Datum: 13 juni 2014
Ämne: Veckans fågel
God förmiddag!
Nu var det ett tag sedan. Hög tid för en veckofågel alltså.
Och denna gång, vänner, har jag fantastiska nyheter! Jag har äntligen sett en steglits! *fanfar* Hurra!
Denna fantastiska tilldragelse ägde rum i måndags kväll. Eftersom det var en sådan härlig sommarkväll beslöt vi att åka ut till Häringe för att bada. Vi parkerade utanför stallet som vanligt och strövade sakta längs gångvägen och allén ner mot bryggan och havet. Maken hade kameran framme, redo att fota allt av intresse – dvs blommor, insekter, träd, fåglar, hästar, åkrar…. You name it. Det var ständiga fotograferingsstopp. Så det tog en stund att ta sig ner till vattnet om jag säger så. Men jag strosade fram, njöt av den myckna fågelsången, den varma kvällen och doften från sommarblommor.
Och så plötsligt var den bara där. Hoppade runt på grusplanen framför oss, i sällskap av en sädesärla. En liten fågel, som en talgoxe i storlek ungefär, svartvit med rött ansikte. Vänta nu. Rött ansikte… och liten och svartvit – är inte det….. Kan det verkligen vara….? Kan det vara – en steglits?!
Jag började rycka i makens arm.
– Kolla! skrek jag. Jag tror det är en steglits! Zooma och fota! Jag har inte kikaren med mig, och jag måste få veta om det är en steglits!
– Men lugna ner dig, svarade han ilsket. Jag håller på att fota sädesärlan!
– SKIT I SÄDESÄRLAN! skrek jag och hoppade nästan jämfota av otålighet. FOTA STEGLITSEN!
Maken tycktes uppenbarligen helt ha missat betydelsen av mitt projekt ”Se en steglits”, hur nu det är möjligt. Uppenbarligen hade jag brustit svårt i kommunikationen till övriga projektdeltagare. Och medan han nu fumlade runt med kameran för att fullgöra sin del i sagda projekt, och jag viftande och ropande stod bredvid, lyckades vi naturligtvis skrämma bort båda fåglarna. Så det blev inga foton av vare sig sädesärla eller presumtiv steglits. Men jag passade på att studera den presumtiva steglitsen när den flög förbi, och visst var det tydliga gula vingband på den. Rött ansikte + gula vingband + svartvit teckning +liten som en talgoxe = steglits!
Hurra! Min första steglits!
Och det komiska är att den inte ens är särskilt sällsynt….!
Steglits
Foto: Christian Ljunggren
http://www.svartfoton.se/steglits.html
Visste ni för övrigt att fåglar sandbadar? Det visste inte jag. Men häromdagen såg jag grannskapets liga av pilfinkar ta sig ett gemensamt dopp i ungarnas sandlåda på gården. Ett helt gäng som vispade runt i sanden mellan gungorna och lekhuset. Helt fascinerande. Och det var tydligen ett vinnande koncept, för dagen efter såg jag att även gårdens två harar rullade runt i sanden strax intill sitt tillhåll vid den fjärde staketstolpen (där brukar de ligga och sova om dagarna – i sanden). Sandbad är hett i år.
En tur till Gålö blev det i en av dagarna i Kristi Himmelsfärdshelgen. Vi gick inte särskilt långt, det blev bara en sväng genom den större av kohagarna, långsamt strövande, men det räckte gott för att få se en massa kul. Det var hur mycket fågelsång som helst. Maken, som inte är så intresserad av det där med artkunskap, har nu lärt sig känna igen bofinken – ”det är den där fågeln som alltid hörs så man aldrig hör någon annan” som han säger. Emellanåt är jag böjd att hålla med. Men nu hörde vi faktiskt inte bara bofinkar, utan till exempel en väldigt klart sjungande gulsparv. Och vi fick se den! Det var ett riktigt drömläge – en klargul fågel i ett kalt gammalt träd mot den blå himlen. Den sjöng och sjöng och maken fick några riktigt fina foton.
Gulsparv
Foto: Fredrik Åhman
På nationaldagen, i år en fin och solig försommardag, bestämde mig för en promenad i våtmarksområdet Slätmossen. Där borde vara fullt med sjöfågelungar nu, tänkte jag.
Jag passerade den lilla ”stranden” där jag brukar servera hönspellets under vintern, och som nu istället var full med gräs, slöa gräsandshanar och fågelbajs. Ingen inbjudande plats och jag var precis på väg förbi – men vänta nu – vad är det där för andhona i gräset? En knipa? Vigg? Måste kolla… Och så gick jag lite närmare på gångstigen ändå, långsamt, men utan att stanna, för att inte oroa (då försvinner de ju alltid, de rackarna). Nä, svårt att se… Jag vänder och kollar en gång till… nä, fortfarande oklart… Honan började nu röra på sig lite oroligt – vad var det där för knäppgök som gick fram och tillbaka hela tiden? Och inte blev det bättre av att jag passerade henne en tredje gång… Men nu var jag säker på att det var en vigghona. Nöjt fortsatte jag således över bron till den övre sjön och lämnade andstranden och den oroade honan åt sitt öde. Och insåg samtidigt – försent som vanligt – att jag förmodligen hade utgjort en mycket märklig syn för paret med hund som kommit gående. Jag måste skaffa mig en namnskylt där det står ”fågelskådare” eller något, som en slags ”förmildrande omständighet”-förklaring …
Något generat fortsatte jag promenaden längs den grusade gångvägen fram mot den lilla picknickplatsen invid den övre sjön (varför någon nu skulle vilja fika intill en brun, stinkande och grund våtmarksreningssjö, men det är ju snällt av kommunen) och klev fram genom gräset till strandkanten. Här brukade det finnas fåglar.
Tomt. Inte ens en liten sothöna. Suck. Skulle några slöa andhanar och en orolig vigghona vara det jag fick i upplevelse den här dagen?
Men nej, så var icke fallet. Tvärtom. För några sekunder senare simmade en liten, ivrigt pipande gräsandsunge in från vänster och stapplade upp på gräsmattan. Den blev tätt följd av två syskon. Och ett till. Och sen kom mamma gräsand. Och – vänta nu – inte mindre än sju syskon till! Tio ungar! Jisses! Och det peps och tittades uppfordrande på mig, och jag insåg att jag glömt ta med mat och kände mig som en skurk. Men det visade sig att det gick rätt bra att käka gräs istället, och jag blev förlåten.
Och så fann jag mig sitta på huk i gräset, en varm och solig junieftermiddag ,och studera en liten gräsandsfamilj som nafsade gräs, vilade, putsade sig och allmänt njöt av sin fågeltillvaro. Det var så rofyllt. Jag tog fram mobilen i hopp om att få några fina bilder (haha) och möttes av fyra par nyfikna andungehuvuden. Och så länge jag satt ner och rörde mig långsamt kom de otroligt nära. Helt fantastiskt.
Så hördes plötsligt ett grövre snattrande från vattenbrynet. Pappa gräsand med två polare bestämde sig för att göra entré i sällskapet. Det kunde ju finnas något gott att käka, typ.
Som människa vill man ju gärna tillskriva djuren lite mer kommunikativ förmåga än vad de kanske har. När nu pappa and först snattrade lite med kompisarna, gick upp ensam till familjen – i synnerhet till mamma and – och först efter en stund kom polarna upp ur vattnet och sällade sig till pappa and en bit bort i gräset, är det lätt att föreställa sig en konversation i stil med:
”Vänta här grabbar, jag ska bara kolla hur sur hon är först. Vi har ju varit ute på pubrunda rätt länge nu och hon har fått greja kidsen själv, ni vet….”
”Okej, vi väntar här så länge.”
Men så var det ju naturligtvis inte, eller hur?
Så småningom bestämde jag mig för att lämna hela gänget i fred och reste mig sakta upp, nöjd med min gräsandsupplevelse men lite besviken över att inte ha fått se någon sothöna. Och då, som på beställning, kommer en liten sothöneunge febrilt paddlande in från höger, mot strandkanten! Hur söt som helst – alldeles svart med alldeles rödorange liten näbb och ansikte. De ser så bedårande ut. Den lilla sothöneungen följdes tätt av sin mor och ett syskon. Men till skillnad från gräsänderna var den här lilla familjen betydligt mer orolig. När de såg att jag inte hade något gott att bjuda på simmade de strax iväg igen, utan att komma iland. Jag hann inte få några bra foton på dem, men nu vet jag åtminstone att det även i år blev nya små sothönor i Slätmossen.
Visste ni förresten att sothönan inte hör till andfåglarna, utan är en tranfågel? Det syns på fötterna. Sothönan har ingen ”hel” fot som gräsänderna har, med simhud helt och hållet mellan alla tårna. Hos sothönan finns visserligen lite simhud, men tårna är helt fristående från varandra. Ännu en dos onödigt vetande. Ber om ursäkt.
Den här gången ska vi titta på en vanlig fågel jag varit nyfiken på länge, nämligen den svartvita flugsnapparen. Jag har hört att det ska vara en elak och störig fågel – men att hanen dessutom är en äktenskaplig skurk var en nyhet.
Svartvit flugsnappare (Ficedula hypoleuca) 13 cm
En något satt och kraftig fågel och tuffingen i trädgården. För att få en bra boplats när den anländer på våren jagar den helt sonika bort andra hålbyggande småfåglar från ägg och ungar. Ibland blir det strid på liv och död, speciellt med talgoxar. Flugsnapparen är en rastlös fågel, ständigt i rörelse. Den klipper med vingarna, ofta en i taget, och knixar med stjärten. Från sin utkiksplats på en gren kastar den sig plötsligt ut i ett blixtanfall på en flygande insekt, för att strax återvända med bytet.
Den har en lite hackig men klar och ren sång som är sammanvävd av upprepade, lite vemodiga strofer uppbyggda av tre till sex olika teman. Locklätet är ett kort, skarpt och klart metalliskt vitt. Här kan ni höra sången.
Hanen är omisskännlig i sin dekorativa, svartvita dräkt, medan honan och ungfågeln går i brunt där hanen är svart. Båda könen har en vit vingfläck, men bara hanen har en vit fläck i pannan.
Flugsnapparen trivs bäst i lummiga parker, trädgårdar och skogsmarker, gärna med mycket lövträd. Den är en typisk insektsätare som oftast tar sitt byte i luften. Förutom insekter äter den gärna fjärilar, fjärilslarver och spindlar. På hösten även frukter och bär.
När hanen har upprättat ett revir och honan lagt sina ägg kan han leta upp ett nytt revir där han installerar en ”bihustru”. Men när han parat sig med henne och hon har börjat lägga ägg lämnar han henne och återgår till sin första hona. Honan i bireviret får klara sig helt ensam och lyckas ofta bara föda upp 1-2 ungar. (Här kan tilläggas att det dessutom alltid är honan som bygger boet. Han gör inte mycket rätt för sig, han inte….!) Att hanen ofta har två honor bidrar till att flugsnapparen förekommer mycket vanligt i landet. Den finns i hela Sverige utom på kalfjället. Flyttar till Afrika i aug-sep och återkommer i maj.
Svartvit flugsnappare
Foto: Danielle Occhiato
http://www.pbase.com
Datum: 27 juni 2014
Ämne: Veckans fågel
God förmiddag!
En något kylslagen juni går mot sitt slut. Idag skriver vi sista fredagen i juni och många försvinner på semesterledigt. Vi får hoppas på sol och värme. Det är ju åtminstone lite varmare nu än för en vecka sen. Imorse visade min termometer 18 grader (i morgonsolen) – häromdagen var det blygsamma 9 grader…..! Kombinerat med kyliga nordanvindar kändes mössa och vantar nästan välkommet. I juni. Jisses. Vem var det som sa att vi går emot en global uppvärmning?
Bland våra vänner fåglarna är det verkligen barnkammare just nu. Överallt är det ungar. Hos mina föräldrar är gräsmattan full av koltrastungar, hackspettarnas avkommor leker vilt i björkarna och hemmavid har pilfinkarna fått telningarna på vingarna (nu är det äntligen tyst under vår fönsterbräda). Fast, tja, ungar och ungar. De är väl snarare tonåringar vid det här laget, om man nu ska göra någon slags jämförelse. Lika stora som föräldrarna, fullt flygdugliga, men sitter och slöar och skriker efter mat så snart en förälder kommer inom synhåll. Gör inte många knop i onödan, liksom. Men visst är det härligt att det även i år blev fågelungar. Det är kul att se hur de vinglar omkring, tufsiga och halvvuxna, och försöker få ordning på livet och vingarna.
Hoppas ni hade en bra midsommar. För egen del tillbringade jag och maken midsommarhelgen på Häringe slott. Inte så mycket sol och värme, men desto fler hundar, fåglar och sädesfält. Just hundarna var en miss i planeringen eftersom maken är allergisk (han var något rödlätt framåt kvällen och det berodde inte på nubben), men i övrigt var det mycket trivsamt. Här kunde vi efter en god lunch ströva omkring och titta på svalor, trastar, ankor, änder och tofsvipor.
På kvällen hade vi bokat slottets bastuflotte som ligger förtöjd vid badbryggan. Riktigt fin bastu, med ett stort panoramafönster ovanför bastuaggregatet som vetter ut mot hela Landfjärden. Så där satt vi vid åttatiden på kvällen, på varsin lav med en kall öl och tittade ut genom panoramafönstret. Det var alldeles stilla utanför, solen bröt fram genom molnen emellanåt och vattenytan var alldeles lugn.
Då plötsligt blev jag varse en rörelse i vattnet till vänster, strax utanför bryggkanten. Jag tittade ditåt och såg en stor sjöfågel dyka upp ur vattnet och stilla simma vidare. Den kom alltså inte simmande eller flygande, utan klöv vattenytan från ingenstans och var plötsligt bara där. Helt fascinerande. Jag lutade mig framåt och försökte se vad det var för fågel. Det var ingen vanlig and eller gås, utan såg faktiskt mer ut som en – lom. En storlom.
Kunde det vara möjligt? Lever inte de i typ insjöar i karga landskap med sina sorgsna vildmarksrop? Hur kunde det simma en storlom i en liten havsvik av Östersjön i Haninge, i bräckt vatten?
Men visst var det en storlom. Nu var det dags att uppmärksamma maken på det hela. På mitt sedvanliga subtila sätt började jag gasta:
– Kolla! Det är en storlom! Ser du? Vi måste fota!
Maken var denna gång snabbt med på noterna och fick syn på storlommen, trots avsaknad av glasögon (maken alltså, inte lommen). Och naturligtvis – gud vare tack – var han försedd med sin vattentäta kamera. Den grabbade han nu tag i och störtade ut ur bastun, runt flotten och upp på bryggan i jakten på storlommen innan den försvann. Jag var inte långt efter, och hojtade uppmuntrande medan jag spejade och lockade för att få fågeln att titta mot kameran.
Den simmade makligt men ändå förvånansvärt snabbt inåt land. Ganska snart var den tyvärr utom fotohåll. Men några bilder lyckades vi få. Här är den bästa av dem:
Storlom
Foto: Fredrik Åhman
Tillsammans stod vi där i våra badkläder i den 14-gradiga midsommaraftonskvällen, studerade de nytagna fotona och gladde oss åt att vi faktiskt fått denna sensation på bild.
Och ja. Just det. Den 14-gradiga midsommaraftonskvällen ja. Att döma av blickarna vi fick från de två fiskarna som satt och grillade på stranden en bit bort – i täckjackor – var det en högst oväntad syn att se två hysteriska 40-åringar storma ut ur en bastu för att fota en fågel.
Så vi vände tillbaka in i värmen. (Och gick efter en stund ut igen och gjorde det mer naturliga i samband med bastubad, nämligen doppade oss i havet, som för övrigt höll en temperatur bara blygsamt över luftens. )
En rolig sak i sammanhanget är att den här händelsen tilldrog sig endast 50 m från det ställe där jag såg min första steglits för några veckor sedan. Det måtte vila något magiskt över Häringe och dess fågelliv.
Något mer spännande än så fick vi inte se i fågelväg under vår midsommarvistelse. Om man inte räknar hybriden vid ankdammen, förstås. Det verkar som om mamma gräsand har haft lite skoj som pappa gräsand inte vet om. Kolla in killen längst till vänster i gänget av ankor nedan:
Foto: Fredrik Åhman
Inte riktigt de typiska färgerna för en anka om man säger så, om man jämför de övriga i gänget. Men snubben var inte heller någon gräsand, till det var han alltför stor och annorlunda. Och han höll sig stenhårt till ankgänget, som inte misstyckte. En ful ankunge som ändå hittat hem, kan man säga. Det känns bra.
Den här gången blir det naturligt att välja storlommen som veckans fågel (även om den ju inte är någon tätting). Jag var ju ändå tvungen att kolla upp att det verkligen var en storlom vi sett. Och det visade sig stå utom allt tvivel.
Men jag är lite lat den här gången och skriver inte själv, utan hänvisar vidare till den här sajten för foton och fakta om storlommen.
Fast där fanns ju inget om att de kan vistas i bräckt vatten, bara att de gillar steniga skogssjöar. Men så fick jag se det här klippet på Youtube som faktiskt visar två storlommar i en havsfjärd. Om man bortser från att vi inte hade dimma och att ”vår” lom inte sjöng så var det ganska likt det vi såg.
Trevlig helg!
Datum: 4 juli 2014
Ämne: Veckans fågel
God eftermiddag!
Nu, nu, är det äntligen sommar. Imorse när jag kom ut ur porten strålade solen varmt, jag kände doften av sånt där morgonvått sommargräs och ovanför mitt huvud på den klarblå himlen svirrade tornseglarna förbi.
Och där.
På väg till jobbet sista arbetsdagen före semestern, sänkte sig till slut insikten: nu är det sommar.
Och ledighet.
Underbart.
I förra veckan, på tal om alla fågelungar som äntligen lämnat boet och nu vinglar fram i luften i fåglarnas motsvarighet till övningskörning, nämnde jag att våra pilfinksungar under fönsterbrädet äntligen flyttat. Men det får jag backa på. De nedrans pilfinksungarna har inte alls flyttat hemifrån. De sitter fortfarande där och piper. Hela tiden. Undrar hur jag kunde tro att de flyttat? Har jag verkligen fått så dålig hörsel? Eller – det kanske de gjorde, men ångrade sig? Och kom tillbaka? Varför skulle de annars sitta kvar i boet i juli!? Arma föräldrar.
Fast det finns ju en mer trolig möjlighet. Nämligen kull nummer 2. Det är faktiskt inte omöjligt. Många arter hinner med två kullar gynnsamma somrar, koltrastar t ex. Men oavsett vilken förklaring som är den riktiga, seg förstakull eller helt ny kull, så kvarstår ändå min slutsats: arma föräldrar.
Vi i sändlistan som jobbar på samma ställe har för närvarande en väldigt påtaglig nära-fågel-upplevelse på vår arbetsplats. Samma upplevelse som många i städerna delar med oss just nu, och som jag har skrivit om tidigare. Det rör sig om fiskmåsar – och deras ungar.
Ett fiskmåspar hade i år bestämt sig för att takrännan längst ut nära kanten på taket på vårt gavelhus var en lämplig boplats. Efter sedvanlig ruvningstid om ett antal veckor, varunder vi i huvudbyggnaden kunde beskåda den från takkanten lustigt felplacerade och utstickande fiskmåsstjärten, kom så telningarna till världen. Denna lyckliga tilldragelse gick mig och säkerligen de flesta andra i och för sig förbi, men det skulle strax bli mer påtagligt.
Fiskmåsungar är ju tänkta att kläckas och tulta omkring på någon skärgårdsklippa omgivna av hav. Ute i skärgården alltså. Så när de då, som måsungar gör, trillar ur boet är det tänkt att de ska trilla i vattnet, och sedan enkelt kunna ta sig upp igen till boet.
På vår arbetsplats på Östermalm i centrala Stockholm finns inget hav. Så när ”våra” ungar börjat tulta runt och trilla ner, har de inte trillat i havet där de borde trillat, utan ner på vår innergård. Dit de inte borde trilla. För övrigt ett högt fall på säkert 15 meter, vilket kan vara en förklaring till att en av ungarna tyvärr haltar (men är vid gott mod och goda lungor).
Så nu är vår futtiga lilla uteplats i den Östermalmska stenöknen omvandlad till barnkammare för fiskmåsar och därmed bannlyst för oss tjänstemän. För den som vågar sticka ut näsan blir omedelbart attackerad av mamma och pappa fiskmås under vilt skränande (av måsarna alltså). De har en enorm beskyddarinstinkt. Ibland räcker det att stå vid fönstret och titta ut, inomhus, för att bli attackerad.
Så våra arbetsdagar är nu ackompanjerade av fiskmåsskrän, pipande ungar och en nedskiten uteplats.
Men de är onekligen söta att se på. Se nedan utsikten från min kollegas fönster (ursäkta dålig mobilkamerakvalitet):
Jag ska väl passa på att nämna att det inte finns så mycket man kan, eller ens bör, göra. Föräldrarna har noga vård om sina ungar och förser dem med både mat och vatten tills de är stora nog att flyga själva. Det bästa man kan göra är att hålla sig undan medan det varar.
Så här ser för övrigt den vuxna versionen av en fiskmås ut:
Fiskmås
Foto: sv.wikipedia.org
Den har vi ju alla sett. Det är dock vanligt att man förväxlar den med gråtruten. Det har jag ofta gjort. De största skillnaderna dem emellan är att fiskmåsen är mindre (lätt att veta när man bara ser en av dem…!) och att fiskmåsen har gulgröna ben medan gråtrutens är köttfärgade (vilken beskrivning). Så kolla benen är mitt tips om ni vill artbestämma.
Och bara för att jag tycker det är så vansinnigt roligt att skriva fågelläten i textform kommer här fiskmåsens läte: gliäe gliäe samt ke-ke-ke-kiä-kiä-kiä. Pröva att säga det. Det är ju bekant, eller hur? Sommarljud om inte annat.
Jaha, nu har ni fått både latinskt namn och foto för fiskmåsen. Det verkar inte bättre än att den får bli någon form av veckofågel denna gång. (Ledsen Diana, en skränig mås en gång till.) Vill ni till äventyrs lära er mer om fiskmåsen kan jag rekommendera den här sidan.
Och nu är det som sagt semestertider igen, så fiskmåsen får avsluta denna sista Veckans fågel för säsongen. Jag tittade igenom alla mejlen för våren och räknade ut att tillsammans med alla veckofåglar vi gick igenom förra våren har vi nu gått igenom hela 43 arter. Oj. Och ändå – bara en droppe i havet av alla fågelarter som finns.
Bli inte förskräckta nu, men detta blir inte bara säsongens sista fågel. Troligen blir det faktiskt den sista Veckans fågel. I alla fall i det här formatet.
För det har hänt en del sedan vi började. Syftet och innehållet i Veckans fågel har omärkligt skiftat. Från början var det ännu en omgång bildningsmejl om ännu ett släkte, fåglar, med mycket fakta om fåglar i allmänhet och en art per vecka i synnerhet, och så en aning personliga betraktelser. Men sedan en tid tillbaka har mejlen istället tenderat att innehålla fler och fler personliga betraktelser och upplevelser och allt mindre om själva fågelarten för veckan.
Detta behöver ju inte nödvändigtvis vara något negativt. Jag tror inte någon har några invändningar mot denna utveckling. Mejlen är fortfarande ett avbrott i vardagen och en smula underhållande, vilket alltid varit tanken. Och visst handlar de om fåglar. Men själva begreppet Veckans fågel känns inte riktigt passande längre.
Så jag har funderat lite. Jag kommer att fundera lite till, under sommaren. Men jag tror, faktiskt lutar jag åt, ja det blir troligen så – att jag till hösten kommer att flytta över mitt skrivande till en blogg.
Den kommer i så fall nog inte att handla enbart om fåglar, utan mer om naturupplevelser i allmänhet, förmodligen. Och det kommer inte att bli Veckans art på samma sätt. Men den kommer garanterat att innehålla massor med texter och betraktelser och tankar, så som de har sett ut i mejlen. Så som jag finner sådant nöje i att skriva och ni i att läsa.
Jag tror det blir ett bättre forum. Det känns som nästa steg. Först ska jag bara lära mig hur det fungerar. Det ska nog lösa sig.
Men håll utkik i lådan under hösten- jag lovar att tala om hur det blir. I ett mejl, haha.
Tusen tack för många roliga stunder med fågelmejl, för att ni delat dem med mig och för alla era bidrag. Så många goda skratt. Det har varit fantastiskt roligt. Som alltid.
Ut i sommaren nu och lyssna på gärdsmygar, nattskärror och ugglor. Och tjatiga bofinkar. Det ska jag göra.
Vi hörs igen.
/Gunilla
Amatörbiologen 