Veckans fågel mar 2014

Datum: 7 mars 2014
Ämne: Veckans fågel

God förmiddag fågelvänner!

Hörni, visst är det väl officiellt vår nu? Jag vet inte om meteorologerna har slagit fast det än, men jag har bestämt mig i alla fall. Igår var första dagen utan vinterkängorna. Må vara att det är snöfritt i centrala Stockholm, men ute i obygderna har det fortfarande varit snöhögar med påföljande vattensamlingar här och där. Nu börjar dock även de ge med sig. Den här gången hade de hopplogade snöhögarna inte hunnit bli så höga som förra året, eftersom det helt enkelt inte fallit så mycket snö. Därmed försvann de fortare, hurra.

Fast förra året var det ganska roligt att se vad som dök upp ur snömassorna i den största högen längs gångvägen hemma allteftersom snön smälte framåt slutet av mars: en trasig pulka, en kundvagn och en halv träbänk. Det sista vållade mig lite huvudbry innan jag insåg att bänken förmodligen varit hel innan plogbilen förpassade den in i snöhögen. Tur att det inte satt någon på den i alla fall.

Men inte bara snösmältningen förebådar våren. I förrgår kväll hörde jag det mest fantastiska vårtecknet: koltrasten.

Ja, det är sant, jag hörde koltrastens sång i förrgår kväll.

Man stannar ju bara upp och njuter, det går inte att göra annat. Hur kan en liten fågels sång vara så vacker och lova så mycket? Vackra, vemodiga vårkvällar, längtan, lugn, lycka…. Mindfulness i sin bästa bemärkelse.

Men i förra veckan var det minsann inga vårkänslor när jag gick Skeppsholmen runt under en gråkall, blåsig februarilunchrast. Den friska luften fick jag mig formligen kastad i ansiktet när jag rundade konferensgården och tittade ut över Stadsgården.

Jag tar den här rundan då och då, och när man är van vid en viss utsikt hajar man till när den blivit annorlunda. Den här gången fick jag se att det låg någon slags flottar utplacerade en bit ut från kajen.  Jag saktade ner, och sen stannade jag till. Men….? Kunde det vara…? Jo men visst var det det!

Andflottar!

Kommer ni ihåg när jag skrev om den artikeln i Vår fågelvärld, ”bygg din egen andflotte”? ”Bara att göra en träram, lägga i cellplastpontoner och spika rundvirkesbitar över.” Här fanns några som (till skillnad från mig) visste hur man gjorde. De hade byggt tre flottar och förtöjt på olika avstånd från varandra. Inte så välbesökta just denna dag, men jag tror säkert de brukar uppskattas av de lokala änderna.

Jag tog fram min kassa mobilkamera för att föreviga dessa de första andflottar jag stött på. Bildbevis nedan.

andflottar

Sån tur att jag läste artikeln ändå – annars hade jag ju inte vetat vad det var….

Om vi dröjer oss kvar en stund till i ändernas värld och återknyter till föregående veckas hönsfodersproblematik, så kan jag glädja er med att problemet nu är löst.

I lördags, sent på eftermiddagen, släpade jag ner det jag hade kvar av fodret till Slätmossens andgäng i förhoppningen om ett större intresse denna gång. Och nu gick det hem. Så fort jag började sprida ut min pellets i högar strömmade änderna till från alla håll och kastade sig glupskt över den.  En råkall, gråmulen och sen lördagseftermiddag var övriga fågelmatare tydligen inte så pigga på att ge sig ut, så hungern var nog lite mer påtaglig.

Så här såg smörgåsbordet ut:

andsmorgasbord

Min garderob har nu slutat lukta hönsfoder, änderna har blivit mätta – om än tillfälligtvis – så slutet gott, allting gott, lagom till att våren nu börjar göra entré på riktigt.

Den här veckan vill jag kika närmare på en lustig mes som jag varit nyfiken på länge, nämligen skäggmesen. Bara namnet gör ju att man vill veta hur en sådan ser ut. Och det visade sig att den faktiskt har ett riktigt coolt utseende, är en doldis i vassen och att släktträdet inte är helt solklart.

För det har länge tvistats om vilket släkte denna mes ska tillhöra. Först placerades den hos just familjen mesfåglar, men sedan fördes den över till gruppen papegojnäbbar (jaha?) inom familjen sångare. Men sedan hösten 2007 föreslås skäggmesen en placering i den helt egna familjen Panuridae. Jisses, vilket velande.

Förmodligen är skäggmesen själv helt ovetande om allt detta taxonomiska trubbel, vilket är rätt kul.

 Skäggmes (Panurus biarmicus)

Skäggmesen blir cirka 16 centimeter lång och är ljust kanelbrun på ryggen och sidorna, askgrå på huvudet och nacken samt vitaktig på kroppens undre sida. Inre vingpennorna är svarta med rostgula kanter och stjärten rostgul med vita spetsar på de yttre pennorna. Hannen har på vardera kinden förlängda fjädrar som liksom bildar spetsiga polisonger (banditmask, skulle jag säga) och i likhet med undre stjärttäckarna är svarta. Honan saknar förlängda fjädrar på kinderna och dess undre stjärttäckare är blekt rostgula.

Skäggmesen förekommer bland rörväxter och videbuskar vid sjöar och våtmarker med stora bladvasshav. Där det finns vass, finns det skäggmesar, och ingen annanstans hittar man dem.

Den är vig, livlig och orolig, bygger sitt bo på tuvor, lever parvis eller i små familjer samt döljer sig så mycket som möjligt. Makarna uppvisar stor tillgivenhet för varandra, framför allt under parningstiden.

Lätet är snabbt upprepade ping och tjing som ibland följs av ett utdraget tjirr samt en lågmäld sång.

Föda: Insekter. Kort och gott. Om vintern även av allehanda frön.

I Sverige observerades den först på 1960-talet men blev sedermera allmän vid sjön Tåkern (åk dit, ett riktigt fågelskådarmecka!). Därifrån spred den sig över stora delar av södra och mellersta Sverige och idag häckar den årsvis i Sverige så långt norrut som till Värmland och sällsynt ända upp till Västerbotten. Stannfågel.

Skäggmes, hona och hane Foto: Dennis Heidrich www.pinterest.com

Skäggmes, hona och hane
Foto: Dennis Heidrich
http://www.pinterest.com

 

 

Datum: 14 mars 2014
Ämne: Veckans fågel

God morgon!

Våren flödar verkligen in från alla håll. Från flera av er på sändlistan har jag fått besked om blommande blåsippor, kuttrande nyanlända ringduvor och tofsvipor som redan spatserar omkring på åkrar. I mars! Jisses. Det har jag aldrig varit med om.

Men fågelupplevelser är det svårt att missa. Nu är vårsången i full gång. Jag brukar ju berätta om mina upptäckter under promenaderna till och från tåget. De senaste dagarna, varje morgon faktiskt, har jag stött på en väldigt gullig syn, i samma buske vid samma husgavel. Det är ett pilfinkspar, som sitter tätt ihop på en gren, lite uppburrade i morgonkylan. Hanen sjunger sitt tolit och honan sitter tyst bredvid, tätt tryckt mot sin hane. Som ett gammal strävsamt par. Det är så rörande på något sätt.

I tisdags hörde jag grönfinkarna för första gången i år. Det var som att kliva ut genom dörren och in i en konsert. Två grönfinkshannar i varsitt träd på varsin sida om gångvägen försökte överrösta varandra. Båda vann, kan man säga. (Och tävlingen fortsätter för övrigt oförtröttligt varje morgon, kan jag rapportera). Det är lustigt hur likt de låter kanariefåglar – långa drillar, korta tjut och melodiösa slingor i en aldrig sinande ström.

Längre fram på vägen hörde jag, också för första gången i år, ringduvans kuttrande. Det är en ganska rolig sång/ramsa, som man kan översätta till ”Men gå då ändå, men gå då”, eller ”do-dooo-doo-do-dooo-do”. Den är lätt att känna igen. Ni har säkert hört den, ringduvan är vanlig numera även i stadsbebyggelse.

När jag kom ner på pendeltågsperrongen tyckte jag ett slag att jag hörde bofinkens sång, men då tänkte jag att nej, det är väl ändå inte möjligt redan i mars. Det kom en kort repris, och när jag lyssnade noga tror jag att det var en något förvanskad grönfinksdrill. Jag tänker nöja mig med det. Efter att ha stött på så många vårfågelsånger redan vill jag ha något kvar att se fram emot. Bofinken får allt vänta ett tag till. Sådetså.

I onsdags tog jag en lunchpromenad från Östermalm till Gamla stan för ett jobbmöte. På vägen passerade jag Stockholms ström och fick se att staden fortfarande har matningsflotten igång. Den var välbesökt denna dag – jag såg gräsänder, knölsvanar, sothöns (återigen första gången i år!), viggar och gråtrutar i vattnet, konstant paddlande och kämpande mot strömmen. Svanarna gick inte ens upp utan lutade sig elegant över kanten på flotten med sina långa halsar för att nå säden i matningsrännan längst fram, medan sothönsen helt ogenerat trampade runt i densamma. Så här såg det ut:

matning_strommen

Men det roligaste var de kaxiga småfåglarna (pilfinkar och gråsparvar) som inmutat området precis framför den lilla bron och där stal frön rakt under näbbarna på sjöfåglarna. (De syns som små bruna fläckar precis framför trallen framför bron till flotten.) Påhittiga, snabba och kaxiga är de, pilfinkarna. Jag blir mer och mer förtjust i dem. De är ju inte alls några grå, trista, oansenliga sparvar, utan framåt och väldigt vackert tecknade när man tar sig tid att se efter.

Det får bli en bild på en igen:

Pilfink Foto: sv.wikipedia.org

Pilfink
Foto: sv.wikipedia.org

Den här gången blir det ytterligare en fågel som jag ännu inte har sett: trädkryparen. Jag tror några av er andra redan är bekant med den, men för de flesta av oss blir det nog första gången. Den är förvisso en stannfågel, men inte direkt en fågelbordsfågel, och då är det ju inte så lätt att få syn på den.

Precis som nötväckan, om ni kommer ihåg den lilla gråblåvita banditen, kilar trädkryparen längs trädstammarna i jakt på mat. Men medan nötväckan byter riktning och kan springa nedåt med huvudet före är trädkryparen mer konsekvent och springer bara åt ett håll: uppåt. Börjar vid basen på trädet och jobbar sig uppåt. Sedan börjar den om. Målmedvetet.

Så om man sitter och stirrar på ett gäng tallstammar tillräckligt länge borde man rimligen förr eller senare få syn på en trädkrypare, eller hur? (Fast det gäller ju alla fåglar man vill få syn på, när jag tänker efter – att uthålligt sitta och stirra tillräckligt länge…) Hur som helst tänker jag försöka när det blir varmare ute. En trädkrypare vill jag absolut få se. Bara namnet är ju spännande, trädkrypare….

Trädkrypare (Certhia familiaris)  12,5 cm

Trädkryparen är en liten kamouflerad fågel som är svår att upptäcka (tack för den). Tydligt vit undersida och brunspräcklig ovansida. Vitt ögonbrynsstreck. Tunn, något krökt näbb.

Trädkryparen är insektsätare och klättrar uppför trädstammar som en mus, för att leta efter insekter som den plockar från skrevor i barken med sin fina böjda näbb. Den flyger sedan till foten av ett annat träd med en distinkt oregelbunden flykt. De långa styva stjärtpennorna ger stöd vid stamklättrandet.

Fågeln lever ensam på vintern, men kan bilda gemensamma sovplatser under kallt väder.

Käket utgörs som sagt av insekter och spindlar. Vintertid (eftersom den är en stannfågel) kompletterar den med frön från barrträd.

Den lockar med fina tsii eller srii likt kungsfågeln, men i långsammare takt och ofta med någon enstaka ton i taget. Sången är en hastig ramsa av avklingande toner.

Häckar i skogar, parker och trädgårdar. Den är en vanlig häckfågel i hela landet utom i västligaste Jämtland och Lappland.

Trädkrypare Foto: Howard Booty www.flickr.com

Trädkrypare
Foto: Howard Booty
http://www.flickr.com

 

 

Datum: 21 mars 2014
Ämne: Veckans fågel

God morgon!

Nämen alltså. Vad jag minns så handlade förra veckans fågel om alla vårtecken och glädjen åt att våren hade kommit. Och vad hände sedan? Kyla, snöstorm och 1 decimeter j-a snö ute?! Vad var det här liksom? Och lagom till att man grävt fram vinterkängorna igen så blev det, vadå, 7 plusgrader igen? Jag hänger inte med i svängarna. Vi får hoppas att alla vårblommor, tappra bofinkar och en och annan nyvaken humla lyckas bättre, och inte gav upp andan i det vintriga mellanspelet.

Igår spenderade jag förmiddagen på ett seminarium om statistik på Stockholms universitet, anordnat av Statistikerfrämjandet och föreningen för industriell statistik. Jag är tämligen säker på att inte särskilt många av er skulle gå igång på statistik, men jag försäkrar er om att det kan vara riktigt roligt och underhållande med statistikseminarier. Spännande föreläsningar, trevliga deltagare – alla statistiker är inte torra små gubbar med slips och manchesterbyxor – och roliga föreläsare som ger inspiration och stärker yrkesidentiteten och –stoltheten.

Tyvärr var detta inte ett sådant seminarium.

Det var minst sagt en aning torrt, både vad gäller deltagare och föredragningar. Det fanns för all del en hel del underfundigheter och en hel del skratt – jag ska återkomma till det nedan – men på det stora hela var det lite för abstrakt högskoleakademiskt. Vilket var lite lustigt med tanke på att det genomgående temat var ”hur gör vi statistikutbildningen mer kopplad till dagens arbetsliv och krav på statistisk arbetskraft”…

Jag får erkänna att min uppmärksamhet mer än en gång drogs mot fönstret och vad som hände utanför Geovetenskapens hus. Studenter som stressade förbi, snö som droppade från buskar…. Och så dök en skata upp ur buskaget. Den studsade runt lite i snön, stannade upp då och då, la huvudet på snö som om den inspekterade snötäcket. Och så plötsligt böjde den sig framåt, la magen i snön och började veva med vingarna – i snön. Det stänkte snö åt alla håll. Så slutade den efter ett par sekunder, hoppade iväg en bit och gjorde om hela proceduren. Jag blev helt fascinerad. Vad höll den på med? Göra snöänglar på skators vis? Den vispade och vispade i snön. Vid ett tillfälle hamnade den i nedförsbacke, tappade balansen och gled iväg nedåt. Det såg faktiskt ut som den försökte åka kana på magen, innan den lyckades stanna och räta upp sig. Den ruskade lite generat på sig, vispade några gånger till i snön och så flög den iväg. Då insåg jag vad det hela handlat om: det var en tvättningssession. Det är så fåglar badar: de böjer sig i grunt vatten och plaskar upp vatten över sig med vingarna. I brist på vatten tog denna skata till snö. Påhittigt.

Så även ett statistikseminarium kan innebära fågelupplevelser. Det hade man inte kunnat tro.

För den som var nyfiken på vad som var skrattframkallande under seminariet kan jag bjuda på det här. Ett av inslagen handlade om att man måste uppdatera övningsupp-gifterna för studenterna till lite mer aktuella problem med mer samhällsrelevans för att få upp intresset för statistikstudier. Uppgifterna är nog så bra för att lära sig statistiska tekniker, men tenderar att vara tråkiga och inte verklighetsförankrade. Som ett exempel tog man denna uppgift:

”100 personer med varsin numrerad biljett till en biosalong med 100 platser står i kö för att gå in. Alla går in en i taget. Den första personen är full och sätter sig på fel plats. Personer som kommer efter sätter sig på sin numrerade plats, om den är ledig, annars på en annan plats. Beräkna sannolikheten att den sista personens plats fortfarande är ledig när det blir dennes tur.”

Ett intressant statistiskt problem, och den som har lite koll på sannolikhetsläran inser att det kommer att ta en stund att räkna ut det här. Men varför skulle man göra det? Om den här situationen skulle uppstå i verkligheten skulle man inte sätta sig och räkna, utan då kallar man in biografvaktmästaren som får styra upp att folk sätter sig där de ska, och – tada! – problemet är löst, eller hur? ;-D

Nog om det. Nu ska det bli mer fåglar.

I faktadelen om nästan alla fåglar vi har tittat på hittills har det stått ungefär ”häckar i hela landet utom nordligaste delen”. Veckans fågel denna gång är en rackare som gör precis tvärtom: den finns bara i norra delen av Sverige och hittas bara undantagsvis i södra delen. Ingen fågel man får syn på i Stockholmsområdet till vardags, alltså.

Vad kan det vara för fågel? Jo, vi ska bekanta oss med lappmesen.

Lappmes (Parus cinctus) längd 13 cm

Lappmesen är Lapplands egen mes. Den har brun ovansida, påfallande stort huvud och är tydligt långstjärtad, som en talgoxe. Alltid rastlös och drar snart vidare i terrängen.

Den är aningen större än en- och talltitorna. Den upplevs ibland ha yvigare och varmare brun dräkt med vit kind, vit buk och större svart haklapp. Har likt talltitan en ljus vingpanel. Rödbruna flanker. Brunare hjässa än titorna och på nära håll ses ett kontrasterande svartaktigt ögonstreck.

Dess läte är likt talltitans med ett ti-ti-tjae, tjae, tjae. Även ett metalliskt tjytt-tjytt som en korsnäbb. Sjunger med ett hest tjiep-tjiep-tjiep-tjiep eller ptsi-duj, ptsi-duj.

Äter insekter, spindlar, bär och frön. Vistas i gammal, helst orörd barrskog.

Lappmesen häckar i västligaste Jämtland och nordligaste Lappland. En stannfågel som strövar på vintern, vissa år även söderut i höjd med norra Uppland.

Lappmes Foto: Terje Kolaas www.air-internet-arnhem.net

Lappmes
Foto: Terje Kolaas
http://www.air-internet-arnhem.net

 

 

Datum: 28 mars 2014
Ämne: Veckans fågel

God förmiddag!

Vilket vårväder! Fredag och sol, vad kan man mer begära.

Den sista veckan har det verkligen dykt upp fler och fler fåglar i omgivningarna. Många flyttfåglar är redan här, jag har sett både bofink och sädesärla t ex. Förra året dök de inte upp förrän i slutet av april. Men då var det å andra sidan ovanligt kallt.

I måndags såg och hörde jag följande fågelarter på vägen till tåget, i tur och ordning: grönfink, ringduva, koltrast, talgoxe, blåmes och pilfink. Och väl nere på tågperrongen, med utsikt över Rudansjön i morgonsol och en stilla vattenspegel, gled två knipor förbi i sakta mak, en hane och en hona. Vilken fågelmorgon!

Knipor Foto: Roland Ylven spugg.se

Knipor
Foto: Roland Ylven
spugg.se

(Kul anekdot förresten: när jag skulle googla på foton på knipor fick jag inte bara upp foton på fåglar, utan även på Susanne Lanefelt & Co (kommer ni ihåg henne från 80-talet?). Ordet ”knipa” har som bekant flera betydelser.)

Sen blev det snöblask igen. Men det hindrade inte grönfinkarna hemma från att hålla låda i samma utsträckning. Vilken energi de har.

Häromkvällen fick jag också bevittna ett triangeldrama på hustaket bredvid. Det började med en ringduva som makligt landade på taknocken och njöt av kvällssolen. Gissningsvis en hona. För strax därpå landade ännu en ringduva intill den första, och denne började genast brösta sig, sedan buga långsamt upp och ner samtidigt som den fällde ut och sedan ihop stjärtfjädrarna som en solfjäder, i takt med bugningarna. Ett parningsbeteende helt klart, en hane som uppvaktar en hona. Dessvärre för hanen så var hon måttligt intres-serad. Hon vände sig om och travade helt fräckt iväg åt andra hållet, längs taknocken. Den avfärdade hanen travade troget efter för att göra nya uppvaktningsförsök. Då – till hans förmodligen stora förtret – kom ännu en hane flygande och landade framför den vand-rande honan, som då tvingades stanna till. Den nye hanen tog tillfället i akt och inledde sin uppvaktning, likadant som den förste hanen gjorde. Honan fann sig nu instängd mellan två engagerade hanar som ivrigt bugade och viftade från varsitt håll. Hon kunde inte gå förbi någon av dem. Hon stannade upp, knyckte med huvudet och såg ut att fundera. Vem skulle hon välja? Hur skulle detta triangeldrama sluta?

Ganska snöpligt. Hon flög helt enkelt iväg, rundade hushörnet och fortsatte bort utom synhåll till nästa gård. Kvar på taket satt två avsnoppade hanar och försökte fatta vad som hände. Den första hanen greppade situationen relativt snabbt och kastade sig iväg efter honan. Kan undra hur länge han egentligen hade förföljt henne med sina liderliga avsikter? Den andre satt kvar en stund innan han – förmodligen – insåg det meningslösa i att sitta där och vänta, och så flög även han iväg – men åt motsatt håll. Gav han upp kampen? Eller bidade han sin tid tills hon skulle komma tillbaka? Det får vi aldrig veta.

Ett sådant drama kan man se från sitt köksfönster en vårkväll.

Men det är inte nog med dramatik där. En morgon strax därefter utspelade sig ytterligare ett drama framför mina ögon. Jag kom gående på min vanliga väg till tåget när jag på långt håll hörde ett par skator som skränade högljutt. Det är ju inget ovanligt i sig. Men detta var ett väldigt irriterat skränande, som ökade i intensitet hela tiden. Det lät som om de var störda av något. När jag svängde runt en krök fick jag syn på dem och blev varse vad som hänt.

I ett körsbärsträd, kanske 4-5 meter högt, hade två skator börjat bygga bo högst upp. Ganska glest än så länge, men de var på god väg att ordna sig en bostad. Dessvärre var den på väg att bli en flerfamiljsbostad, vilket skatorna inte tänkt sig. De hoppade ilsket runt på grenarna, flaxade och skränade och försökte med alla medel jaga bort en inkräktare på väg upp mot boet – en stor svartvit katt.

I ett öronbedövande oljud och med skatvingssnytingar haglande runt huvudet fortsatte katten oförtröttligt uppåt längs grenarna. Naturligtvis stannade jag för att bevittna detta drama (till viss irritation för övriga jäktade tågpendlare vars väg jag hindrade). Strax var katten uppe vid sista grenen invid boet, skatorna flaxade och skrek, och katten – satte sig ner. Började titta sig omkring och beundra utsikten. Som den naturligaste sak i världen. Ungefär som om det var det som var avsikten hela tiden. Det kanske det var, även om jag misstänker att det snarare var fågelungar som varit målet. Men det fanns det ju inga än – boet var ju inte ens färdigbyggt. En missräkning. Hur hantera detta? Jo, som katter gör: sätta sig och låtsas som om det regnar. Jag vet nog inget djur som kan se så oskyldigt ut sittande på själva brottsplatsen som en katt. Eller som lyckas se helt oberörd ut när den totalt misslyckas och försöker inbilla omgivningen att ”det var meningen hela tiden”.

Tyvärr var jag tvungen att rusa vidare mot tåget och missade fortsättningen på historien. Men när jag kom hem igen på sena eftermiddagen var trädet helt övergivet av både katt och skator. Jag har inte sett till någon av dem sedan dess. Kanske tyckte skatorna att boet blivit så komprometterat att de inte vågade fortsätta sin nybyggnation. Men man kan ju imponeras av vad det var de försvarade så intensivt. Det var ju bara en gles hög med grenar, inget färdigt bo med ägg eller ungar. Instinkter är verkligen starka.

Vi får hoppas att både ringduvor, skator och katt hittade lyckan på sina respektive håll. För vår del är det dags att gå över till veckofågeln.

Denna gång blir det den sista (?) av våra mesar, nämligen pungmesen. Det är ju ett intressant och motsägelsefullt namn som väcker vissa funderingar. Men varen icke oroliga – vi har inte ändrat de fysiologiska förutsättningarna inom djurvärlden, utan namnet kommer av att hanen bygger flera pungliknande bon, av vilka paret väljer ut det bästa för häckningen.

Pungmes (remiz pendulinus) längd 11 cm

Pungmesen är en skygg, brunaktig mes med mycket karakteristisk svart ansiktsmask (ännu en bandit, alltså. Populär look i fågelvärlden.) Gråvitt huvud, ljus strupe, rödbrun rygg och ockrafärgad undersida. Könen är lika men honans mask är aningen mindre. Ungfågeln saknar masken och är jämnare gråbrun.

Locklätet är ett fint utdraget sugande psiuuuu eller tsiuuu, som sävsparv eller koltrast. Sången är låg och innehåller även lockläten. Locket är mesaktigt tsi-tsi-tsi.

Som föda föredras, som vanligt för mesarna, insekter, spindlar och frön.

Den vistas helst i sumpiga skogar längs vattendrag med mycket inslag av vide, sälg eller björk där den bygger boet. Det hänger som en pung ytterst i en gren och är byggt av växtull, djurhår och spindelnät. När hanen lockat en hona till sig bygger de en rörformad ingång. Boet är därmed klart för inflyttning (så praktiskt).

Pungmesen är en sen invandrare som kom hit på 1970-talet. Den häckar i Skåne, vid Vänern och Vättern, i Mälardalen, i Uppland och på Gotland. Sträcker till sydvästra Europa i juli-nov, åter i apr-maj.

Pungmes Foto: Andrej Medved http://www.flickriver.com/

Pungmes
Foto: Andrej Medved
http://www.flickriver.com/