– Vad är det där för ena? Dem känner jag inte igen.
– Vilka då?
– De där svarta i små flockar. Alltså, tofsviporna har jag koll på, de vobblar runt i luften som vanligt, likaså strandpiparna. Och grågässen och kanadagässen som vaggar runt känner jag också igen. Men vilka är de där svarta vadarna, framför hela gänget, som är så små? Har aldrig sett några sådana. Fasen att jag glömde fågelboken hemma. Och har du sett några gluttsnäppor förresten?
– Glu… vadå? Vad i hela friden snackar du om?
Denna konversation utspelade sig mellan mig och maken vid ett besök i Sandemars naturreservat en solig lördagsförmiddag alldeles nyligen. Vi hade strövat ut en bit på strandängarna och hade god uppsikt över alla vadare, gäss och andra fåglar som samlats i detta fågelparadis. Vi var inte ensamma, det var många besökare i alla möjliga åldrar och prisklasser på fågelkikare som följt vårt exempel. Och förstås många vanliga dödliga icke-fågelskådare med en picknickkorg som bara ville tillbringa en härlig vårdag ute i det fria. Sandemar är nämligen inte bara känt för sitt fågelliv, utan för sina ekdungar, badstränder, vitsippsbackar och är rent allmänt en härlig miljö. Här finns också en stor artrikedom av orkidéer och andra sällsynta växter. Under vår promenad ut såg vi till exempel mängder av kungsängsliljor. Om ni har möjlighet någon gång, åk dit. Det är väl värt ett besök.
Sandemar med gullvivor och kungsängslijor
Foto: sv.wikipedia.org
Men där stod vi alltså, mitt ute på strandängen och stirrade mot fågelgrupperna. Det var inte jättemånga fåglar, men det var många arter. (Fast inga gluttsnäppor, inte.) Jag vred kikaren åt alla möjliga håll för att få syn på så många arter som möjligt. Ögonen tårades av den ständiga blåsten och av ansträngningen att urskilja vilka de där små svarta fåglarna var. Jag tittade och tittade men det var lönlöst. De liknade inga vadare jag sett, varken på bild eller i verkligheten.
Tofsvipa i Sandemar
Foto: bilderblogg.se
Maken fotograferade så mycket han bara kunde av tofsvipor, strandpipare och gäss. Och han tog ett helt gäng foton av de mystiska svarta vadarna i förgrunden. Jag tänkte att vi kunde förstora upp dem på datorn hemma och försöka utröna vad det var för gynnare. Tills vidare fick jag helt enkelt lägga band på frustrationen.
Vi vandrade vidare i reservatet, över ängarna söderut mot den lilla holmen Killingen. På vägen såg vi många flera kanadagäss, som skällde på oss, jämte svanar. Vi såg också en av hybridgässen, ett kärt återseende. Det är en korsning av grågås och kanadagås som finns just i Sandemar. Infertila, och ser väldigt lustiga ut – en grågås med kanadagåsfärger – och som har ett helt horribelt öronskärande läte, men är ändå rörande på något vis. Passar liksom inte in i något av lägren. Men de verkar rätt nöjda ändå.
Lunchmackorna intogs på en solig berghäll ute på Killingen, med utsikt över svallande vågor och flygande skarvar, innan vi sönderblåsta och nöjda med dagens utflykt vände tillbaka över strandängarna mot bilen. På vägen såg vi naturligtvis ännu fler av de där mystiska, irriterande, svarta vadarna som flög runt i sina gäng, hånfullt gäckande identitetslösa. Jag blev bara mer frustrerad.
Väl framme på parkeringen föll det sig så att vi hamnade jämte en ”riktig” fågelskådare. Det vill säga en skådare med en dyr och fin tubkikare. ”Är det någon som vet vilka de där eländiga svarta vadarna är för ena så är det han”, tänkte jag. Eftersom han såg vänlig ut tog jag mod till mig och ställde frågan.
– Nja, svarade han på skorrande småländska. Tofsvipor och strandpipare fanns det gott om därute, likaså gluttsnäppor (jaha, tack för det kaffet), men några svarta vadare såg jag inte till. Däremot var det stora flockar av starar som drog omkring på strandängarna vad jag kunde se.
Ridå. Starar. Naturligtvis. Små, svarta, i stora gäng, betande i gräset. Starar. Förstås. Bara för att vi befann oss på en strandäng betyder ju inte det att det bara var vadare som traskade runt. Det finns ju flera fågelarter som gillar vått gräs med massa insekter. Jag kände mig fruktansvärt dum.
Men mysteriet var löst. Det var starar vi hade sett. Jag valde att lägga försmädelsen åt sidan och istället glädja mig åt årets första starar.
Stare
Foto: Bengt Helmersson
http://www.talgoxe.com/
Fotnot: när jag googlade på foton på starar fick jag – förutom just fågelbilder – upp ett gäng foton på en galen och stirrande Jack Nicholson i filmen ”The Shining”. Det vållade mig en del huvudbry innan jag begrep varför. Det var sökordets fel. ”Stare” betyder ju ”stirra” på engelska. Där ser man. Som man söker får man träff, typ.
Amatörbiologen 