar varför den i dessa områden inte längre förekommer som burfågel förutom i undantagsfall.
Domherre
Foto: Jésus Giraldo
http://animalia-life.com/
Datum: 14 februari 2014
Ämne: Veckans fågel
God förmiddag!
Vilket intressant februariväder vi har, eller vad säger ni? Idag regnar det åtminstone inte. Men jag kan inte minnas när vi senast hade så här varmt och snöfritt. De senaste åren har februari inneburit sol, snö, kyla och en eller annan skidutflykt med varm choklad och ostmackor. Hittills är det skralt med sådant, ska jag säga. Jag har burit upp skidorna ur förrådet, men mer än så blev det inte vad gäller skidåkning. Kanske är vintern redan över för denna gång, innan den knappt hann börja?
Fördelen med detta varma och snöfria tillstånd är att fåglarna redan tycks ha fått vårkänslor. Blåmesarna är i full gång med sång hemma, i gott sällskap med talgoxar och pilfinkar. Det är – som alltid – en härlig upplevelse och ger en föraning om vår, sol och värme. Känns inte alltför avlägset ändå.
Men än är våren trots allt inte här, så vi väntar lite med att botanisera bland våra återvändande flyttfåglar. Valet av veckofågel denna gång faller därför på ännu en stannfågel, en av våra titor: entitan.
Entitan är en nära släkting till talltitan, som vi bekantade oss med i våras. Kommer ni ihåg talltitan? En liten dunboll med stora vita kinder, svart huvud och tjurnacke. (Den är för övrigt Årets fågel 2014 enligt SOF. Och en av mina favoriter.) Det är inte helt lätt att se skillnad på dessa två titor. Skulle man råka få se dem bredvid varandra blir det ju rätt enkelt, men om man bara ser en i taget – vilket ju ofta är fallet med fåglar – är det ju hopplöst…
Så jag rotade fram en bild som föredömligt visar likheter och skillnader dem emellan:
Foto: Steve Dahlfors
Mina föräldrar har gott om titor på tomten. Vi misstänker att det är entitor (men eftersom man bara ser en sort i taget så – ja, som sagt…) Vid ett besök ute i Grödby i november fastnade min fotointresserade make framför ett buskage. Det var behängt med fågelkäk som visade sig vara särskilt uppskattat av just titor. Eftersom de är fina fåglar blev han kvar en lång stund med kameran i högsta hugg, i ett försök att få bra foton på titorna. Strömmen var strid av titor som flög fram och tillbaka till buskaget, så det var gott om motiv. Även om motivens attityd inte var helt positiv – det var ett ilsket tjattrande över det störande och ovälkomna intrånget i middagsplanerna.
Efter någon halvtimme kom maken in och förevisade resultatet, dock lätt besviken. Man kan konstatera att titorna är ena snabba rackare. Den absoluta merparten av fotona innehöll skarpa och fina närbilder – på kala grenar. Det fåtal bilder som faktiskt innehöll titor var lätt räknade – särskilt de där titorna blivit så skarpa att man faktiskt såg att det var titor och inte suddiga gråvita fläckar….. Fågelfotografering kräver verkligen sin utrustning.
Men som tur är finns det andra fotografer som lyckas bättre. Nedan hittar ni fler bilder på entitan. Och lite mer fakta om den.
Entita (Parus palustris), 12 cm
Entitan är mycket lik talltitan men med något mindre svart haklapp. Saknar ofta talltitans ljusa vingpanel, är orenare i färgen och har något glänsande svart hjässa (talltitans är matt) och mörka stjärtkanter. Kinden är vit, näbben grå och kort. Ovansidan är brungrå och undersidan ljusare gråbeige till vit.
Den lockar ibland med ett hest, hårt tjihe (utan ä), annars med ett kraftigt pitji eller tvitvi. Sjunger ziwyd ziwyd eller pitji-pitji-pitji. Kan ibland misstas för en talgoxe, men entitan är piggare med ett snabbare och intensivare rörelsemönster med mer frekventa vingklipp och stjärtknixar än talgoxen.
Entitan lever av insekter, vintertid av frön. Söker sig gärna till fågelbord under vintern.
Vistas helst i fuktiga skogar, helst lövskogar, och uppträder ofta vid kärr eller strandskogar. Trivs också i parker och trädgårdar men inte i ren barrskog.
Häckar sparsamt i hela södra och mellersta Sverige upp till Dalarna och Gästrikland. Stannfågel som kan flytta vissa år.
Kuriosa: tidigare har entitan kallats kärrmes eller meshätta.
Entita
Foto: Mathias Schäf
http://www.living-nature.eu/
Datum: 21 februari 2014
Ämne: Veckans fågel
God morgon i snöslasket!
Så blev det lite vinter igen i alla fall. Jaja, det är ju februari trots allt.
Några så där värst jättespännande fågelobservationer har jag inte gjort på sistone. Enstaka talgoxar och blåmesar förgyller min promenad till tåget om morgnarna, och pilfinkarnas tjek-ande från buskagen är också upplivande och lovar vår.
Men faktiskt, när jag tänker efter, en lite udda fågelföreteelse kan jag rapportera om. På vägen hem om eftermiddagarna har jag de senaste dagarna stött på ett stort gäng av kajor som parkerat sig i en skogsdunge bakom kvartersbutiken och snattrar/tjattrar/skriker. Oavbrutet. Igår stannade jag till och lyssnade och stod där en stund. De tjattrade och de skrek, utan avmattning. Gissar att de håller på timmar i sträck. Hittills har jag bara hört skrikandet när de dragit omkring i stora flockar, men nu sitter de alltså still och tjattrar. Ett fascinerande beteende jag ska försöka läsa mer om. Någon som varit med om samma sak?
För ett par dagar sedan fick jag årets första nummer av Vår fågelvärld. Ett väldigt snyggt, faktaspäckat och tjockt magasin, riktat till inbitna fågelskådare. Jag får den i egenskap av medlem i SOF, numera BirdLife Sverige. Den innehåller alltid intressanta saker för fågelintresserade, och jag läser den alltid. Men emellanåt inser jag att jag inte tillhör den direkta målgruppen, givet temat för de flesta artiklarna och annonserna:
Ett SIRUI stativpaket till rena fyndpriset 8 790 kronor – ordinarie pris 9 465 kronor. Som hittat. Kostnad för tubkikare tillkommer, ett par tusenlappar till. (Törs jag säga att jag har en handkikare för 149 kronor från Kjell och Co?) Eller vad sägs om ”bygg din egen andflotte” – för att hjälpa änderna med en skyddad häckningsplats. Bara att göra en träram, lägga i cellplastpontoner och spika rundvirkesbitar över. Plättlätt. (Jag fick en svag trea i träslöjd, om jag säger så). Jag tror att änderna i den lokala fågeldammen får nöja sig med enbart matning från min sida.
Men omslaget pryddes i alla fall av en talltita, min favvofågel just nu.
Inspiration till veckans val av fågel fick jag från Kicki, som rapporterade om den rasande massa arter hon har vid sitt fågelbord på lantstället. En av dem är gulsparven. Den har jag själv inte sett på länge, inte sen förra våren faktiskt. Då hade jag glädjen att lyssna på dess ”räknesång” en solig eftermiddag, sittande i en backe full av vårblommor.
Och eftersom jag fick en del synpunkter på ”trist färgsättning” rörande förra veckans fågel, entitan, passar ju den färgglada gulsparven bra denna gång.
Gulsparv (Emberiza citrinella) 17 cm
Gulsparven är en stor, långstjärtad sparv med gula toner i alla dräkter. Hanen är i sommardräkt övervägande klargul på huvudet och undersidan, med rödbruna inslag på övergump och bröst samt brunaktig rygg. Honan är mer gråbrun med kraftig streckning. Ungfågeln är lik honan men mindre gul i ansiktet.
Sången är ett räknande ett-två-tre-fyra-fem-sex-sjuuuu. Den sjunger väl synligt, gärna från en busktopp. Kan sjunga med dialekt och räknar då bara till sex. (Varför då?) Lockar med korta tsik eller tsy.
Föredrar i likhet med så många andra tättingar att käka insekter, frön och vegetabilier.
Lever i kulturlandskap och öppna skogsmarker. Häckar vanligt i hela landet utom på högfjället. Den är en stannfågel och stannar över vintern, men rör sig lokalt efter tillgången på föda. Ses ofta nära människan och besöker gärna fågelbord.
Gulsparv, hane
Foto: Sonja Ross
http://nzbirdsonline.org.nz/
Datum: 28 februari 2014
Ämne: Veckans fågel
God morgon!
Snödroppar! Jag såg snödroppar i rabatten igår! Vårtecken! Hurra!
Och blåmesen förgyllde min morgon med sin klara drill och vackra uppenbarelse, liksom två pilfinkshannar som sjöng i varsin buske. Vårtecknen hopar sig.
Ett annat vårtecken är folk som börjar vårstäda överallt. Jag vet inte hur mycket skräp ni andra har samlat i era garderober, men jag är nog rätt ensam om att härbärgera en säck hönsfoder i min hallgarderob. Det är inte den optimala förvaringen om man säger, men jag var tvungen att stänga in den någonstans – hönsfoder luktar inte så hippt.
Den naturliga följdfrågan på detta är förstås varför man väljer att förvara hönsfoder i en lägenhet överhuvudtaget. Tja. Så här är det. Jag tänkte att för det fall det blir ännu en lång, kall vinter så behöver våra stackars änder och andra sjöfåglar all stödmatning de kan få. Bröd är, som jag tror jag nämnt tidigare, ingen bra näring. Bär, frukt, nötter, gryn m m är bättre. Det går bra med ett par müsli- eller havregrynspåsar från Ica, men eftersom jag har en föredömlig butik ”Foderboden” nära hemmet brukar jag handla riktigt foder, fågelpellets till and- och tamfåglar. Så jag bunkrade upp 30 kg hönsfoder i januari, tänkt att portioneras ut i måltider om 6-7 kg/10 liter åt gången. Det är ett rejält mål för de ca 50-talet änder som håller till vid Slätmossens dammsystem nära mitt hem och en god hjälp för dem att hålla sig vid liv i kylan.
Men det var ju det där med vinter, ja. Kylan och snön uteblev som bekant. Och här står jag med mitt hönsfoder och hönsfoderluktande vinterjackor. Inte helt enligt plan.
Så i lördags tog jag en tur ner till de kära gamla änderna i Slätmossen, med min hönsfoderhink och skopa, för att bli av med lite foder. Det var barmark och plusgrader, men hungriga kunde de ju vara ändå, tänkte jag.
Jo tjena. Intresset var svalt, kan man säga. Kalla vinterdagar är det alltid rockkonsertsträngsel runt pelletshögarna och ett hysteriskt snattrande. Den här gången kom inte hälften av änderna upp ur vattnet ens. De som redan var på land åt lite sävligt, men det var ingen rusning om jag säger så. Det var fortfarande en hel del orört foder när jag gick därifrån. Lite annorlunda mot vad jag är van vid.
Klart, fler än jag hade säkert varit där och matat, det är en populär sysselsättning bland grannskapets barn och pensionärer, så fågelmagarna var nog fulla med bröd och annat. Och det är ju huvudsaken att de inte är hungriga. Men åtgången på mitt hönsfoder kommer att bli långsammare än beräknat.
Veckans fågel denna gång får bli en liten gynnare som jag själv inte har sett ännu. Tror jag. Den är rätt lik titorna, så i högen av små svartvita brungråa fåglar jag sett vid min mors fågelbord kan ju en och annan svartmes ha synts till. (För som tidigare sagts: ser man dem bredvid varandra är det ju lätt, men en och en är det svårt när man är ovan….)
Men nu kommer vi snart att ha stenkoll på vem svartmesen är, eller hur?
Svartmes (Parus ater)
Vår minsta mes liknar en talgoxe i miniatyr. Rund och kramgo, och dess litenhet skiljer den från titorna. Den lever sida vid sida med kungsfågeln, som den påminner mycket om i uppträdandet.
Svartmesen har ett svart huvud med stor vit kind och vit nacke. Saknar gult i dräkten. Blågrå ovansida med dubbla vita vingband. Ungfågeln har brunsvart huvud och är smutsbeigegul (alltså, vem bestämmer färgsättningen egentligen?)
Lätet är ett högt fint zi, nästan som en kungsfågel, varierat med ett djupare något orent, lågmält tjyyh, i två olika tonlägen i pratande takt.
Clive Bramham har lyckats fånga svartmesen med både ljud och bild. Se och lyssna här:
Födan består av insekter, spindlar och frön från barrträd. Svartmesen ses ofta i sällskap med kungsfåglar eller finns med i mestågen. Den är specialiserad på att söka föda längst ute på grenarna.
Man hittar svartmesen främst i barrskog, men även i blandskog i södra Sverige. Den häckar allmänt i hela landet utom i Jämtland och Lappland. En stannfågel som kan flytta vissa år, och som strövar om vintern.
Svartmes
Foto: Lubomir Hlasek
http://www.hlasek.com/parus_ater.html
Amatörbiologen 