Dag 2 bjöd inte på roligt skådarväder. Mulet, råkallt, en bitande otäck vind. Lägg därtill en begynnande förkylning (det kändes som att ha en rulle taggtråd i halsen) så kan ni förstå min otroliga entusiasm över att gå ut och räkna fåglar. Men jag tog givetvis mitt ansvar. Är det fågelräkningshelg så är det. Så jag byltade på mig, denna gång med dunjacka OCH överdragsbyxor och tjockare vantar, greppade mitt block och den icke frysbeständiga gratispennan från MVB och gick ut för att möta elementen.
Och en helt tom fågelmatning. Suck. Och jag som hade lagt ut mutorna en stund innan, precis som igår.
Men det var tur att jag inte gav upp och gick in igen. För efter bara 5 minuter började det hända grejer.
Först ut var en blåmes som parkerade sig en god stund på nötbehållaren. Den fick inom kort sällskap av en polare. Det var alltså ett smart drag att byta ut de gamla vattendränkta skumgumminötterna mot nya fräscha. Två streck för blåmes i protokollet.
Sen kom en talgoxe med blixtens hastighet, högg en av de gamla uthällda skummgumminötterna på marken och försvann lika fort igen. Men inte utan att bli ”streckad”
Som vanligt dröjde det ett tag innan de morgontrötta koltrastarna dök upp. 15 minuter närmare bestämt. Först bara en. Som vanligt. De är verkligen misstänksamma. Men efter ett tag var de i alla fall tre som tjattrade och slogs om fröna. På marken. (Jag börjar verkligen ifrågasätta idén med ett fröhus. Koltrastar, talgoxar, blåmesar, nötväckor – alla tycks ju ändå bara äta på marken.)
En ganska lång stunds stiltje. Blåmesar som for fram och tillbaka, en enstaka talgoxe, ibland två. En eller två koltrastar. Inga flanörer på trottoaren. Fast det är klart. Man går väl inte ut frivilligt en söndagsmorgon i det här gråtrista vädret.
Nötväcka
Foto: Jyrki Salmi
https://commons.wikimedia.org
Sen dök en liten raritet upp. En nötväcka. Som flög rakt på – inte nötterna, utan margarinröran. Spela roll, en ny art i protokollet! Hurra!
Därpå blev nästa inslag en blåmesinvasion. Hela fyra blåmesar kunde jag räkna in en kort stund. Uppenbarligen var dagens meny i deras smak. Ost och nötter. Finsmakare. Men fyra streck! Vilket rekord! Hade jag inte haft ont i halsen hade jag jublat.
Stiltje, stiltje, stiltje. Hostattack, halstablett. Stiltje. Och sen – jag missade dem nästan. De smälte in så väl. Jag såg dem inte förrän de rörde sig. Två små brungrå fåglar på marken, i samma färg som sin omgivning. Gröna inslag i fjäderdräkten. Rätt kraftiga näbbar. Trots kikaren var jag osäker på arten. Grönfink? Två streck i alla fall. Och en ny art – igen! Med hackspetten som återigen kommit på besök hade jag nu 6 arter i mitt protokoll. Flest någonsin!
Sen hände inget, inget och – inget. Suck. Och då gav jag faktiskt upp. 25 minuters skådning fick räcka. Nu var det dags för varmt te och en fågeluppslagsbok. Jag blåste liv i mina trots de tjockare vantarna lika stelfrusna fingrar och gick in.
Gulsparv
Foto: Jan Larsson
http://www.vingspann.se
Uppslagsboken gav vid handen att det inte var grönfink jag sett, utan gulsparv. Vinterdräkten deras är mer brungrå än gul. Men inte tillräckligt grön för att vara grönfink. Och grönfinkarna är inte lika randiga. Se där. Då har jag lärt mig något idag också.
Summa summarum blev det i alla fall som sagt 6 arter. Och reglerna säger att man får rapportera det mesta man såg av samma art under hela räkningshelgen, oavsett antalet räkningstillfällen. Det betyder att jag kan rapportera mina fyra koltrastar från igår och de fyra blåmesarna från idag, till exempel. Pussla ihop det bästa utfallet, alltså. Generöst. Statistik är praktiskt.
En stund efter avslutad fågelräkning var jag ute med soporna. Då var det rörelse vid fågelmatningen igen. Av ekorren. Ditlockad av de markbelägna skumgumminötterna.
Undrar om det finns en ruta för ekorre på rapportformuläret?
Amatörbiologen 