Datum: 9 maj 2014
Ämne: Veckans fågel
God förmiddag!
Ännu en kylig dag utan sol. Vi slapp i alla fall regnet. Men hur välkommet det än är med sol så behövs även regn. Inte minst för våra vänner fåglarna. Med regn kommer daggmaskarna upp till ytan, och daggmaskar är bra käk för hungriga fågelmagar. Efter de regniga dagar vi haft nu är gräsmattorna hemma fulla med björktrastar och koltrastar som hoppar runt och sliter upp mask. Även om jag själv mer är en vän av sol (man kommer liksom inte igång regniga dagar) kan jag inte låta bli att glädjas för deras skull. Nu är dessutom äggläggning och ruvning i full gång, så den som letar mask har två magar att mätta – den ska ju förse partnern som ligger på ägg med käk. Take away-food birdstyle, alltså.
Dessutom blir tillvaron mycket bättre för våra pollenallergiker vid regn. Regn är bra, således.
Nu har lövsångaren kommit tillbaka! Jag har väntat och lyssnat med spänning de senaste veckorna, men den har lyst med sin frånvaro. Ingen glad, fallande drill från de nyutspruckna buskarna och träden. Men så, på Valborgsmässoafton, hörde jag äntligen årets första lövsångare vid en skogsrunda! En lång drill, och en till, och en till. En riktigt våryr lövsångare. Jag stannade och lyssnade en stund, riktigt njöt av detta vårtecken. När jag gick vidare tog det inte många steg förrän nästa lövsångare hov upp sin lilla stämma. Och sen en till, och en till. Plötsligt var de överallt. Hur går det till egentligen? Från ena dagen till den andra är de plötsligt bara där, i massor. Och det gäller ju inte bara lövsångaren, utan alla flyttfåglar. Det är alltid lika fascinerande.
Så här låter den för övrigt, lövsångaren. Den är en av våra vanligaste fåglar, och vi hade den som veckofågel i slutet av maj förra året, har jag för mig.
Apropå flyttfåglar så läste jag i Metro 5/5 om en villaägare i Sigtuna som har fått en pungmes som hyresgäst i trädgården. Pungmesen är en rätt sällsynt fågel och ganska svår att få syn på eftersom den häckar i vass och andra svårtillgängliga ställen. Det är alltså extremt ovanligt att hitta den i en villaträdgård. Så naturligtvis vallfärdar nu fågelskådare till den – märk väl – privata villaträdgården, som förstås erbjuder bekvämare skådning än en snårig vassrugge. Förståeligt nog är inte tomtägaren vidare förtjust i den här invasionen och har nu anmält skådarna för hemfridsbrott…. Läs hela artikeln här.
Pungmesen var för övrigt vår veckofågel alldeles nyligen. Så här ser bo och fågel ut:
Pungmes
Foto: Andrej Medved
http://www.flickriver.com/
En av de varma lediga dagarna i Valborgshelgen var jag och maken i Tyresta nationalpark för att äta lunch och titta på fåglar. För ca ett år sen var jag med då man invigde fågelstigen i Tyresta. Man har återskapat en slättsjö för änder, vadare och tranor och byggt ett fint fågeltorn. Just i den här sjön brukar man kunna se svarthakedoppingen, den är lite halvsällsynt och rätt cool, och jag hade turen att få se en då. Nu hoppades jag förstås att vi skulle få se den igen, och kanske få några bra foton på den.
Vi intog vår lunch och strövade sedan på grusvägar och genom kohagar sakta ner mot slättsjön. Solen sken, det blåste lite svagt, träden började bli gröna och det var på det hela taget en varm och skön vårdag. Rätt så varm, faktiskt. Närapå försommarvärme. Hm. Fleecejacka var inte det bästa valet av ytterplagg, upptäckte jag rätt snart.
Det var påtagligt stillsamt vad gällde fågelsång från träden, kunde vi notera. Konstigt. Tills vi insåg att förmodligen var fåglarna kloka nog att, till skillnad från oss, ta det lugnt mitt på dagen under den värsta värmen. För varmare blev det, ju närmare vi kom själva fågelsjön. Den är belägen i en svacka omringad av tät skog, och solen gassade ner över sjön och det var närapå vindstilla. För att få så bra bilder som möjligt valde vi den norra sidan av sjön där det var sol. Och där stod vi, i solgasset, i vandringskläder, och spanade ut över sjön. Svetten rann. Men vi höll ut. Vi ville ju se fåglar, särskilt svarthakedoppingen.
Men naturligtvis var ju sjön nästan tom på fåglar. Jag såg några enstaka gräsänder, en och annan knipa. En hussvala gled förbi. Men ingen trana. Ingen svarthakedopping. Som sagt. Fåglar är kloka nog att undvika värsta värmen. Till skillnad från oss korkade fågelskådare.
Jag lät kikaren glida över sjön ännu en gång, i hopp om att få se någon raritet. Maken hade traskat iväg lite längre bort och fotade något, oklart vad. Något j-a vasstrå igen förmodligen (vi har tusentals bilder på grenar, buskar, blommor och vasstrån redan, men tydligen räcker inte det). Men inget spännande i fågelväg såg jag. Bara andrumpor, av änder som stod upp och ner i sjön och betade vattenväxter.
Så kom maken klivande tillbaka, torkade svetten ur pannan och sa att han fått nog. Jag kunde bara instämma. För varmt och inga fåglar. Så vi gav upp och traskade tillbaka. Lite besviken var jag nog. Jag hade så gärna velat se svarthakedoppingen igen. Men vi tog en tur i skogen och fick se några tättingar i alla fall. Och en skogsödla.
Väl hemkomna slog sig maken ner vid datorn för att ladda ner dagens bildskörd och jag förberedde middagen. Så ropade han åt mig att komma för att titta på ett foto.
”Kolla här, är inte det här en sådan där fågel du pratade om?” sa han och pekade i bakgrunden på ett foto med några änder.
Jag tittade. Och tappade hakan. Hur gick det här till?
Han hade fått en svarthakedopping på bild!
Här hade jag stått och spanat på samma sjö, till och med på samma änder, samtidigt – och ändå inte sett svarthakedoppingen. Och gått därifrån i tron att det inte fanns någon. Och så har maken både sett en och dessutom fått den på bild!
Jag kände mig något stukad i min ornitologiska roll, minst sagt….
Så här blev vårt foto på svarthakedoppingen (inte helskarpt, tyvärr). Ser ni den där i bakgrunden? Brunsvart fågel med gul punkfrisyr? Visst är den cool?
Tvärtemot vad ni kanske tror så kommer dock inte svarthakedoppingen att vara veckans fågel denna gång. Det blir istället en tätting som jag faktiskt blivit bekant med först i år: grönsiskan.
Grönsiskan är en pigg liten fågel som finns i drivor hemma hos mina föräldrar nu i vår. De har en skogstomt med massa barrträd, vilket uppskattas av grönsiskan. När det dessutom bjuds på schysst fågelmatsbuffé vid inte mindre än tre matningsställen är inte grönsiskorna de som bangar. De är fantastiskt vackra i grönt, gult och svart, ganska orädda och relativt lättfotograferade. Och de sjunger som bara den! Långa, till synes ändlösa drillar. Eftersom de förekommer i stora gäng är den sammantagna sången stundtals riktigt öronbedövande.
På den här sidan kan ni både läsa om den och höra hur den låter.
Grönsiska (Carduelis spinus) längd 12 cm
Grönsiskan är vår egen ”kanariefågel” som klänger likt en mes i al och björk, gärna i täta flockar. Den hänger djärvt i grenarna och rycker inte så mycket på vingar och stjärt, utan ger ett lugnare intryck än en mes.
Den är liten och nätt, vilket också upplevs i höstens täta, dansande sträckflockar. Hane och hona har gröntonad dräkt. Hanen är kontrastrikt tecknad i gult, grönt och svart. Honan är mer dämpad utan hanens svarta hjässa och haklapp. Båda har två gula vingband samt gula stjärtkanter. Mindre än grönfinken, mer streckad och spetsnäbbad. Dessutom fler svarta partier i fjäderdräkten. Det gula och gröna skiljer den från gråsiskan.
Grönsiskans sång liknar kanariefågelns och framförs extatiskt från en grantopp eller i en fjärilsliknande sångflykt. Kvittrig med strofer i olika tonlägen, där det arttypiska mjuka och försiktiga locklätet plyi vävs in flitigt. Avslutas ofta med ett typiskt raspigt kiknande läte.
När det kommer till maten är den en fröspecialist. Under häckningen är den starkt knuten till barrskog där den till stor del lever av kottfrön. Annars frön från björk och al. (Men jordnötter i fröautomat tycks också slinka ner rätt lätt.)
Den häckar i barrskogar. Under vintern förekommer den i stora flockar, gärna i öppnare landskap med al och björk. Den häckar i hela landet utom i nordligaste Lapplandsfjällen. Stannar om födotillgången är tillräckligt rik under vintern annars flyttar den söderut mot Europa i okt-nov, åter i mar-apr.
Grönsiska
Foto: Georges Olioso
Datum: 16 maj 2014
Ämne: Veckans fågel
God förmiddag!
Så har då äntligen värmen kommit tillbaka. Nu känns maj som maj ska göra, tycker jag.
Men igår morse var det ingen värme direkt. När jag tog en motionsrunda i skogen vid sex-tiden var det tamejfan frost ute! Den försvann ju så fort solen kröp upp tillräckligt långt, men ändå. Mitten av maj, liksom.
Fåglarna under morgonturen verkade dock inte störas nämnvärt av kylan. Högt i en talltopp, mitt i den strålande morgonsolen (som ännu inte nått ner till oss på marken), satt en taltrast och sjöng ut sin vårglädje. Motion eller inte så måste man faktiskt stanna och lyssna vid ett sådant tillfälle, allt annat är förkastligt. Trastarnas sång är verkligen vacker. Dessutom har de förmågan att väva in andra fåglars läten i sin egen sång. Tidigare har jag hört en koltrast härma bofinken. Denna taltrast hade istället fångat upp fiskmåsens somriga skränande. Ni vet det där kriää-kriää-kriää-krä-krä-krä-krä som man hör hela somrarna. Föreställ er detta skränande i en melodisk trastsång istället. Det låter fel men ändå vackert på något sätt.
I början av veckan hade jag förmånen att få tillbringa två dagar på Nynäs Havsbad, en spa- och konferensanläggning alldeles vid havet i Nynäshamn. Jag hade inte en tanke på att packa ner min fågelkikare, men det fick jag bittert ångra. Väl på plats med morgonmackan och kaffet i näven spanade jag ut genom fönstret på konferensanläggningen. Och bara ett tjugotal meter ut i vattnet fanns en liten kobbe med ett myller av sjöfåglar! Jag har nog aldrig sett så mycket sjöfågel på så nära håll – från ett konferensrum dessutom.
Så många ejdrar! Och ett svanpar, med bo och ägg! Fiskmåsar! Storskrakar, kanadagäss, tärnor, gräsänder! Ännu fler ejdrar, så kul! Jisses! Jag var alldeles lyrisk och förbannade min dumhet att inte ta med en kikare när jag nu skulle till kusten. Men som tur var, var personalen förutseende nog att ha en kikare fastsnörad vid ett fönster för dylika tillfällen, så mina plågor kunde snabbt stillas.
Det var för övrigt inte bara jag som hängde vid fönstren och tittade på sjöfågel, även de övriga konferensgästerna var nyfikna. Dessutom ville de lära sig. Särskilt storskraken var poppis, många hade inte sett den förut, och den ser ju lite spännande ut. Det var två par som höll till runt kobben och bjöd oss på sin vardag: simmande, sittande på klippor, putsande sig, fiskande…. Tänk att man kan bli så fångad av att få studera ett gäng fåglar i sin närhet under några dagar, fåglar som dessutom ovanligt nog var i stort sett oberörda av vår närvaro. (Tja, de hade väl sett så många – eventuellt överförfriskade – konferensgäster i varmvattenpoolerna på badbryggan att de insett att vi inte utgjorde någon större fara trots att vi var människor …)
Det var en oväntad bieffekt, att få sprida lite fågelkunskap i ett statistikerkollektiv. Där ser man. Fågelglädje kan hittas i de mest oväntade sammanhang.
Vid en av pausdiskussionerna sa sig en kollega ha sett ett märkligt fågelpar vid gästbryggan tidigare på morgonen: två fåglar med massor med rött, gult och vitt i fjäderdräkten. Efter lite resonerande kom vi fram till att det nog var steglitser hon sett. Och en googling på internets osinliga källa med fågelfoton visade att så var fallet. Åh, så kul! Och lite avundsjuk blev jag, jag som aldrig sett en steglits.
Steglits
Foto: Christian Ljunggren
http://www.svartfoton.se/steglits.html
Så morgonen därpå, konferensens andra dag, gjorde jag samma sväng som kollegan gjort, i hopp om att få syn på samma steglitser. Men icke. Inte en steglits så långt ögat nådde. Jaja, hoppas kan man ju alltid. Men jag fick se en strandskata i alla fall. De är rätt roliga, ser litegrann ut som förvuxna skator men med röda ben, röda ögon och lång röd näbb. Den gick på grusgången en bit från bryggan och pickade här och där, som en höna ungefär, och som vadare gör. Fridfullt. Men så plötsligt fick den syn på mig där jag kom gående en bit bakom. Och blev fullkomligt skräckslagen.
Men istället för att flyga iväg, som fåglar brukar göra, böjde den ner huvudet med näbben som en projektil framåt, ungefär som om den försökte göra sig så strömlinjeformad som möjligt för att minska luftmotståndet och få upp farten snabbt – och satte iväg bortåt. Men eftersom strandskatan är en lite rundnätt fågel blev resultatet ganska komiskt: en liten vaggande, rund kropp – inte alls särskilt strömlinjeformad tyvärr, trots goda intentioner – som sprang så fort de små benen tillät. Vilket tyvärr inte var särskilt fort. Det var något rörande över det hela. Och naturligtvis ville jag inte vara elak, så jag inte bara stannade, utan vände och började gå åt andra hållet. Och se, den lilla strandskatan stannade och kunde pusta ut.
Strandskata
Foto: Lars Lundmark
http://www.larslundmark.se/
Jag fortsatte min morgonpromenad och fick höra en massa fågelsång: lövsångare, bofink, talgoxe med flera. Inget exotiskt, men en härlig inramning. Jag fortsatte förstås spana efter steglitser, men såg varken sådana eller andra nya spännande fåglar. På ett skär såg jag i och för sig någon slags tätting, med ljust bröst, grönaktig rygg och gul ögonmask. Det kan ha varit en blaskigt tecknad lövsångare, men den såg lite för stor ut. Den får fortsätta vara en oidentifierad tätting, tror jag.
Promenaden närmade sig sitt slut och jag var på väg tillbaka till konferensanläggningen, utan att jag fått se några steglitser. Då kom jag att tänka på att min kära mor ju brukar få besök av steglitser ute på landet. Jag fick en idé. Kanske kunde vi göra så att mamma ringer nästa gång hon får steglitser på tomten, så kunde jag komma ut med kikaren och …. Stopp!
Jag stannade verkligen mitt i steget. Plötsligt slog insikten ner i mig som en blixt.
Jag har blivit en äkta fågelskådarnörd!
Med en dåres envishet har jag hävdat att jag minsann inte är någon fågelskådare. Jag med min lilla töntiga kikare, som bara kan en bråkdel av alla fågelarter och aldrig suttit och frusit på Falsterbonäset i gryningen en marsmorgon för att studera fågelsträck, eller åkt på fågelskådarresor i Anderna, eller ringmärkt fåglar. Jag kan ju ingenting om fågelskådning. Jag startade bara ännu ett kunskapsprojekt. Först var det humlor, sedan grodor, och nu fåglar.
Men den som på fullt allvar börjar be folk hålla utkik efter fåglar för att kunna komma ut och se dem med egna ögon och sedan bocka av i artlistan (”kryssa!”), kan nog inte betraktas som något annat än en fågelskådare. Sak samma vilken teknisk utrustning man har, eller var man skådar någonstans eller hur mycket, eller hur många arter man kan. Det som det handlar om är väl att man faktiskt har ett intresse för fåglar och vill lära sig mer.
Haha! Där ser man. Jag fick ett gott skratt på min egen bekostnad. Det tog tid för mig att inse vad som förmodligen var uppenbart för alla er andra.
Någon gång lär jag väl få se steglitser. Men trots att den spelat stor roll i denna veckas krönika blir den inte veckans fågel – eftersom vi har haft den som veckofågel tidigare. Denna gång gör vi istället ett avsteg från tätting-gänget och väljer en and. Dels för att den fått en del utrymme här, men mest för att jag själv vill lära mig mer om den. Det får bli storskraken.
Storskrake (Mergus merganser) längd 66 cm
Under höst och vinter uppträder storskraken ofta i stora täta armador, skrakdrev, där individerna om vartannat doppar huvudet flera gånger innan de dyker efter fisk. Flygande är den linjalrak med grunda, stela vingslag. Flocken flyger i linje eller i gåslik plogformation.
Storskraken är större och kraftigare än småskraken (nähä?). Hanen har ett bulligt och långsträckt huvud, metalliskt grönt utan tofs. Vit dräkt som går i rosa samt svart och grå rygg. Honan är lik småskrakehonan, men har en distinkt övergång mellan det rödbruna huvudet och den gråvita halsen med inramad vit haka. Huvudet är grövre och kantigare med välkammad nacktofs. Ungfågeln är lik honan, men har ett vitt streck mellan näbb och öga.
Hanen spelar med ett grodlikt knorrande kuårr kuårr. Honan har ett ofta rullande hackigt läte, nästan som ett skrattande kackel, skrrak skrrak skrrak (jag måste säga att det är fantastiskt kul att skriva dessa läten. Vem kommer på de här beskrivningarna?)
Käket utgörs av småfiskar. Simmar ofta med huvudet under ytan för att hitta bytet.
Vistas i klara vatten som sjöar och älvar och vid kuststränder. Häckar i ihåliga träd eller uppsatta holkar. Häckar relativt vanligt i hela landet utom på högfjället och Gotland. Sträcker till Västeuropa i sep-nov, återkommer i mar-apr. Övervintrar om det finns öppet vatten.
Storskrake, hane och hona
Foto: Bill Hubick
http://www.marylandbiodiversity.com/
Datum: 23 maj 2014
Ämne: Veckans fågel
God förmiddag!
Fredag igen. Och således dags för ännu en fågelkrönika/veckofågel, vad jag nu ska kalla det.
Våren och försommaren är verkligen fåglarnas tid. De är överallt, de syns och de låter och de påminner oss verkligen om vilken fantastisk tid på året det här är.
Det är lite kul att följa samma gäng fåglar och se hur deras vardagsliv fortskrider i enlighet med fortplantningsplanen, så att säga. Jag brukar studera gårdens talrika gäng björktrastar från mitt köksfönster. Först var där inga, sedan inga, sedan plötsligt hur många som helst (som det brukar vara med flyttfåglar). Det var ett kraxande, sjungande, bråkande och tjattrande utan like. Så bildades par, man slogs om boplatser på sant bostadsbrist-Stockholm-manér och började med bobyggande. Sedan blev det plötsligt lite färre fåglar, bara en handfull som struttade runt på gräsmattan efter mask. Förklaringen var förstås att den andra partnern låg på ägg.
Men nu är äggen inte längre ägg utan fågelungar, vilket bevisas av att det återigen är fullt med björktrastar på gräsmattan. Det krävs två föräldrar för att mätta de omättliga ätteläggarna. Och det är bara en tidsfråga tills sagda ätteläggar når flygstatus och gör sina föräldrar sällskap på gräsmattan. Då blir det trångt. Tur att det finns gott om mask.
En intressant jämförelse är att fåglar ju får upp ungarna på vingarna inom loppet av en sommar, om de så ska behöva puttas ut ur boet (vilket är fallet för många fågelungar). Till skillnad från oss människor, där tar det 18-20 (30?) år innan ätteläggarna äntligen flyttar hemifrån….
Jag har så många fågelupplevelser att jag inte hinner skriva om dem innan de blir inaktuella. Jag hade tänkt berätta om grågässen och deras underbart söta gula (!) ungar vi såg i våtmarksområdet Alhagen utanför Nynäshamn i mitten av april, och som fick massor av foton på. Och alla vackra sångsvanar där! Det har jag aldrig sett förut, det var helt fantastiskt! Och där var mängder av vadare och andfåglar: tofsvipor, knipor till förbannelse (är de extremt talrika i år eller har jag bara missat dem helt förut?), och så förstås det vanliga gänget gräsänder (fast de såg vi mest bara rumporna av – sjöarna är så grunda i Alhagen att de står upp och ner och betar på botten, och då är det bara bakre halvan av fågeln som sticker upp. ”Andrumpor” är numera en helt egen tagg i vårt digitala fotogalleri.).
Men nu är grågåsungarna varken små eller gula längre och vadarna har vadat vidare till våtare våtmarker. Det känns lite passé att beskriva ett vårligt våtmarksområde nu i högsommarvärmen, liksom, så jag struntar i det.
En annan upplevelse hade jag i början av maj då vi strövade runt i ekhagarna på Gålö i hopp om fina foton på växter och djur. Tranor såg vi, och en och annan UFP (fast jag tror att en av dem var lärkfalk!), och mängder med bofinkar förstås. Men det var en fågel jag hörde som jag inte kunde placera. Lätet som var i stil med koi-koi-koi-koi-koi hade jag aldrig hört förut.
Väl hemkommen satte jag mig förstås med min fågellätesbok och började testa mig fram. Gröngöling? Nä, det var inte riktigt rätt läte. Vadare av något slag? Nä, fel miljö. Någon hönsfågel, typ fasan? Nähäpp. Jag fortsatte läsa, titta och lyssna utan framgång. Attans. Och när grannens hund till slut började skälla ihärdigt, som svar på alla lockande fågelljud, fick jag ge tappt för husfridens skull. Koi-fågeln, som jag kallar den, får fortsätta vara ett mysterium ett tag till.
Men igår kväll däremot, hade jag en riktigt spännande fågelupplevelse!
Jag hade bestämt träff med en gammal god vän, och eftersom vädret bjöd på en fantastisk försommarkväll bestämde vi oss för en picknick i friluftsområdet hemmavid. Mitt i kycklingsalladen utbrister plötsligt min kompis:
”Du, visst är du bra på fåglar? Vad är det där? Är inte det en sån där, vad heter det…..”
Min stolthet förbjöd mig att svara på den första frågan, men jag tittade förstås dit hon pekade. Och ja jämrans! Visst var det en……. korp!
Rosévinflaskan vara förvisso halvtom vid det här laget, vilket man skulle kunna hävda hade en viss inverkan på vår iakttagelseförmåga, men det var faktiskt verkligen en korp. Stor, svart och ståtlig. Nästan skräckinjagande. Och vacker.
Korp har jag bara sett i Dalarna förut, aldrig hemmavid! Spännande! Oj, vad exalterad jag blev!
Tyvärr var jag bara utrustad med mobilkamera, och skärpan blir ju därefter, men jag lyckades fånga korpen på bild, se nedan. Jämför med de övriga fåglarna så ser ni hur stor den är.
Korpen kan tydligen bli upp till en halvmeter stor och är – tvärtemot vad jag trodde – en vanlig kråkfågel. Här är en utmärkt blogg, Torrbollens salta pastiller, som beskriver mer om korpen för den som är intresserad.
Apropå sommarvärme så tog maken och jag faktiskt årets premiärdopp i söndags (nej, det var inte min idé), i Grindsjön strax norr om Sorunda. Vattentemperatur uppmättes till 14 grader i ytvattnet, vilket onekligen var mer än väntat. Solen sken, en svag vind och bara några få moln, och ett gräsandspar simmade makligt runt invid stranden. En liten försommaridyll.
Maken hoppade glatt i först. Jag samlade lite mod, gick fram till strandkanten och beredde mig på att slänga mig i och göra pinan kort. Skulle bara vänta tills änderna flyttade sig. Ville ju inte störa och skrämma bort dem i onödan, de var ju här först, liksom. Så jag väntade lite. Ingen brådska.
Men de flyttade sig inte. Tvärtemot vad man kan vänta sig när en människa är i annalkande så flyttade de sig inte. De höll sig på några meters avstånd, paddlande, stirrade misstänksamt på mig. Jag stirrade tillbaka. Vad nu då, liksom? Där stod jag, och där paddlade de, på samma fläck. Dödläge? Vem äger badvattnet, typ?
Så insåg jag skälet. Strax framför mina fötter flöt några halvt uppblötta brödbitar omkring, ikastade av en av strandens yngre besökare några minuter tidigare. Aldrig att änderna tänkte avstå dessa!
Jag löste problemet genom att skopa upp den GI-ovänliga andfödan och skyffla iväg den åt deras håll, en bit i taget. Tilltaget uppskattades, bitarna slukades snabbt och andparet drog sig nöjda tillbaka till sin vasshörna. Och jag skuttade vigt ut i vattnet för årets första dopp, och dementerade bestämt makens påstående att jag dröjt pga badkrukeri. Det var ju bara fågelhänsyn.
Och badet då? Tja. Det var inte 14 grader, inte. Möjligen 12. Uppfriskande, kan man sammanfatta det. Men inte alls så farligt som det låter. Men det gällde att inte dröja kvar för länge i vattnet, då domnade fötterna…. 😉
Valet av veckans fågel denna gång föll på taltrasten. Den har jag fått förmånen att få höra vid flera tillfällen, framförallt vid mina motionsturer i skogen. Taltrasten är väldigt vacker och har, som alla trastar, en vacker sång. Just taltrasten är skicklig på att fånga upp andra fåglars läten. I förra veckan berättade jag om en taltrast som vävde in fiskmåsens läten. Imorse hörde jag en som fångat upp bofinken. Skickligt.
Nu blir det en massa ledigheter igen, så kommande fågelmejl blir lite sporadiska. Men de kommer.
Taltrast (Turdus philomelos) längd 23 cm
Taltrasten är mindre och smäckrare än koltrasten. Brun med vackert pilspetsmönstrad undersida. I den ryckiga flykten syns svagt gulorange vingundersidor.
Den sjunger mer påträngande än koltrasten, ofta från en upphöjd sångpost. Sången består av mjuka toner som upprepas flera gånger i korthuggna partier, och talas fram mer än de sjungs. Pratande och melodiska flöjttoner. Härmar flitigt andra fåglar och ljud. I flykt hörs ett diskret tickande tzick. Här kan man lyssna på taltrasten.
När det kommer till maten är taltrasten en snigelspecialist. I skogen kan man se en hög tomma snigelhus – det är spåren efter taltrastens verkstad. Utöver sniglar går även maskar, insekter, frukt och bär ner.
Man hittar den i de flesta frodiga skogsmiljöer, trädgårdar och parker. Men den är rätt skygg och dold (Ha! Och jag som minsann har fältbestämt den inte mindre än tre gånger!). Finns i hela landet utom högfjället. Flyttar ofta enstaka eller i små flockar till sydvästra Europa i sep-okt, åter i apr-maj.
Taltrast
Foto: Jari Peltomäki
http://www.luontoportti.com/
Amatörbiologen 